Omsorgaren
Om sorgen i omsorgenArkiv för Förskolelärare
Nya tider, hårda tider (update)
oktober 9, 2007 kl. 7:33 e m · Arkiverad under Allmänt, Arbetarklassen, Arbetskamrater, Barnomsorgen, Barnskötare, Förskolan, Förskolelärare, garderoben, Hopp, Osäker, Personalbrist, solidaritet and tagged: arbetsledare, Barnskötare, facebook, förskola, hässelby, Jobb, medelklassen, nysammansättning, omsorgaren, Planekonomen, planka.nu, solidaritet, Vikarie
Hej, det är jag som är Planekonomen. Med det här inlägget flyttar jag från min gamla blogg och börjar skriva i bloggkollektivet Omsorgaren. Samtidigt har mitt liv förändrats ganska drastiskt; jag har flyttat hemifrån till en andra hands lägenhet i Hässelby och skaffat mej ännu ett jobb. Så nu har jag alltså tre jobb – alla osäkra timanställningar, allt för att försöka klara min hyra – för närvarande får jag ut lika mycket som a-kassan före skatt! Jag jobbar i kassan på en dockteater, jag jobbar i en garderob och slutligen så har jag börjat jobba i förskolan! Jag tänkte lämna lite glimtar från senaste veckans arbetstid: Läs hela inlägget här »
Det sjukskrivs för lite
augusti 11, 2007 kl. 10:41 f m · Arkiverad under Allmänt, Arbete, Arbetskamrater, Barnomsorgen, Barnskötare, Dagis, Förskolan, Förskolelärare, Kommunal, Kommunen, Krav, Lärarförbundet, Lön, Motivation, Personalbrist, Sjukdom, Utbrändhet
Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson tycker att vi som jobbar ”…har sjukskrivt av slentrian”.
”Det kan bli tvärstopp för sjukskrivningar av många människor som bränt ut sig i arbetet, sedan Socialstyrelsen och Försäkringskassan tagit fram strängare regler för hur läkarna ska bedöma oförmågan att arbeta.”
skriver Svenska Dagbladet i samma artikel som citatet ovan.
Jag är totalt oförstående, enligt min erfarenhet så skjukskriver vi oss för lite. Det är redan alldeles för många inom barnomsorgen som arbetar på gränsen till utbrändhet pga av stressen och den tunga arbetsbördan. Om inte möjligheten finns att sjukskriva sig tidigt när symtomen visar sig så riskerar det istället leda till att bubblan spricker och barnsomsorgen förlorar många samlade år av pedagogisk erfarenhet.
Det finns redan nu en självskapad arbetsmoral inom förskolan som säger att man går till jobbet även om man mår lite dåligt. Anledningen är givetvis att lönen är för låg och personalstyrkan för liten.
En arbetskamrat tog i veckan orden ur munnen på mig när vi snackade om vårt yrke. Hon sa att det enda som håller barnomsorgen flytande är pedagogernas intresse och offervilja inför sitt jobb (som jag berört tidigare). Vi tror på vårt arbete och klagar tyvärr inte särskilt ofta. Det leder givetvis till att Kommunal och Lärarförbundet ställer mesiga ”krav”, att kommunen kan se på oss med rådjursögon och förklara att det måste sparas in och att vi arbetar sjuka tills vi bränner ut oss.
Det är inte motivationen som är problemet, vi VILL vara på jobbet. Vi vill INTE sjukskriva oss.
Vi vill arbeta med det vi gör, men vi vill göra det med högre lön, med större personalstyrka och mer större resurser.
Så får man färre att bränna ut sig, att låta piskan vina tills vi faller ihop är ingen långsiktig, eller för den delen human (för just humnanism gillar väl både sossarna och borgarna?), lösning.
Mer: ”Så här länge får du vara sjukskriven”
—
Planekonomen skriver om djupa frågor, Slutstadium om rasismen i Norge och Petter om klassrörlighet. Syrran bloggar om fackfientlighet och Jordränta skriver ett mycket bra inlägg om utbrändhet. Ilse-Marie och Svensson bloggar om samma sak som jag. Läkarna dissar också förslaget i DN medan debatten tuffar vidare mellan liberaler och liberaler.
