Omsorgaren

Om sorgen i omsorgen

Arkiv för Fackligt

Lugna dagar och mycket nytt

Det har varit lugna dagar på lagret.

Det började i slutet av förra veckan då vi med nyss tagna truckkort långsamt tultade fram på våra lågplockare. Efter en timme hade vi inga dagordrar kvar! Vad hade hänt? Vi kollar med de andra plockarna och sen med packarna, men det är samma där. Sen försvinner förmannen på ledighet. Helt plötsligt får vi tid att prata med varandra och hänga runt datorerna och kaffeautomaten som aldrig förr.

Den mest intressanta diskusionen ägde rum i den pallkorridor som luktar lätt av skumbanan (det finns flera artiklar som luktar som mat. En tätningsring luktar kanel, en annan mazarin osv.), jag parkerar trucken och väntar på att en arbetskamrat ska bli klar vid en hylla. Jag frågar honom om han också känt banandoften och han svarar leende att han såklart gjort det. Kanske är det nån på lagret som har en godisgömma? Vi spinner vidare och funderar hur det skulle vara att jobba i ett lager för godis. Jag kommer på att en snubbe på truckutbildningen gjorde det och arbetskamraten har en kompis som jobbade i en chokladfabrik. Nu vill jag inte äta choklad mer, ni vill inte veta vad de slänger ner i smeten när inte chefen ser!

Men trots våra självsäkra påståenden att ”äsch, man skulle ju bara tröttna på allt godis”, drömmer vi oss bort ett tag och min arbetskamrat säger plötsligt, ”fast, fan vad man skulle sno!”, jag svarar att ”ja här finns det ju inte så mycket man vill ha”.

För vem vill ha reservdelar till maskiner? Det är ju inte så att vi jobbar i en bilfabrik som den Johnny Cash sjunger om (I’d get it one piece at a time, And it wouldn’t cost me a dime”). Innan vi fortsätter jobba så hinner vi prata mera om illegal lönehöjning och allehanda mat- och doftrelaterade fabrik/lagerjobb.

Annars då? Jo, eftersom jag själv inte jobbar inom barnomsorgen längre så har Omsorgaren fått en rejäl make-over. Inte på ytan kanske, men innehållet. Jag har bjudit in fyra vänner som medbloggare. Igelkotten, som jobbar på en lågstadieskola och då främst på fritids, Planekonomen som jobbar inom nöjesvärlden och vikarierar som barnskötare inom en privat ”pool”, Drommaren som också hoppar runt mellan förskolor men genom en kommunal vikariepool och så till slut Silver som just nu är arbetslös men söker jobb för fullt (främst på lager och som barnskötare). Förhoppningsvis så ansluter sig flera till vårt bloggkollektiv och ger er ännu fler djupdykningar, snabba kommentarer, analyser och annat groll och gnäll från den osäkra arbetsmarknaden.

 Och på tal om den osäkra arbetsmarknaden så har mina vänner med fast anställning ökat från noll till två. En av dem jobbar på posten och den andra inom vården. Den förstnämnda har jobbat som visstidare i två år nu när hans nuvarande förlängning löper ut och kommer enligt nu gällande lag att tillsvidareanställas, medan den andre helt enkelt blev erbjuden fast anställning eftersom han visat intresse. Helt underbart!

Själv så har både arbetskamrater och fackliga förträdare sagt att de kan lägga in ett gott ord om mig hos chefen för att ge mig en fast anställning. En kille har till och med svurit på att han bara behöver knäppa med fingrarna och så är det klart. De andra var inte så optimistiska, men man vet ju aldrig. Nu har jag i alla fall begärt utträde ur Alfa-kassan och ska gå över till IFMetalls dito och samtidigt bli medlem i den lokala fackklubben.

