Omsorgaren

Om sorgen i omsorgen

Arkiv för Krav

Att inte veta vem som är chef

-Gunnel, vem är vår chef igentligen?

Efter att jobbat på samma skola i dryga månaden känns det rätt bisarrt att behöva ställa en sådan fråga. På andra kneg man haft har det oftast varit fullkomligt glasklart från första stund vem som är ens närmsta chef. Men så är det inte på min arbetsplats.

Rätt skönt, kanske man tänker spontant, mindre auktoritärt och mer samarbete; här löser vi problem tillsammans. Well, det är det inte.

Det började redan när jag först kontaktade skolan. En mailad ansökan komplett med CV och personligt brev följt av ett telefonsamatal till någonslags administrativ samordnare (eller vad det var) följdes av en två veckors kompakt tystnad. Varpå jag tillslut får ett samtal av en som egentligen inte alls har hand om personal- och administrationsfrågor.

-Kan du börja redan i morgon klockan halv åtta? Du får ett vikariat på tre månader eventuellt längre.

Ett sådant erbjudande tackar man i min situation inte nej till.

-Förstår verkligen varför ingen ringt dig tidigare, vi har behövt någon desperat i flera veckor.

Jaha, tänkte jag. Vafan liksom, här har man ätit pule i flera dar i och pengabristen börjat bli riktigt akut.

Väl där var det helt plötsligt en helt annan sak. Nu tedde det sig helt plötsligt som att jag bara skulle jobba tre dagar.

-Men ni sa ju tre månader.

-Vi får se hur vi löser det, kom hit på måndag klockan åtta.

Nu inträdde den absolut skummaste perioden. Jag visste igentligen inte om det var meningen att jag skulle göra det, men jag infann mig helt enkelt klockan åtta varje morgon och avvaktade instruktioner. Taktiken fungerade rätt bra, till på köpet fick jag ibland åtminstone någon timmes betald fritid på jobbet när det inte fanns någonstans att slänga in mig. För inslängd blev jag verkligen, ena timmen fysiklärare för en nia och andra timmen historialärare för en femma följt av två timmar som resurs i en särklass osv. osv. Detta i sig var visserligen inte något problem, jag lärde mig jävligt mycket jävligt snabbt, och hade det rätt kul. Dock blev jag, av naturliga skäl, fruktansvärt trött av att hela tiden anpassa mig till nya situationer och jag visste att taktiken att bara dyka upp på mornarna förr eller senare skulle få ett slut.

Under denna period var det tre olika personer som direkt delegerade arbete till mig (då räknar jag alltså inte med lärare som kom och fråga om jag kunde hoppa in för dom den och den tiden), men vem var vem? Vem var chef över vem? Vem hade koll på vad?

Så fick jag tillslut ett schema på 50 proc. alltid något, men när jag frågade arbetsledaren/chefen (vad hon var svävade jag då fortfarande i ovisshet om) som gett mig schemat om hur länge jag skulle jobba och hur länge jag skulle få jobba svarade hon: -Åtminstone en månad, tror jag, jag vet inte riktigt, vi får se.

Effekten av denna strukturlöshet är att man blir extremt utlämnad och hamnar i en väldigt prekär situation. Det är en sak att inte veta hur länge man ska få jobba, det är jobbigt. Men det är än värre att inte ens veta vem som vet hur länge man ska få jobba, om någon överhuvudtaget vet det. Hela situationen är lite Kafka-light och det är väldigt svårt att ställa krav, när man inte vet till vem man ska ställa dom. Systemet, eller bristen på system blir en effektiv disciplineringsmetod. ”Underhållande av information” som Berit Åhs skulle sagt. Man fogar sig, flyter med och hoppas på att få jobba så länge som möjligt.

Nu i veckan fick jag och min arbetskamrat (som har samma problem till viss del) nog och bestämde oss för att på allvar kolla upp vem som var vem och hur hackordningen såg ut, för att sen kunna ta reda på hur läng vi skulle få jobba (och när det gäller mig, få ett anställningsbevis). Resultatet var oväntat, och det visade sig att min kollega aldrig ens träffat vår chef, jag hade visserligen gjort det, hon var en av dom tre personer som delegerat arbete åt mig, men icke desto mindre var jag rejält förvånad över at det var hon. Nåväl, stärkta över att åtminstone till viss del förstått byråkratin och över att vi nu hade en konkret person att prata med, beslutade vi oss för att ta tjuren vi hornen. Vi beslutade att gå tillsamman för att kunna stötta varandra och för att minimera risken för att nån av oss skulle få jobb på den andres bekostnad. Men, nej, då var hon upptagen och icke-anträffbar, vi försökte igen dagen efter: samma sak då. Där står jag nu. Ovissheten är fortfarande stor. Dom kvava och mörka korridorerna är oändliga ter det sig.