Äntligen tillbaka!
augusti 7, 2007 kl. 8:25 e m · Arkiverad under Alkoholism, Allmänt, Arbete, Arbetskamrater, Barn, Barnomsorgen, Barnskötare, Förskolan, Förskolelärare, Industrin, Lagerarbetare, Lagret, Sommarjobb, Vikarie
För första gången på flera veckor består inte min dag i att räkna minuter till nästa rast. Jag är tillbaka en vecka på den förskola jag jobbat på hela våren och det är härligt!
På tisdagen så började jag 12:30, men väl på jobbet så hade kollegorna upptäckt att jag behövdes mer resten av veckan. Så nu jobbar jag heltid veckan ut.
Det är uppenbart hur mycket det egna intresset till arbetsuppgifterna och en vänskap till sina arbetskamrater spelar roll när man arbetar. En barnskötare berättade under fikarasten i måndags om hennes andra jobb på ett äldreboende i en kommun söder om stan. Där snackade alla skit om varandra och skit i både rutiner och regler vilket försvårade arbetsuppgifter för alla andra efter dem. Min kollega sa rakt ut att hon var i desperat behov av att få fast anställning på vår arbetsplats för att inte tvingas gå tillbaka till den där ruttna stämningen och deppiga arbetsmiljön.
Jag led med henne, det jag har att falla tillbaka till om jag inte får vikariat på samma förskola är andra förskolor. Visst så byggs det inte upp någon närmare gemenskap mellan dagsvikarier och ordinarie (även om folk ofta är trevliga och intressanta att arbeta med) men åtminstonde blir man glad av ungarna.
Nästa vecka när jag kommer tillbaks till lagret så kommer majoriteten av alla unga sommarjobbarna jag känner ha slutat. Det kommer tynga ner mig lite. Men smart som jag är så har jag planerat i förväg och krävt en after-work på fredag där både ungdomar som redan slutat för sommaren och de som fortfarande jobbar kvar ska träffas över en öl. Mycket trevligt! Och på tal om öl så behövs inte alkohol för att jag ska klara arbetsveckan som på lagret (som jag skrivit tidigare).
—
Vid du läsa om nåt annat?
Svenson och Slutstadium dissar knasmedias bevakning av ”upploppen” i Angered, Planekonomen skriver de små inlärda sakerna som gör vardagen till ett helvete, Petter tycker att studentrabbat på SL-kortet är en bra grej men inte tillräckligt, Vida Latina och Red Metal reder ut begreppen och Syrran berättar hur man blir en lyckat bloggare.
Smutsiga Förskolor?
augusti 2, 2007 kl. 3:43 e m · Arkiverad under Allmänt, Arbetarrörelsen, Arbete, Barn, Barnomsorgen, Barnskötare, Fackligt, Förskolan, Förskolelärare, Hygien, Klasskamp, Kommunal, Krav, Lärarförbundet, Lön, Löneförhöjning, Motivation, Personalbrist, Sjukdom, Smuts, Städare
Läste i Metro idag om att över hälften av de Förskolor som miljöförvaltningen besökte tidigare i år hade brister i sin städning och städrutiner.
Varför? Vad är det som är fel?
Lika enkelt som alltid. Städarna har för låg lön och för stressat schema för att hinna med, barnskötarna och förskolelärarna är för få och har inte tid att städa noggrant. Lönen är löjligt låg för pedagogerna också.
Klart barnen ska ha en ren och fräsch förskola. De är ju ändå där varje dag.
Vidare så bör karensdagen tas bort så föräldrar kan stanna hemma från jobbet om de är sjuka så inte deras barn tar med baciller och virus till personal och barn på förskolan.