Som osäkert anställd barnskötare eller vikarie är Syndikalisterna det självklara valet för den som vill eller måste organisera sig. Men som kompisen inom vården, som nämns ovan, sa när han skulle förklara varför han nu går med i Kommunal; ”vi har ett surt och bittert fackombud”. Det kan ju låta lustigt, men en facklig företrädare som faktiskt tar sitt uppdrag på allvar och med glöd är inte så jättevanligt inom den offentliga sektorn enligt min erfarenhet. På samma sätt resonerade jag när jag valde att gå med i IFMetall. Industriarbetarna har alltid vetat sin makt och deras förbund är starkt. Ett enat arbetarkollektiv är allt och med nästan 100% organisationsgrad bland sina kollegor kan man bara göra en sak, gå med i samma förbund som dom! 

Men allt är inte frid och fröjd ute på golvet bland vänner och bekanta. En mycket god vän, som arbetar i butik, var här om dagen helt utom sig. Hennes arbetplats, en större galleria har inget lunchrum. Eller nja, det finns ett rum som kallas för lunchrum, men det finns varken bord, stolar eller fungerande micro och frys. Vad ska man säga? Jag blev förbannad som ut av bara helvete och letade på Handels hemsida efter deras arbetsmiljöavtal och frågade skyddsombudet på lagret. Han tar genast upp en kopia av arbetsmiljölagen och jag ringer genast min fina vän på hennes lunchrast (som givetvis får spenderas på att köpa dyr mat utanför arbetsplatsen pga frånvaron av ett riktigt lunchrum) och tror ni inte att hon redan tagit reda på allt själv. Hon kan till och med vilken paragraf av lagen som bestämt säger att det ska finnas ett lunchrum och vad som där ska ingå. Visst, min hjältestatus försvann på en gång, men vilken lättnad jag kände! Dessutom blev jag mycket stolt över att min vän vände på sin depression och förvandlade den till handlingskraft. Nästa steg blir att kräva (eller ”be” som det så fint heter) chefen att ta upp det med butikkomplexet. Jag tror att det kommer att fixa sig. Min vän har antagligen, om allt går som det ska, på eget bevåg förbättrat arbetsmiljön för inte bara sina närmaste arbetskamrater utan också för alla andra anställda i butikerna i närheten.

Heder ska hon ha!

Jag vill avsluta detta långa inlägg med ett citat. Det är från busschaffisen som körde ersättningsbussen fullproppad med pendlare som skulle norrut. Det har precis klivit på ännu mer folk i den redan till bredden fyllda dragspelsbussen och dörrarna vill inte stängas.

Han sätter på högtalarna och säger trött, fast man kan ana leendet på läpparna;

”Ja, jag får ju månadslön så jag kan sitta här ändå till ikväll…”

Hela bussen skrattar och de närmast dörrarna mummlar. Sån humor förstår sig alla på, speciellt när vi alla är påväg hem från jobbet.

 Läs mer:

Mllstrm har fått sparken på grund av sin blogg (Fy fan! Yttrandefrihet på jobbet någon?), fastfoodrestaurangen dissar dryga kunder, Trotten skriver om att regeringen inte är så poppis och Ilse-Marie spinner vidare på samma tema, Petter om två typer av stöld, Akuhujan bloggar om döden, Slutstadium om enighet mellan lärare och elever, Marcusen fortsätter på Slutstadiums skoltema och skriver om Tibble, Syrran tycker vi ska läsa burmesiskt medan Under täcket tycker vi istället ska läsa kapitalet politiskt.

/Omsorgaren

Hösten, lagret och den högre lönen

Efter sex sommrar på samma ställe så hände det. I kön till matsalens frukost bord så frågar chefen vad jag ska göra i höst.

Gå tillbaka till förskolan, plugga lite distans, du vet, svarar jag

Han frågar lite skämtsamt om jag inte ska stanna till november då? Så långt stannar alla visstidsanställda, hinner jag tänka innan jag fort svarar, näe – det är ju högre lön inom barnomsorgen.

Lönen har vi inte snackat om än, säger han tillbaka. Jag svarar med ett jaha och går direkt med min färdiga frukostmacka till skyddsombudet, eftersom klubbens ordförande inte är på plats. Efter att ha disskuterat lön med honom och en annan kille som fått förfrågan att stanna kvar så ber skyddsombudet oss att vara tysta och inte låtsas om att vi snackat med honom. Vi båda fattar och spelar förvånade och glatt överraskade när vi kallas in till chefens kontor och han berättar vad han och facket kommit fram till i förhandlingarna.