Fortsättning lär följa.

/Igelkotten

Hösten, lagret och den högre lönen

Efter sex sommrar på samma ställe så hände det. I kön till matsalens frukost bord så frågar chefen vad jag ska göra i höst.

Gå tillbaka till förskolan, plugga lite distans, du vet, svarar jag

Han frågar lite skämtsamt om jag inte ska stanna till november då? Så långt stannar alla visstidsanställda, hinner jag tänka innan jag fort svarar, näe – det är ju högre lön inom barnomsorgen.

Lönen har vi inte snackat om än, säger han tillbaka. Jag svarar med ett jaha och går direkt med min färdiga frukostmacka till skyddsombudet, eftersom klubbens ordförande inte är på plats. Efter att ha disskuterat lön med honom och en annan kille som fått förfrågan att stanna kvar så ber skyddsombudet oss att vara tysta och inte låtsas om att vi snackat med honom. Vi båda fattar och spelar förvånade och glatt överraskade när vi kallas in till chefens kontor och han berättar vad han och facket kommit fram till i förhandlingarna.

Lönen är till och mer högre än vad klubbens representanter trodde sig kunna få upp den till och dessutom har de fått in en truckutbildning som kostar ca. 5000 att ta privat. Nu betalar företaget.

Jag skriver på och tar steget som feriearbetare till visstidare.

Nu har det gått två veckor och jag är precis klar med utbildningen, det var inte så svårt som jag trodde och nu ska jag tillbaka till produktionslinjen. Plocka, packa, sortera och bära. Men nu till högre lön och inte längre ”sommarbarn”.

Jag läser i DN Ekonomi om löneskillnader mellan könen men fastnar för pappersupplagans statistikstapplar. Ett ögonkast på staplarna och man ser att över 90% av alla löntagare tjänar mellan 10.000 och 30.000, den allra största majoriteten kring 20.000-22.000. Efter 40 papp planar det ut sig och man ser knappt staplarna tills de plötsligt stiger i höjden vid 70.000 och mer längst bort.

Jag ler först och skriver skämtsamt ”men arbetarklassen finns ju inte!” i marginalen för att de läsare där hemma som fortfarande sover ska ha lite roligt. Sen blir jag arg, förbannade jävla idioter! Vi sliter och arbetar hela våra liv i tron om att en klassresa är möjlig (annat än i den liberala bloggvärlden där det räcker med att kalla sig socialist för att bli ”medelklass”). Men det går inte, hur vi än försöker så kan vi bara klättra över varandras (döda?) kroppar för att hamna i en annan statistikstapel längre bort i x-axeln.

Enda långsiktiga lösningen är att tillsammans marschera ner från våra respektive staplar i statistiken, se till att de högre avlönade arbetarna/tjänstemännnen strax till höger om oss i y-axeln följer med och sen ta i med all vår kraft och skaka ner de höga herrarna längst bort ur sin statistikstapel av elfenben. Sen ska det fan inte finnas nåt klassamhälle att snacka om.

Ps. Jag lovar att skriva mera om hur besviken jag trots allt är på att inte få jobba vidare med ungarna den här hösten. Inget slår förskolan när det gäller att få mig glad på jobbet, jag ska dessutom skriva mera om den härliga gemenskap vi på truckutbildningen fick trots att vi inte visste mera om varandra än våra yrken och knappt det.

Det kommer komma flera överraskningar på bloggen framöver också, så fortsätt läsa!

Vill du läsa mer?

Under täcker reder ut begreppet kring solidaritet, Petter tycker synd om nyliberala och Planekonomen skriver om vanliga och ovanliga människor.

Det sjukskrivs för lite

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson tycker att vi som jobbar ”…har sjukskrivt av slentrian”.

”Det kan bli tvärstopp för sjukskrivningar av många människor som bränt ut sig i arbetet, sedan Socialstyrelsen och Försäkringskassan tagit fram strängare regler för hur läkarna ska bedöma oförmågan att arbeta.”
skriver Svenska Dagbladet i samma artikel som citatet ovan.