Det är nu facket ska göra utspel om att det behövs större resurser, högre lön och mer personal för att göra det bättre inom barnsomsorgen. Den som lever får se…
—
Vill du läsa om nåt annat? Undertäcket tipsar om somläsning, Syrran är på semester men har ett bra inlägg om Iran och dödstraffet, Petter snackar om klassamhället och Trotten rapporterar senaste nytt från dårhuset på Wall street
Barnomsorg och två karensdagar?
juli 8, 2007 kl. 7:42 e m · Arkiverad under Allmänt, Arbete, Övrigt, Barn, Barnomsorgen, Barnskötare, Fackligt, Förskolan, Förskolelärare, Fritid, Karensdag, Klasskamp, Löneförhöjning, Sjukdom
2007-jun-22
Alla som arbetat på Förskola, daghem eller fritids vet att det är lätt att bli sjuk. Vi tar hand om barn. Hygien är inte barns första prioritet, hur mycket vi än ser till att de tvättar sig före/efter en måltid eller efter ett toalettbesök.
Dessutom så existerar inte barnomsorgen i en bubbla. Föräldrar tvingas lämna sina barn på morgonen, även om de är småkrassliga eller till och med sjuka. Detta gör inte föräldrarna för att de är eleka, utanför att de själva måste till arbetet för att slita ihop brödfödan. Men på lång sikt så gör det bara att fler barn, pedagoger och föräldrar blir sjuka och måste stanna hemma.
Sjuk och stanna hemma, ja just det. Regeringen överväger tydligen att knåpa fram ännu en karensdag.
En stor spottloska i ansiktet på oss som vars arbete delvis går ut på att torka snoriga ungar om näsan, byta blöja trots diarré och få vår lunch nyst på av ett barn (kommer ni ihåg att den här lunchen måste vi betala för?)
Att införa en andra karensdag vore katastrof. Redan nu går pedagoger till jobbet för att de inte har råd att stanna hemma. Om regeringen både vill att färre ska vara sjuka och inte vill ge folk ersättning om de är det så HÖJ LÖNERNA. Men en högre lön så skulle vi ha råd att stanna hemma, barnen och kollegorna skulle inte bli smittade lika lätt och det skulle leda till färre sjuka. Hur enkelt som helst.
Ta bort karensdagen, lägg inte till en ny!
Fria arbetskläder och lunch till förskolan!
juli 8, 2007 kl. 7:42 e m · Arkiverad under Allmänt, Arbete, Arbetskläder, Övrigt, Barnomsorgen, Barnskötare, Fabrik, Fackligt, Förskolan, Förskolelärare, Industrin, Klasskamp, Kollektivavtal, Kommunal, Kommunen, Krav, Lagerarbetare, Lagret, Lärarförbundet, Lön, Löneförhöjning, Motivation, Skillnader, Sommarjobb, Stridsvilja
2007-jun-17
Föreställ dig en arbetsplats, låt säga ett lager eller en fabrik, där de anställda arbetar i sina vanliga kläder (jeans, t-shirt) och själva får betala för nödvändiga skyddsskor och annan utrustning. Tänk sedan att det förväntas att arbetarna fortsätter att arbeta under den halvtimme de har tillåtelse att äta på och att de själva måste betala företaget för den mat de ätit. Det senare även om de själva la upp maten i karaffer, dukade och själva diskade om köket var underbemannat och på 8 timmars arbete så har de bara en halvtimmes obetald rast, som de dessutom måste avbryta om telefonen ringer.
Inte särskilt troligt att det lär hända på ett lager eller en fabrik nära dig, va?
Arbetarna inom industrin vet att de som köper deras arbetskraft behöver dem och de skäms inte att ta sig de rättigheter de anser sig ha rätt till. Deras fackförbund har förhandlat fram lunchraster, som visserligen är obetalda, men ändå arbetsfria. De har ofta två betalda kvartsraster (en på förmiddagen och en på eftermiddagen) som de varken behöver avbryta för att svara i telefon eller springa ut till maskinerna igen för att det är bråttom.
Så ser verkligheten ut på mitt sommarjobb, ett lager inom metallindustrin i en av Stockholms kranskommuner. Lönen är inte hög för oss sommarvikarier, lägre än den jag får som barnskötare nu när lägstalönen höjdes faktiskt, men mina förmåner där är större än hos förskolan. Trots att jag på lagret bara är en sommarjobbare och på förskolan månadsavlönad för en hel termin.
