Omsorgaren

Om sorgen i omsorgen

Arkiv för Kommunal

Lugna dagar och mycket nytt

Det har varit lugna dagar på lagret.

Det började i slutet av förra veckan då vi med nyss tagna truckkort långsamt tultade fram på våra lågplockare. Efter en timme hade vi inga dagordrar kvar! Vad hade hänt? Vi kollar med de andra plockarna och sen med packarna, men det är samma där. Sen försvinner förmannen på ledighet. Helt plötsligt får vi tid att prata med varandra och hänga runt datorerna och kaffeautomaten som aldrig förr.

Den mest intressanta diskusionen ägde rum i den pallkorridor som luktar lätt av skumbanan (det finns flera artiklar som luktar som mat. En tätningsring luktar kanel, en annan mazarin osv.), jag parkerar trucken och väntar på att en arbetskamrat ska bli klar vid en hylla. Jag frågar honom om han också känt banandoften och han svarar leende att han såklart gjort det. Kanske är det nån på lagret som har en godisgömma? Vi spinner vidare och funderar hur det skulle vara att jobba i ett lager för godis. Jag kommer på att en snubbe på truckutbildningen gjorde det och arbetskamraten har en kompis som jobbade i en chokladfabrik. Nu vill jag inte äta choklad mer, ni vill inte veta vad de slänger ner i smeten när inte chefen ser!

Men trots våra självsäkra påståenden att ”äsch, man skulle ju bara tröttna på allt godis”, drömmer vi oss bort ett tag och min arbetskamrat säger plötsligt, ”fast, fan vad man skulle sno!”, jag svarar att ”ja här finns det ju inte så mycket man vill ha”.

För vem vill ha reservdelar till maskiner? Det är ju inte så att vi jobbar i en bilfabrik som den Johnny Cash sjunger om (I’d get it one piece at a time, And it wouldn’t cost me a dime”). Innan vi fortsätter jobba så hinner vi prata mera om illegal lönehöjning och allehanda mat- och doftrelaterade fabrik/lagerjobb.

Annars då? Jo, eftersom jag själv inte jobbar inom barnomsorgen längre så har Omsorgaren fått en rejäl make-over. Inte på ytan kanske, men innehållet. Jag har bjudit in fyra vänner som medbloggare. Igelkotten, som jobbar på en lågstadieskola och då främst på fritids, Planekonomen som jobbar inom nöjesvärlden och vikarierar som barnskötare inom en privat ”pool”, Drommaren som också hoppar runt mellan förskolor men genom en kommunal vikariepool och så till slut Silver som just nu är arbetslös men söker jobb för fullt (främst på lager och som barnskötare). Förhoppningsvis så ansluter sig flera till vårt bloggkollektiv och ger er ännu fler djupdykningar, snabba kommentarer, analyser och annat groll och gnäll från den osäkra arbetsmarknaden.

 Och på tal om den osäkra arbetsmarknaden så har mina vänner med fast anställning ökat från noll till två. En av dem jobbar på posten och den andra inom vården. Den förstnämnda har jobbat som visstidare i två år nu när hans nuvarande förlängning löper ut och kommer enligt nu gällande lag att tillsvidareanställas, medan den andre helt enkelt blev erbjuden fast anställning eftersom han visat intresse. Helt underbart!

Själv så har både arbetskamrater och fackliga förträdare sagt att de kan lägga in ett gott ord om mig hos chefen för att ge mig en fast anställning. En kille har till och med svurit på att han bara behöver knäppa med fingrarna och så är det klart. De andra var inte så optimistiska, men man vet ju aldrig. Nu har jag i alla fall begärt utträde ur Alfa-kassan och ska gå över till IFMetalls dito och samtidigt bli medlem i den lokala fackklubben.

Som osäkert anställd barnskötare eller vikarie är Syndikalisterna det självklara valet för den som vill eller måste organisera sig. Men som kompisen inom vården, som nämns ovan, sa när han skulle förklara varför han nu går med i Kommunal; ”vi har ett surt och bittert fackombud”. Det kan ju låta lustigt, men en facklig företrädare som faktiskt tar sitt uppdrag på allvar och med glöd är inte så jättevanligt inom den offentliga sektorn enligt min erfarenhet. På samma sätt resonerade jag när jag valde att gå med i IFMetall. Industriarbetarna har alltid vetat sin makt och deras förbund är starkt. Ett enat arbetarkollektiv är allt och med nästan 100% organisationsgrad bland sina kollegor kan man bara göra en sak, gå med i samma förbund som dom! 