Lönen är till och mer högre än vad klubbens representanter trodde sig kunna få upp den till och dessutom har de fått in en truckutbildning som kostar ca. 5000 att ta privat. Nu betalar företaget.

Jag skriver på och tar steget som feriearbetare till visstidare.

Nu har det gått två veckor och jag är precis klar med utbildningen, det var inte så svårt som jag trodde och nu ska jag tillbaka till produktionslinjen. Plocka, packa, sortera och bära. Men nu till högre lön och inte längre ”sommarbarn”.

Jag läser i DN Ekonomi om löneskillnader mellan könen men fastnar för pappersupplagans statistikstapplar. Ett ögonkast på staplarna och man ser att över 90% av alla löntagare tjänar mellan 10.000 och 30.000, den allra största majoriteten kring 20.000-22.000. Efter 40 papp planar det ut sig och man ser knappt staplarna tills de plötsligt stiger i höjden vid 70.000 och mer längst bort.

Jag ler först och skriver skämtsamt ”men arbetarklassen finns ju inte!” i marginalen för att de läsare där hemma som fortfarande sover ska ha lite roligt. Sen blir jag arg, förbannade jävla idioter! Vi sliter och arbetar hela våra liv i tron om att en klassresa är möjlig (annat än i den liberala bloggvärlden där det räcker med att kalla sig socialist för att bli ”medelklass”). Men det går inte, hur vi än försöker så kan vi bara klättra över varandras (döda?) kroppar för att hamna i en annan statistikstapel längre bort i x-axeln.

Enda långsiktiga lösningen är att tillsammans marschera ner från våra respektive staplar i statistiken, se till att de högre avlönade arbetarna/tjänstemännnen strax till höger om oss i y-axeln följer med och sen ta i med all vår kraft och skaka ner de höga herrarna längst bort ur sin statistikstapel av elfenben. Sen ska det fan inte finnas nåt klassamhälle att snacka om.

Ps. Jag lovar att skriva mera om hur besviken jag trots allt är på att inte få jobba vidare med ungarna den här hösten. Inget slår förskolan när det gäller att få mig glad på jobbet, jag ska dessutom skriva mera om den härliga gemenskap vi på truckutbildningen fick trots att vi inte visste mera om varandra än våra yrken och knappt det.

Det kommer komma flera överraskningar på bloggen framöver också, så fortsätt läsa!

Vill du läsa mer?

Under täcker reder ut begreppet kring solidaritet, Petter tycker synd om nyliberala och Planekonomen skriver om vanliga och ovanliga människor.

Smutsiga Förskolor?

Läste i Metro idag om att över hälften av de Förskolor som miljöförvaltningen besökte tidigare i år hade brister i sin städning och städrutiner.

”De 22 förskolorna fick minst en anmärkning, oftast två eller tre. Vanligaste inspektörskritiken avsåg ostädade dolda ytor som fläktkåpor, taklampor och garderober. En stor andel hade också dammiga eller på annat sätt smutsiga lekrum. Tre förskolor hade heller inte rengjort toaletter och duschutrymmen på flera dagar. I en av de tre förskolorna med fuktskador fann inspektörerna en stark mögeldoft i duschutrymmet.”

Varför? Vad är det som är fel?
Lika enkelt som alltid. Städarna har för låg lön och för stressat schema för att hinna med, barnskötarna och förskolelärarna är för få och har inte tid att städa noggrant. Lönen är löjligt låg för pedagogerna också.
Klart barnen ska ha en ren och fräsch förskola. De är ju ändå där varje dag.
Vidare så bör karensdagen tas bort så föräldrar kan stanna hemma från jobbet om de är sjuka så inte deras barn tar med baciller och virus till personal och barn på förskolan.