”Vissa har det – andra inte. Vi talar om betalda arbetskläder. Det borde vara en självklarhet i jobb där det ingår att smutsas ned. Men det är det inte. Ilona Balatoni är förskolelärare och får inga betalda arbetskläder. Trots att hon dagligen sliter på kläderna i sandlådor och kladdas ner av snor, lera och mat.” stod det i Uppsala Nya Tidning i slutet av maj.
På min förskola så har vi tillgång till täckbyxor, varm jacka och en regnkappa. Ett par av jackorna har enhetens namn tryckt på ryggen. Våran lunch kostar 13 kronor, vi äter den tillsammans med barnen. Eller nja, vi försöker äta den. Ofta kallnar den innan alla barnen fått hjälp, snor och smutsiga fingrar hamnar på våra tallrikar och portionerna är små. Vi har ingen lunchrast, vi arbetar hela vår lunch. Den enda rast vi har är 30 minuter lång och obetald. Men vi har inga bestämda tider på när vi ska ha rast. Det går inte att planera det, vi kan ha ont om personal, många barn som behöver hjälp och för lite tid. Ingen vill lämna en kollega med för mycket arbete i sina händer. Speciellt inte när arbetet rör små barn som inte kan lämnas ensamma.
Min mor har det lite bättre. Hennes enhet beslutade för en tid sedan att deras lunch var ”pedagogisk” och därför grattis för arbetare som åt med barnen. De har alla varma jackor, flis, byxor, regnkappor med stadsdelsnämndens och förskolans namn på.
Jag tvivlar inte på att de lokala sektionerna för Kommunal och Lärarförbundet såg det som en seger. Men varför tas inte sådana krav upp centralt? Varför krävs inte hela Stockholms stad på arbetskläder och grattis lunch till sina anställda pedagoger?
Vad spelar det för roll om vi får höjd lön, när den ändå äts upp av inflationen långt innan den höjs igen?
Vi vill ha reella lönehöjningar!
Vi vill alla ha betald lunch, lika många betalda raster som våra vänner inom produktionen och vi vill ha arbetskläder eller åtminstone kompensation för slitage på våra egna!
Lärare med glöd
juli 8, 2007 kl. 7:42 e m · Arkiverad under Allmänt, Arbete, Övrigt, Barnomsorgen, Demonstration, Fackligt, Förskolan, Förskolelärare, Klasskamp, Lön, Löneförhöjning, Strejk, Stridsvilja
2007-jun-17
Det finns hopp!
När jag såg utskicket från Lärarförbundet som manade till ”missnöjesdemonstration” så var jag skeptisk. Det blir väl främst funktionärer och några fackliga eldsjälar och inga fler. Jag hade fel, 500 slöt upp och stämningen var hätsk och bitter. Med två lärarfack som inte är beredda att ta strid för högre lön och bättre villkor med hjälp av strejkvapnet eller andra åtgärder så hade jag inte mycket hopp kvar.
Men stridsviljan finns i lärarkåren. Varje dag sliter lärare från förskola, låg och högstadium och gymnasienivå med att fostra, utbilda och forma det framtidsfolk som politikerna och överklassen glatt kommer beskatta, sätta i arbete, avskeda, röstfiska, trampa på och svika gång på gång.
Såklart att vårt kära finansborgarråd reagerar som hon gör. Personer som hon blir rädda när den yrkeskår som tar hand om samhällets barn tröttnar på att kräla i stoftet med risken att ungdomen smittas ner av deras subversiva tankar.
Lojalister
juli 8, 2007 kl. 7:41 e m · Arkiverad under Arbete, Övrigt, Barnomsorgen, Barnskötare, Fackligt, Förskolan, Förskolelärare, Kommunen, Lojalister, Medlöpare
2007-maj-23
Jag har alltid haft problem med ”lojalister”, dvs de arbetare som är så lojala mot sin arbetsgivare att de hellre hugger sina kollegor i ryggen än ställer upp för dem. De kommer i många former och det är de som blir ogillade och syndabock istället för de chefer man nästan aldrig ser.