Men allt är inte frid och fröjd ute på golvet bland vänner och bekanta. En mycket god vän, som arbetar i butik, var här om dagen helt utom sig. Hennes arbetplats, en större galleria har inget lunchrum. Eller nja, det finns ett rum som kallas för lunchrum, men det finns varken bord, stolar eller fungerande micro och frys. Vad ska man säga? Jag blev förbannad som ut av bara helvete och letade på Handels hemsida efter deras arbetsmiljöavtal och frågade skyddsombudet på lagret. Han tar genast upp en kopia av arbetsmiljölagen och jag ringer genast min fina vän på hennes lunchrast (som givetvis får spenderas på att köpa dyr mat utanför arbetsplatsen pga frånvaron av ett riktigt lunchrum) och tror ni inte att hon redan tagit reda på allt själv. Hon kan till och med vilken paragraf av lagen som bestämt säger att det ska finnas ett lunchrum och vad som där ska ingå. Visst, min hjältestatus försvann på en gång, men vilken lättnad jag kände! Dessutom blev jag mycket stolt över att min vän vände på sin depression och förvandlade den till handlingskraft. Nästa steg blir att kräva (eller ”be” som det så fint heter) chefen att ta upp det med butikkomplexet. Jag tror att det kommer att fixa sig. Min vän har antagligen, om allt går som det ska, på eget bevåg förbättrat arbetsmiljön för inte bara sina närmaste arbetskamrater utan också för alla andra anställda i butikerna i närheten.

Heder ska hon ha!

Jag vill avsluta detta långa inlägg med ett citat. Det är från busschaffisen som körde ersättningsbussen fullproppad med pendlare som skulle norrut. Det har precis klivit på ännu mer folk i den redan till bredden fyllda dragspelsbussen och dörrarna vill inte stängas.

Han sätter på högtalarna och säger trött, fast man kan ana leendet på läpparna;

”Ja, jag får ju månadslön så jag kan sitta här ändå till ikväll…”

Hela bussen skrattar och de närmast dörrarna mummlar. Sån humor förstår sig alla på, speciellt när vi alla är påväg hem från jobbet.

 Läs mer:

Mllstrm har fått sparken på grund av sin blogg (Fy fan! Yttrandefrihet på jobbet någon?), fastfoodrestaurangen dissar dryga kunder, Trotten skriver om att regeringen inte är så poppis och Ilse-Marie spinner vidare på samma tema, Petter om två typer av stöld, Akuhujan bloggar om döden, Slutstadium om enighet mellan lärare och elever, Marcusen fortsätter på Slutstadiums skoltema och skriver om Tibble, Syrran tycker vi ska läsa burmesiskt medan Under täcket tycker vi istället ska läsa kapitalet politiskt.

/Omsorgaren

Det sjukskrivs för lite

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson tycker att vi som jobbar ”…har sjukskrivt av slentrian”.

”Det kan bli tvärstopp för sjukskrivningar av många människor som bränt ut sig i arbetet, sedan Socialstyrelsen och Försäkringskassan tagit fram strängare regler för hur läkarna ska bedöma oförmågan att arbeta.”
skriver Svenska Dagbladet i samma artikel som citatet ovan.

Jag är totalt oförstående, enligt min erfarenhet så skjukskriver vi oss för lite. Det är redan alldeles för många inom barnomsorgen som arbetar på gränsen till utbrändhet pga av stressen och den tunga arbetsbördan. Om inte möjligheten finns att sjukskriva sig tidigt när symtomen visar sig så riskerar det istället leda till att bubblan spricker och barnsomsorgen förlorar många samlade år av pedagogisk erfarenhet.
Det finns redan nu en självskapad arbetsmoral inom förskolan som säger att man går till jobbet även om man mår lite dåligt. Anledningen är givetvis att lönen är för låg och personalstyrkan för liten.

En arbetskamrat tog i veckan orden ur munnen på mig när vi snackade om vårt yrke. Hon sa att det enda som håller barnomsorgen flytande är pedagogernas intresse och offervilja inför sitt jobb (som jag berört tidigare). Vi tror på vårt arbete och klagar tyvärr inte särskilt ofta. Det leder givetvis till att Kommunal och Lärarförbundet ställer mesiga ”krav”, att kommunen kan se på oss med rådjursögon och förklara att det måste sparas in och att vi arbetar sjuka tills vi bränner ut oss.

Det är inte motivationen som är problemet, vi VILL vara på jobbet. Vi vill INTE sjukskriva oss.