Det är nu facket ska göra utspel om att det behövs större resurser, högre lön och mer personal för att göra det bättre inom barnsomsorgen. Den som lever får se…

Vill du läsa om nåt annat? Undertäcket tipsar om somläsning, Syrran är på semester men har ett bra inlägg om Iran och dödstraffet, Petter snackar om klassamhället och Trotten rapporterar senaste nytt från dårhuset på Wall street

Barnomsorg och två karensdagar?

2007-jun-22

Alla som arbetat på Förskola, daghem eller fritids vet att det är lätt att bli sjuk. Vi tar hand om barn. Hygien är inte barns första prioritet, hur mycket vi än ser till att de tvättar sig före/efter en måltid eller efter ett toalettbesök.
Dessutom så existerar inte barnomsorgen i en bubbla. Föräldrar tvingas lämna sina barn på morgonen, även om de är småkrassliga eller till och med sjuka. Detta gör inte föräldrarna för att de är eleka, utanför att de själva måste till arbetet för att slita ihop brödfödan. Men på lång sikt så gör det bara att fler barn, pedagoger och föräldrar blir sjuka och måste stanna hemma.

Sjuk och stanna hemma, ja just det. Regeringen överväger tydligen att knåpa fram ännu en karensdag.
En stor spottloska i ansiktet på oss som vars arbete delvis går ut på att torka snoriga ungar om näsan, byta blöja trots diarré och få vår lunch nyst på av ett barn (kommer ni ihåg att den här lunchen måste vi betala för?)
Att införa en andra karensdag vore katastrof. Redan nu går pedagoger till jobbet för att de inte har råd att stanna hemma. Om regeringen både vill att färre ska vara sjuka och inte vill ge folk ersättning om de är det så HÖJ LÖNERNA. Men en högre lön så skulle vi ha råd att stanna hemma, barnen och kollegorna skulle inte bli smittade lika lätt och det skulle leda till färre sjuka. Hur enkelt som helst.

Ta bort karensdagen, lägg inte till en ny!

Fria arbetskläder och lunch till förskolan!

2007-jun-17

Föreställ dig en arbetsplats, låt säga ett lager eller en fabrik, där de anställda arbetar i sina vanliga kläder (jeans, t-shirt) och själva får betala för nödvändiga skyddsskor och annan utrustning. Tänk sedan att det förväntas att arbetarna fortsätter att arbeta under den halvtimme de har tillåtelse att äta på och att de själva måste betala företaget för den mat de ätit. Det senare även om de själva la upp maten i karaffer, dukade och själva diskade om köket var underbemannat och på 8 timmars arbete så har de bara en halvtimmes obetald rast, som de dessutom måste avbryta om telefonen ringer.

Inte särskilt troligt att det lär hända på ett lager eller en fabrik nära dig, va?
Arbetarna inom industrin vet att de som köper deras arbetskraft behöver dem och de skäms inte att ta sig de rättigheter de anser sig ha rätt till. Deras fackförbund har förhandlat fram lunchraster, som visserligen är obetalda, men ändå arbetsfria. De har ofta två betalda kvartsraster (en på förmiddagen och en på eftermiddagen) som de varken behöver avbryta för att svara i telefon eller springa ut till maskinerna igen för att det är bråttom.

Så ser verkligheten ut på mitt sommarjobb, ett lager inom metallindustrin i en av Stockholms kranskommuner. Lönen är inte hög för oss sommarvikarier, lägre än den jag får som barnskötare nu när lägstalönen höjdes faktiskt, men mina förmåner där är större än hos förskolan. Trots att jag på lagret bara är en sommarjobbare och på förskolan månadsavlönad för en hel termin.

”Vissa har det – andra inte. Vi talar om betalda arbetskläder. Det borde vara en självklarhet i jobb där det ingår att smutsas ned. Men det är det inte. Ilona Balatoni är förskolelärare och får inga betalda arbetskläder. Trots att hon dagligen sliter på kläderna i sandlådor och kladdas ner av snor, lera och mat.” stod det i Uppsala Nya Tidning i slutet av maj.