Lojalisten på en kommunal arbetsplats tar gärna på sig mycket ansvar. Inom industrin hade personen sen länge redan varit förman eller lägre chef. Men inom förskolan så ändras aldrig titeln. En förskolelärare är fortfarande en förskolelärare, även om det nu ingår i uppgifterna att, i enhetschefens frånvaro, bedömma om det är rimligt med semester den och den tiden, se till att vikarierna jobbar hårt, ha möten med chefen, ingå i ledningsgrupper, åka på speciella pedagogiska och organisatoriska kurser osv.
Lojalister på större arbetsplatser är antingen enstöringar eller ihopträngda i en grupp av varierande storlek.
På mindre arbetsplatser, i varje fall inom förskolan, så är de oftast två. En lite äldre som bossar och en lite yngre som följer med.
Jag har disskuterat individuell lönesättning med lojalistbossen på min arbetsplats.
Hon malde på om hur viktigt det var att hon, som la mer så mycket mer möda på sitt arbete (tydligen är det jobbigt att vara borta från ungarna och ha möten) och att hon minsann arbetade hemma också, och därför var värd en högre lön. Jag höll visserligen med att någon som lägger ner tid på att organisera och utveckla vår arbetsplats (men som fortfarande arbetar ”på golvet”) ska kompenseras.
Men hennes poäng var att hon hade rätt till högre lön på bekostnad av andra!
Det lustiga är att hon tydligen visste att ingen gillar en sån inställning för det som började som en enkel fråga från min sida, om hur det egentligen fungerade med våra lönesamtal, ledde till ett häftigt brandtal från henne. Gång på gång försökte jag förklara vad jag menade med min fråga (”Men stämmer det verkligen att facket förhandlar centralt först efter vi disskuterat våra individuella löner med chefen, sluts inte avtalet först och sen slåss vi om procenten?”), men hon bara forsatte att brusa upp sig för att ”förklara” för mig varför hon var mer värd än oss andra.
En annan lojalistanekdot:
Jag har många gånger jobbat över pga personalbrist med väldigt kort varsel, trots att jag kanske hade planer för eftermiddagen. Men ändå så snackade lojalistbossen skit om mig en morgon, trots att hon visste att jag skulle höra.
Varför? Jag hade försovit mig en hel timme. Klockan ringde en halvtimme innan jag skulle vara på jobbet! Jag hade kollat på fel dag i schemat när jag ställde den kvällen innan och det tar en timme att komma dit med kollektivtrafiken. Jag får panik och ringer den kollega som bor närmast förskolan. Hon vaknar av mitt samtal men säger att det är lungt., hon täcker för mig. Jag pustar ut och hon ber mig ringa förskolan för att berätta för hon som öppnade att jag kommer sent men att jag har en ersättare. Nu uppstår nästa problem. Jag har inte förskolans nummer! Och pedagogen på plats har inte sin mobil på. Jag får panik och ringer första bästa nummer på telefonlistan; Lojalistbossen.
Hon svarar yrvaket och ger mig nummret. Jag ber om ursäkt för att jag ringde och väckte henne med förklarar att jag fick panik. Hon mummlar nåt om att hon börjar halvt tio idag och jag ber om ursäkt igen och vi lägger på. Jag är säker på att hon sov igen 60 sekunder senare. Jag ringer till förskolan och får veta att min ersättare redan ringt och att det inte är någon fara.
På väg till jobbet så kollapsar kollektivtrafiken och jag ler lite cyniskt åt att jag hade kommit lika försent även om jag gått den tiden jag borde. Väl framme så ber jag ännu en gång om ursäkt till lojalistbossen och hon som ersatte mig. Min ersättare ler glatt och säger att det inte är någon fara överhuvudtaget, medan lojalisten fnyser något.
När jag kommer ut på gården står de två lojalisterna och talar om hur dåligt det var att jag ringde och väckte den ene och hur taskig jag var. Jag biter ihop och koncenterar mig på att hälsa på barnen som sprungit fram för att säga god morgon. Först när de slutat tala om mig går jag och hejar på resten av kollegorna.