Vi vill arbeta med det vi gör, men vi vill göra det med högre lön, med större personalstyrka och mer större resurser.

Så får man färre att bränna ut sig, att låta piskan vina tills vi faller ihop är ingen långsiktig, eller för den delen human (för just humnanism gillar väl både sossarna och borgarna?), lösning.

Mer: ”Så här länge får du vara sjukskriven”


Planekonomen skriver om djupa frågor, Slutstadium om rasismen i Norge och Petter om klassrörlighet. Syrran bloggar om fackfientlighet och Jordränta skriver ett mycket bra inlägg om utbrändhet. Ilse-Marie och Svensson bloggar om samma sak som jag. Läkarna dissar också förslaget i DN medan debatten tuffar vidare mellan liberaler och liberaler.

Smutsiga Förskolor?

Läste i Metro idag om att över hälften av de Förskolor som miljöförvaltningen besökte tidigare i år hade brister i sin städning och städrutiner.

”De 22 förskolorna fick minst en anmärkning, oftast två eller tre. Vanligaste inspektörskritiken avsåg ostädade dolda ytor som fläktkåpor, taklampor och garderober. En stor andel hade också dammiga eller på annat sätt smutsiga lekrum. Tre förskolor hade heller inte rengjort toaletter och duschutrymmen på flera dagar. I en av de tre förskolorna med fuktskador fann inspektörerna en stark mögeldoft i duschutrymmet.”

Varför? Vad är det som är fel?
Lika enkelt som alltid. Städarna har för låg lön och för stressat schema för att hinna med, barnskötarna och förskolelärarna är för få och har inte tid att städa noggrant. Lönen är löjligt låg för pedagogerna också.
Klart barnen ska ha en ren och fräsch förskola. De är ju ändå där varje dag.
Vidare så bör karensdagen tas bort så föräldrar kan stanna hemma från jobbet om de är sjuka så inte deras barn tar med baciller och virus till personal och barn på förskolan.

Det är nu facket ska göra utspel om att det behövs större resurser, högre lön och mer personal för att göra det bättre inom barnsomsorgen. Den som lever får se…

Vill du läsa om nåt annat? Undertäcket tipsar om somläsning, Syrran är på semester men har ett bra inlägg om Iran och dödstraffet, Petter snackar om klassamhället och Trotten rapporterar senaste nytt från dårhuset på Wall street

Fria arbetskläder och lunch till förskolan!

2007-jun-17

Föreställ dig en arbetsplats, låt säga ett lager eller en fabrik, där de anställda arbetar i sina vanliga kläder (jeans, t-shirt) och själva får betala för nödvändiga skyddsskor och annan utrustning. Tänk sedan att det förväntas att arbetarna fortsätter att arbeta under den halvtimme de har tillåtelse att äta på och att de själva måste betala företaget för den mat de ätit. Det senare även om de själva la upp maten i karaffer, dukade och själva diskade om köket var underbemannat och på 8 timmars arbete så har de bara en halvtimmes obetald rast, som de dessutom måste avbryta om telefonen ringer.

Inte särskilt troligt att det lär hända på ett lager eller en fabrik nära dig, va?
Arbetarna inom industrin vet att de som köper deras arbetskraft behöver dem och de skäms inte att ta sig de rättigheter de anser sig ha rätt till. Deras fackförbund har förhandlat fram lunchraster, som visserligen är obetalda, men ändå arbetsfria. De har ofta två betalda kvartsraster (en på förmiddagen och en på eftermiddagen) som de varken behöver avbryta för att svara i telefon eller springa ut till maskinerna igen för att det är bråttom.

Så ser verkligheten ut på mitt sommarjobb, ett lager inom metallindustrin i en av Stockholms kranskommuner. Lönen är inte hög för oss sommarvikarier, lägre än den jag får som barnskötare nu när lägstalönen höjdes faktiskt, men mina förmåner där är större än hos förskolan. Trots att jag på lagret bara är en sommarjobbare och på förskolan månadsavlönad för en hel termin.

”Vissa har det – andra inte. Vi talar om betalda arbetskläder. Det borde vara en självklarhet i jobb där det ingår att smutsas ned. Men det är det inte. Ilona Balatoni är förskolelärare och får inga betalda arbetskläder. Trots att hon dagligen sliter på kläderna i sandlådor och kladdas ner av snor, lera och mat.” stod det i Uppsala Nya Tidning i slutet av maj.