På min förskola så har vi tillgång till täckbyxor, varm jacka och en regnkappa. Ett par av jackorna har enhetens namn tryckt på ryggen. Våran lunch kostar 13 kronor, vi äter den tillsammans med barnen. Eller nja, vi försöker äta den. Ofta kallnar den innan alla barnen fått hjälp, snor och smutsiga fingrar hamnar på våra tallrikar och portionerna är små. Vi har ingen lunchrast, vi arbetar hela vår lunch. 
Den enda rast vi har är 30 minuter lång och obetald. Men vi har inga bestämda tider på när vi ska ha rast. Det går inte att planera det, vi kan ha ont om personal, många barn som behöver hjälp och för lite tid. Ingen vill lämna en kollega med för mycket arbete i sina händer. Speciellt inte när arbetet rör små barn som inte kan lämnas ensamma.

Min mor har det lite bättre. Hennes enhet beslutade för en tid sedan att deras lunch var ”pedagogisk” och därför grattis för arbetare som åt med barnen. De har alla varma jackor, flis, byxor, regnkappor med stadsdelsnämndens och förskolans namn på.
Jag tvivlar inte på att de lokala sektionerna för Kommunal och Lärarförbundet såg det som en seger. Men varför tas inte sådana krav upp centralt? Varför krävs inte hela Stockholms stad på arbetskläder och grattis lunch till sina anställda pedagoger?

Vad spelar det för roll om vi får höjd lön, när den ändå äts upp av inflationen långt innan den höjs igen?

Vi vill ha reella lönehöjningar!
Vi vill alla ha betald lunch, lika många betalda raster som våra vänner inom produktionen och vi vill ha arbetskläder eller åtminstone kompensation för slitage på våra egna!

Lärare med glöd

2007-jun-17

Det finns hopp!
När jag såg utskicket från Lärarförbundet som manade till ”missnöjesdemonstration” så var jag skeptisk. Det blir väl främst funktionärer och några fackliga eldsjälar och inga fler. Jag hade fel, 500 slöt upp och stämningen var hätsk och bitter. Med två lärarfack som inte är beredda att ta strid för högre lön och bättre villkor med hjälp av strejkvapnet eller andra åtgärder så hade jag inte mycket hopp kvar.

Men stridsviljan finns i lärarkåren. Varje dag sliter lärare från förskola, låg och högstadium och gymnasienivå med att fostra, utbilda och forma det framtidsfolk som politikerna och överklassen glatt kommer beskatta, sätta i arbete, avskeda, röstfiska, trampa på och svika gång på gång.
Såklart att vårt kära finansborgarråd reagerar som hon gör. Personer som hon blir rädda när den yrkeskår som tar hand om samhällets barn tröttnar på att kräla i stoftet med risken att ungdomen smittas ner av deras subversiva tankar.

Nytt avtal

2007-maj-25

Så var det underskrivet, avtalet som är så viktigt för oss underbetalda omsorgare.
Vårt nya avtalet gäller i tre år och innebär en löneökning på i genomsnitt minst 2.525 kronor, motsvarande 13,8 procent, över treårsperioden. Alltså en höjning av månadslönen på ungefär 842 kronor.
Eller för min del, som ännu inte har kommit över vanan att räkna lönen per timme trots att jag just nu får månadslön; 5 kronor mer i timmen.

En seger, visst, men vi är värda så mycket mer egentligen. I de andra branscher som är viktiga för samhällets produktion så vågar man kräva och bråka mycket mer än hos oss inom samhällets reproduktion.
Deras fackförbund är modigare och de anslutna både kaxigare och medvetna om sin nyckelposition inom företagen de arbetare för. Våra fackförbund är mesar och tanken bland de anställda att vårat arbete inom kommun och landstingsanställda är välgörenhet är utbredd.

Om vi bara kunde inse att hela samhället skulle behöva krypa fram utan oss inom vård och omsorg och började använda vår eventuella frånvaro från det arbetet som ett hot för att få upp våra löner och förmåner till en rimlig nivå så skulle vi vara oslagbara.
Den senaste strejken från Kommunal var ett fiasko, en kompis morsa fick bara 100 kr mer i lön (hon arbetar inom psykvården) medan andra kamrater fick sänkt lön efter strejken. Kommunal måste inse sin styrka och kräva mer!
Det nya avtalet är ett steg i rätt riktning, men bara ett litet steg.