Jag skulle kunna fortsätta berätta historier från min nuvarande arbetsplats, eller dra några från andra förskolor och fritids. Jag skulle till och med kunna göre en spinn-off på lojalister inom industrin där jag sommarjobbar. Men det gör jag inte, för jag tror nämligen att du, läsaren, vet exakt vad jag snackar om.
Hopp eller förfall?
juli 8, 2007 kl. 7:40 e m · Arkiverad under Allmänt, Arbete, Barn, Barnomsorgen, Barnskötare, Fackligt, Förskolan, Förskolelärare, Hopp, Kommunen, Pedagogik
2007-mar-24
Jag vet inte om jag ska glädjas för nytänket och framtidstron i projektet med mobila förskolor eller om jag ska förfäras och förbanna frånvaron av sattsning på permanenta, och stillastående, förskolor med med svängrum.
Men jag kan i alla fall konstatera att barn i överlag gillar att åka buss, vara utomhus och göra utflykter så det kan nog bli lovande. Landets pedagoger riktar blickarna mot Vårberg…
För övrigt så anser jag att politiker utan verklighetsuppfattning som Kristina Axén Olin som tycker det är soft att skära ner och ”banta” våra jobb bör sättas på ett mobilt ”politikerdagis” förlagt i en buss som åker runt stan på olika utflykter. Då skulle kanske de få se staden de annars bara ser från toppen av stadshuset. Kanske Kristina skulle förstå att det inte är så soft att få sparken från sin anställning inom det kommunala i Stockholm och sen få den (sänkta) a-kassan indragen om man inte flyttar till det statliga (jo just malmbrytningen släpper de inte, men annars är inte mycket heligt) LKAB:s gruvor i Kiruna eller ett Callcenter i Lund för att kunna få slita ihjäl sig där istället.
Historia
juli 8, 2007 kl. 7:39 e m · Arkiverad under Arbetarrörelsen, Arbete, Övrigt, Barn, Barnomsorgen, Barnskötare, Fackligt, Förskolelärare, Folkhemmet, Historia, Klasskamp, Kommunen, Landstinget
2007-mar-24
För ett tag sen hittade en dalahäst bland plastdjuren hos de mindre barnen. Målat på den så gratulerades min arbetsplats på 50-års jubileumet. Jag blev shockad. Hade det funnits en förskola här i 50 år? Fanns det ens en barnomsorg då?
En arbetskamrat berättar. Vår förskola byggdes 1948, alltså fyra år efter att ”barnkrubba” blev ”daghem”.
Hon förklarade att det var därför byggnaden ser ut som den gör och varför vi har tre ingångar men bara två avdelningar. För inte allt för länge sen så var de stora barnens verkstad, byggrum, vårt personalrum och tvättstugan nämligen en egen avdelning. Men som tur var så ändrades det.
På daghemstiden var det vanligt med små barngrupper och alla hade inte ens rätt till att ha barn på ”dagis”.
Helt plötsligt har min korta promenad från bussen till jobbet blivit annorlunda. Mina steg känns både tyngre och lättare när jag tänker på att så många gått samma väg under de 50 år som passerat sen förskoleverksamheten i området startade.
Området min arbetsplats ligger i ett bostadsområde med bebyggelse från mellan 1930- och 1940-talet. Det relativt småskaliga bostadsområdet gränsar till ett omfattande industriområde med tillhörande arbetarbostäder uppförda från 1910 och fram till 30-talet. I avgränsning till de nya och gamla industribyggnaderna så ligger ett slott från 1600-talet. Från sekelskiftet drev Landstinget ett vårdhem i slottet för ”sinneslösa, alkoholskadade och andra kringstrykande varelser”.
På min bussfärd på morgonen passerar jag alltså genom historien. Spåren av den feodala godsherrens ägor och odlingar, de röda statarstugorna och ladorna som numer hyser verkstäder, minnena av de svaga och utblottade som utsattes för ”vård”, de gamla industrierna som fortfarande används till viss mån, graffiti på verkstädernas och busskurernas plåtplank och glasväggar och så till slut folkhemsbyggandet med barnsomsorg, bostäder åt alla och drömmar om jämlikhet.
Omsorgaren 