Jag är totalt oförstående, enligt min erfarenhet så skjukskriver vi oss för lite. Det är redan alldeles för många inom barnomsorgen som arbetar på gränsen till utbrändhet pga av stressen och den tunga arbetsbördan. Om inte möjligheten finns att sjukskriva sig tidigt när symtomen visar sig så riskerar det istället leda till att bubblan spricker och barnsomsorgen förlorar många samlade år av pedagogisk erfarenhet.
Det finns redan nu en självskapad arbetsmoral inom förskolan som säger att man går till jobbet även om man mår lite dåligt. Anledningen är givetvis att lönen är för låg och personalstyrkan för liten.

En arbetskamrat tog i veckan orden ur munnen på mig när vi snackade om vårt yrke. Hon sa att det enda som håller barnomsorgen flytande är pedagogernas intresse och offervilja inför sitt jobb (som jag berört tidigare). Vi tror på vårt arbete och klagar tyvärr inte särskilt ofta. Det leder givetvis till att Kommunal och Lärarförbundet ställer mesiga ”krav”, att kommunen kan se på oss med rådjursögon och förklara att det måste sparas in och att vi arbetar sjuka tills vi bränner ut oss.

Det är inte motivationen som är problemet, vi VILL vara på jobbet. Vi vill INTE sjukskriva oss.

Vi vill arbeta med det vi gör, men vi vill göra det med högre lön, med större personalstyrka och mer större resurser.

Så får man färre att bränna ut sig, att låta piskan vina tills vi faller ihop är ingen långsiktig, eller för den delen human (för just humnanism gillar väl både sossarna och borgarna?), lösning.

Mer: ”Så här länge får du vara sjukskriven”


Planekonomen skriver om djupa frågor, Slutstadium om rasismen i Norge och Petter om klassrörlighet. Syrran bloggar om fackfientlighet och Jordränta skriver ett mycket bra inlägg om utbrändhet. Ilse-Marie och Svensson bloggar om samma sak som jag. Läkarna dissar också förslaget i DN medan debatten tuffar vidare mellan liberaler och liberaler.

Lagerstrejk och barnskötande

När man jobbar på lager är det mycket som inte fungerar. Maskiner krånglar,datorer krånglar, skrivare krånglar. Det mesta helt enkelt, och varje del behövs för att få produktionslinjen att fungera. Hos oss består problemet mest i att vi har ett nytt datasystem som inte alla kan riktigt ännu och inte riktigt fungerar som det ska.

En kompis som också jobbar på lager i söderort, fast inte samma jag som jag, råkade ut för totalhaveri i onsdags. Hela deras datasystem kraschade när de hade som stressigast och låg efter med en och en halv dags arbete. Deras chefer tycker att de ska fortsätta plocka ändå.

”Ni kan väl skriva på papperslappar vart ni plockat kartongerna och göra påfyllningar själva?”

Det blev ett blankt nej från lagerarbetarna; ”Det är inte det vi är här för å göra, vi väntar tills ni fixat skiten”. Svaret från cheferna var att felet inte gick att fixa samma dag. Då bestämmde sig min vän och hans arbetskamrater att inte jobba tills felet var åtgärdat. En halvtimme senare så hade systemet startats om och lagats.
Enkelt som en plätt. Jag önskar att alla våra fel samlades på hög sådär så vi kunde bli av skiten. Det är sååå irreterande när små små fel gör ens arbete mycket tyngre och krångligare.

Nåväl, nästa vecka går jag tillbaka till min förskola. Det ska bli så underbart och få träffa alla barnen och kollegorna igen. Trevligare arbetsuppgifter (ofta utomhus i solen), högre lön, lugnare tempo (nåja) och godare kaffe. Men veckan efter det är jag tillbaka på lagret ett tag tills hösten drar igång.

Jaonas i orten skriver om myten om de arbetsskygga, Petter skriver om lögner och utförsäljningen av vår gemensamma egendom, Slutstadium bloggar om folkpartister som ogillar öl och fotboll medan Akuhujan skriver om Zygmunt Bauman och hans tes om liknelsen mellan europas antisemitism och islamofobi.

Smutsiga Förskolor?

Läste i Metro idag om att över hälften av de Förskolor som miljöförvaltningen besökte tidigare i år hade brister i sin städning och städrutiner.

”De 22 förskolorna fick minst en anmärkning, oftast två eller tre. Vanligaste inspektörskritiken avsåg ostädade dolda ytor som fläktkåpor, taklampor och garderober. En stor andel hade också dammiga eller på annat sätt smutsiga lekrum. Tre förskolor hade heller inte rengjort toaletter och duschutrymmen på flera dagar. I en av de tre förskolorna med fuktskador fann inspektörerna en stark mögeldoft i duschutrymmet.”