Kämpa på! Heja Kommunal!

Lojalister

2007-maj-23

Jag har alltid haft problem med ”lojalister”, dvs de arbetare som är så lojala mot sin arbetsgivare att de hellre hugger sina kollegor i ryggen än ställer upp för dem. De kommer i många former och det är de som blir ogillade och syndabock istället för de chefer man nästan aldrig ser.

Lojalisten på en kommunal arbetsplats tar gärna på sig mycket ansvar. Inom industrin hade personen sen länge redan varit förman eller lägre chef. Men inom förskolan så ändras aldrig titeln. En förskolelärare är fortfarande en förskolelärare, även om det nu ingår i uppgifterna att, i enhetschefens frånvaro, bedömma om det är rimligt med semester den och den tiden, se till att vikarierna jobbar hårt, ha möten med chefen, ingå i ledningsgrupper, åka på speciella pedagogiska och organisatoriska kurser osv.
Lojalister på större arbetsplatser är antingen enstöringar eller ihopträngda i en grupp av varierande storlek.
På mindre arbetsplatser, i varje fall inom förskolan, så är de oftast två. En lite äldre som bossar och en lite yngre som följer med.

Jag har disskuterat individuell lönesättning med lojalistbossen på min arbetsplats.
Hon malde på om hur viktigt det var att hon, som la mer så mycket mer möda på sitt arbete (tydligen är det jobbigt att vara borta från ungarna och ha möten) och att hon minsann arbetade hemma också, och därför var värd en högre lön. Jag höll visserligen med att någon som lägger ner tid på att organisera och utveckla vår arbetsplats (men som fortfarande arbetar ”på golvet”) ska kompenseras.
Men hennes poäng var att hon hade rätt till högre lön på bekostnad av andra!
Det lustiga är att hon tydligen visste att ingen gillar en sån inställning för det som började som en enkel fråga från min sida, om hur det egentligen fungerade med våra lönesamtal, ledde till ett häftigt brandtal från henne. Gång på gång försökte jag förklara vad jag menade med min fråga (”Men stämmer det verkligen att facket förhandlar centralt först efter vi disskuterat våra individuella löner med chefen, sluts inte avtalet först och sen slåss vi om procenten?”), men hon bara forsatte att brusa upp sig för att ”förklara” för mig varför hon var mer värd än oss andra.

En annan lojalistanekdot:
Jag har många gånger jobbat över pga personalbrist med väldigt kort varsel, trots att jag kanske hade planer för eftermiddagen. Men ändå så snackade lojalistbossen skit om mig en morgon, trots att hon visste att jag skulle höra.
Varför? Jag hade försovit mig en hel timme. Klockan ringde en halvtimme innan jag skulle vara på jobbet! Jag hade kollat på fel dag i schemat när jag ställde den kvällen innan och det tar en timme att komma dit med kollektivtrafiken. Jag får panik och ringer den kollega som bor närmast förskolan. Hon vaknar av mitt samtal men säger att det är lungt., hon täcker för mig. Jag pustar ut och hon ber mig ringa förskolan för att berätta för hon som öppnade att jag kommer sent men att jag har en ersättare. Nu uppstår nästa problem. Jag har inte förskolans nummer! Och pedagogen på plats har inte sin mobil på. Jag får panik och ringer första bästa nummer på telefonlistan; Lojalistbossen.
Hon svarar yrvaket och ger mig nummret. Jag ber om ursäkt för att jag ringde och väckte henne med förklarar att jag fick panik. Hon mummlar nåt om att hon börjar halvt tio idag och jag ber om ursäkt igen och vi lägger på. Jag är säker på att hon sov igen 60 sekunder senare. Jag ringer till förskolan och får veta att min ersättare redan ringt och att det inte är någon fara.
På väg till jobbet så kollapsar kollektivtrafiken och jag ler lite cyniskt åt att jag hade kommit lika försent även om jag gått den tiden jag borde. Väl framme så ber jag ännu en gång om ursäkt till lojalistbossen och hon som ersatte mig. Min ersättare ler glatt och säger att det inte är någon fara överhuvudtaget, medan lojalisten fnyser något.
När jag kommer ut på gården står de två lojalisterna och talar om hur dåligt det var att jag ringde och väckte den ene och hur taskig jag var. Jag biter ihop och koncenterar mig på att hälsa på barnen som sprungit fram för att säga god morgon. Först när de slutat tala om mig går jag och hejar på resten av kollegorna.