På min förskola så har vi tillgång till täckbyxor, varm jacka och en regnkappa. Ett par av jackorna har enhetens namn tryckt på ryggen. Våran lunch kostar 13 kronor, vi äter den tillsammans med barnen. Eller nja, vi försöker äta den. Ofta kallnar den innan alla barnen fått hjälp, snor och smutsiga fingrar hamnar på våra tallrikar och portionerna är små. Vi har ingen lunchrast, vi arbetar hela vår lunch. 
Den enda rast vi har är 30 minuter lång och obetald. Men vi har inga bestämda tider på när vi ska ha rast. Det går inte att planera det, vi kan ha ont om personal, många barn som behöver hjälp och för lite tid. Ingen vill lämna en kollega med för mycket arbete i sina händer. Speciellt inte när arbetet rör små barn som inte kan lämnas ensamma.

Min mor har det lite bättre. Hennes enhet beslutade för en tid sedan att deras lunch var ”pedagogisk” och därför grattis för arbetare som åt med barnen. De har alla varma jackor, flis, byxor, regnkappor med stadsdelsnämndens och förskolans namn på.
Jag tvivlar inte på att de lokala sektionerna för Kommunal och Lärarförbundet såg det som en seger. Men varför tas inte sådana krav upp centralt? Varför krävs inte hela Stockholms stad på arbetskläder och grattis lunch till sina anställda pedagoger?

Vad spelar det för roll om vi får höjd lön, när den ändå äts upp av inflationen långt innan den höjs igen?

Vi vill ha reella lönehöjningar!
Vi vill alla ha betald lunch, lika många betalda raster som våra vänner inom produktionen och vi vill ha arbetskläder eller åtminstone kompensation för slitage på våra egna!

Politisk ekonomi

2007-feb-22

Som jag skrev om förut så anser Lärarförbundet i vår stadsdel att mina kollegor, förskolelärarna, inte ska få någon lönehöjning i år. ”Det finns inget utrymme”, säger man. Jämnfört med vad stadsdelsdirektörerna tjänar så verkar det finnas väldigt mycket utrymme säger jag. Men det var inte det jag tänkte skriva om nu.

En kollega på grannförskolan kommenterade det hela så här:
– Kanske de bestämmer att vi ska få minus i lön nästa gång?

Ja, kanske det tänker jag nu. Tänk om det går dåligt för kommunen? Då måste ju självklart vi snällla mysiga fröknar till pedagoger förstå att vi inte kan gå runt och tror att vi är så viktiga. Kommunens ekonomi är viktig!
Nä, okej. Det kanske inte är så illa redan nu men det min arbetskamrat sa borde inte tas som ett skämt. Det är nämligen läskigt nära verkligheten. För att höja inflationen så har Riksbanken nämligen som mål att höja ”reporäntan” med 2% varje år.

Så medan det förhandlas om t.ex. 3% höjd lön så är det egentligen falsk varudeklaration. Prisutvecklingen och räntan (som påverkar våra lån och konjunkturen som i sin tur påverkar alla) gör att vi får betala priset för vår löneutveckling. Oavsett hur fräcka krav vi ställer så kommer ju varken borgare eller sossar nånsin att ge med sig när det gäller att försvara hela sveriges ekonomi. De förvaltar kapitalismen, och när det gäller nationalekonomi och nyliberalism så är ju hela systemet uppbyggt som en gigantisk maskin för internationell borgarsolidaritet som ska knäcka våra chanser att få det bättre.

Detta, menar en vän till mig, gör arbetsgivarorganisationernas åsikt att 1% löneförhöjning är mer rimligt än fackliga krav på 3% löjlig. Ju mer vi kräver (och får) i lön destå mindre kan vi köpa för våra pengar. I och med att Lärarförbundet inte kräver någon löneförhöjning för oss så har de, precis som min kollega bitter skojar om, beslutat att hon och hennes yrkesfränder ska få mindre i lön.

Det är ibland väldigt bra att ha vänner som fattat det där med nationalekonomi, men ibland så känns det som om det vore bättre om man var lyckligt omedveten om sin egen och sina likars situations allmänna jävlighet!

Handels tar upp samma sak på sin hemsida.

Maffiametoder

2007-feb-20

Det snackas mycket om ”maffiametoder” i media idag. I och med den borgerliga regeringens maktövertagande har både Svenskt Näringsliv och de mer radikala högerrösterna inom borgligheten och pressen vågat tala högt om deras åsikter om facket. Blockader, en facklig stridsåtgärd som använts i över 100 år, är plötsligt en metod som bara ”maffian” skulle använt.
Vad som är likheten mellan en lagligt varslad stridsåtgärd och ett brottsligt företag går man inte in på. Men jag tvivlar att Al Capone skulle brytt sig om att anställda på ett privat äldeboende skulle få kollektivavtal eller om en städare fick lön eller inte.