Varför? Vad är det som är fel?
Lika enkelt som alltid. Städarna har för låg lön och för stressat schema för att hinna med, barnskötarna och förskolelärarna är för få och har inte tid att städa noggrant. Lönen är löjligt låg för pedagogerna också.
Klart barnen ska ha en ren och fräsch förskola. De är ju ändå där varje dag.
Vidare så bör karensdagen tas bort så föräldrar kan stanna hemma från jobbet om de är sjuka så inte deras barn tar med baciller och virus till personal och barn på förskolan.

Det är nu facket ska göra utspel om att det behövs större resurser, högre lön och mer personal för att göra det bättre inom barnsomsorgen. Den som lever får se…

Vill du läsa om nåt annat? Undertäcket tipsar om somläsning, Syrran är på semester men har ett bra inlägg om Iran och dödstraffet, Petter snackar om klassamhället och Trotten rapporterar senaste nytt från dårhuset på Wall street

Fria arbetskläder och lunch till förskolan!

2007-jun-17

Föreställ dig en arbetsplats, låt säga ett lager eller en fabrik, där de anställda arbetar i sina vanliga kläder (jeans, t-shirt) och själva får betala för nödvändiga skyddsskor och annan utrustning. Tänk sedan att det förväntas att arbetarna fortsätter att arbeta under den halvtimme de har tillåtelse att äta på och att de själva måste betala företaget för den mat de ätit. Det senare även om de själva la upp maten i karaffer, dukade och själva diskade om köket var underbemannat och på 8 timmars arbete så har de bara en halvtimmes obetald rast, som de dessutom måste avbryta om telefonen ringer.

Inte särskilt troligt att det lär hända på ett lager eller en fabrik nära dig, va?
Arbetarna inom industrin vet att de som köper deras arbetskraft behöver dem och de skäms inte att ta sig de rättigheter de anser sig ha rätt till. Deras fackförbund har förhandlat fram lunchraster, som visserligen är obetalda, men ändå arbetsfria. De har ofta två betalda kvartsraster (en på förmiddagen och en på eftermiddagen) som de varken behöver avbryta för att svara i telefon eller springa ut till maskinerna igen för att det är bråttom.

Så ser verkligheten ut på mitt sommarjobb, ett lager inom metallindustrin i en av Stockholms kranskommuner. Lönen är inte hög för oss sommarvikarier, lägre än den jag får som barnskötare nu när lägstalönen höjdes faktiskt, men mina förmåner där är större än hos förskolan. Trots att jag på lagret bara är en sommarjobbare och på förskolan månadsavlönad för en hel termin.

”Vissa har det – andra inte. Vi talar om betalda arbetskläder. Det borde vara en självklarhet i jobb där det ingår att smutsas ned. Men det är det inte. Ilona Balatoni är förskolelärare och får inga betalda arbetskläder. Trots att hon dagligen sliter på kläderna i sandlådor och kladdas ner av snor, lera och mat.” stod det i Uppsala Nya Tidning i slutet av maj.

På min förskola så har vi tillgång till täckbyxor, varm jacka och en regnkappa. Ett par av jackorna har enhetens namn tryckt på ryggen. Våran lunch kostar 13 kronor, vi äter den tillsammans med barnen. Eller nja, vi försöker äta den. Ofta kallnar den innan alla barnen fått hjälp, snor och smutsiga fingrar hamnar på våra tallrikar och portionerna är små. Vi har ingen lunchrast, vi arbetar hela vår lunch. 
Den enda rast vi har är 30 minuter lång och obetald. Men vi har inga bestämda tider på när vi ska ha rast. Det går inte att planera det, vi kan ha ont om personal, många barn som behöver hjälp och för lite tid. Ingen vill lämna en kollega med för mycket arbete i sina händer. Speciellt inte när arbetet rör små barn som inte kan lämnas ensamma.

Min mor har det lite bättre. Hennes enhet beslutade för en tid sedan att deras lunch var ”pedagogisk” och därför grattis för arbetare som åt med barnen. De har alla varma jackor, flis, byxor, regnkappor med stadsdelsnämndens och förskolans namn på.
Jag tvivlar inte på att de lokala sektionerna för Kommunal och Lärarförbundet såg det som en seger. Men varför tas inte sådana krav upp centralt? Varför krävs inte hela Stockholms stad på arbetskläder och grattis lunch till sina anställda pedagoger?

Vad spelar det för roll om vi får höjd lön, när den ändå äts upp av inflationen långt innan den höjs igen?

Vi vill ha reella lönehöjningar!
Vi vill alla ha betald lunch, lika många betalda raster som våra vänner inom produktionen och vi vill ha arbetskläder eller åtminstone kompensation för slitage på våra egna!