Jag skulle kunna fortsätta berätta historier från min nuvarande arbetsplats, eller dra några från andra förskolor och fritids. Jag skulle till och med kunna göre en spinn-off på lojalister inom industrin där jag sommarjobbar. Men det gör jag inte, för jag tror nämligen att du, läsaren, vet exakt vad jag snackar om.

Hopp eller förfall?

2007-mar-24

Jag vet inte om jag ska glädjas för nytänket och framtidstron i projektet med mobila förskolor eller om jag ska förfäras och förbanna frånvaron av sattsning på permanenta, och stillastående, förskolor med med svängrum.

Men jag kan i alla fall konstatera att barn i överlag gillar att åka buss, vara utomhus och göra utflykter så det kan nog bli lovande. Landets pedagoger riktar blickarna mot Vårberg…

För övrigt så anser jag att politiker utan verklighetsuppfattning som Kristina Axén Olin som tycker det är soft att skära ner och ”banta” våra jobb bör sättas på ett mobilt ”politikerdagis” förlagt i en buss som åker runt stan på olika utflykter. Då skulle kanske de få se staden de annars bara ser från toppen av stadshuset. Kanske Kristina skulle förstå att det inte är så soft att få sparken från sin anställning inom det kommunala i Stockholm och sen få den (sänkta) a-kassan indragen om man inte flyttar till det statliga (jo just malmbrytningen släpper de inte, men annars är inte mycket heligt) LKAB:s gruvor i Kiruna eller ett Callcenter i Lund för att kunna få slita ihjäl sig där istället.

Historia

2007-mar-24

För ett tag sen hittade en dalahäst bland plastdjuren hos de mindre barnen. Målat på den så gratulerades min arbetsplats på 50-års jubileumet. Jag blev shockad.
Hade det funnits en förskola här i 50 år? Fanns det ens en barnomsorg då?

En arbetskamrat berättar. Vår förskola byggdes 1948, alltså fyra år efter att ”barnkrubba” blev ”daghem”.
Hon förklarade att det var därför byggnaden ser ut som den gör och varför vi har tre ingångar men bara två avdelningar. För inte allt för länge sen så var de stora barnens verkstad, byggrum, vårt personalrum och tvättstugan nämligen en egen avdelning. Men som tur var så ändrades det.
På daghemstiden var det vanligt med små barngrupper och alla hade inte ens rätt till att ha barn på ”dagis”.
Helt plötsligt har min korta promenad från bussen till jobbet blivit annorlunda. Mina steg känns både tyngre och lättare när jag tänker på att så många gått samma väg under de 50 år som passerat sen förskoleverksamheten i området startade.

Området min arbetsplats ligger i ett bostadsområde med bebyggelse från mellan 1930- och 1940-talet. Det relativt småskaliga bostadsområdet gränsar till ett omfattande industriområde med tillhörande arbetarbostäder uppförda från 1910 och fram till 30-talet. I avgränsning till de nya och gamla industribyggnaderna så ligger ett slott från 1600-talet. Från sekelskiftet drev Landstinget ett vårdhem i slottet för ”sinneslösa, alkoholskadade och andra kringstrykande varelser”.
På min bussfärd på morgonen passerar jag alltså genom historien. Spåren av den feodala godsherrens ägor och odlingar, de röda statarstugorna och ladorna som numer hyser verkstäder, minnena av de svaga och utblottade som utsattes för ”vård”, de gamla industrierna som fortfarande används till viss mån, graffiti på verkstädernas och busskurernas plåtplank och glasväggar och så till slut folkhemsbyggandet med barnsomsorg, bostäder åt alla och drömmar om jämlikhet.