Jag tänker inte ens beröra den salladsbar som fick den fackhatet att krypa fram under stenen. Jag säger bara detta, den enda anledningen det finns att inte vilja skriva på kollektivavtal är att man som arbetsgivare någon gång vill kunna ha friheten att, utan fackliga inblandning, kunna sänka lönen eller i övrigt försämra arbetsvillkoren. Det spelar alltså ingen roll om man påstår sig ha bättre avtal än vad kollektivavtalet säger, eftersom det sistnämnde bara understryker minimumnivåer.

Så där! Då var det avklarat! Då kan vi gå vidare till de som verkligen använder maffiametoder.
I sin blogg skriver Josefin Brink om en arbetsgivare som anlitat säkerhetsvakter med kamphundar som ska stoppa blockadvakterna från Kommunal från att dela ut flygblad eller tala med de anställda, i Malmö har polisen flera gånger brutit mot grundlagen genom att bryta upp Syndikalisternas lagligt varslade blockader och då använt sig av onödigt mycket våld och pepparsprej.

Listan kan göras lång av exempel som ligger nära i tiden där det är arbetsgivarna som använder olagliga och vidriga metoder för att bli av med obekväm personal. Massakern Ådalen var inte inte ett ensamt fenomen och tron om att det sen dess råder vapenvila mellan arbete och kapital tror fel.

Läs gärna mer av Josefin Brink på ”Bloggaden”

APT och Lärarförbundets svek

2007-feb-14

Jag var sjuk hela förra veckan och nu är jag tillbaks igen.
Igår hade vi Arbetsplatsträff (APT). Förutom att ta upp förändringar som att den nya borgerliga stadsdelsdirektören helt sonika har bestämt att alla föräldrar ska ha rätt att lämna sina barn 7:30 (då vi högst har en pedagog på plats) och andra diverse byråkratiska ändringar så nämnde en av enhetscheferna att även om Kommunal inte är klara med sina centrala förhandlingar så är strax Lärarförbundet det, i april så börjar nämligen de lokala förhandlingarna.

Vi har inga fackliga ombud på våra två förskolor som ligger i samma område. Varken för Kommunal, Lärarförbundet eller något annat fack. Det beror på att ingen ”vill eller orkar” som en kollega utryckte det senare på kvällen när chefen lämnat mötet och vi disskuterade för oss själva. Varför inte det då?
Jo, det chefen medelade om LF:s centrala förhandlingar var nämligen detta; ”det finns inget löneutrymme i år”

Vad i helvete?
”Vadå, 0% löneförhöjning?” frågar nån
”Det kan bli både 0% men även 5% i de lokala förhandlingarna. Det beror vad [stadsdelen] vill satsa på” svarar chefen. (Lite oklart om hon menar facket lokalt eller stadsdelsnämnden).
”Kanske de bestämmer att vi ska få minus i lön nästa gång” skämtar en annan lite cyniskt och vi andra skrattar.
Chefen säger att det är dåligt och glorifierar sedan det lönesättande samtalet som hon och hennes kollegor använder sig av när de förhandlar om sin lön. Många är positiva, och det förstår jag.

När ska Lärarförbundet sluta bete sig som ett politiskt parti som jobbar med att kasta ut alla ”obehöriga” outbildade lärare och pedagoger ur skolan och börja jobba med fackliga frågor?

ps. En kollega funderar på att gå ur facket appråpå den borgerliga regeringens straffhöjning av a-kassan. ”Jag har inte råd att vara med i båda” säger hon.

Risktillägg

2007-feb-04

Då man som anställd på en förskola år in och år ut får battlas med varenda förkylningsvåg och andra ”ofarliga” epidemier så är det, trots Lärarförbundets och Komunals totala brist på handlingskraft och kampvilja, konstigt att det aldrig disskuterats att ge oss en löneökning för att kompensera oss för att vi alltid är småsjuka. Karensdagen är ett hån mot oss som har som arbetsuppgift att snyta snoriga ungar och äta bredvid hostande och nysande småbarn (och dessutom betala för maten!).

En förskoleanställd blir inte sjuk. Vi är sjuka jämt, frågan är bara vilken sjukdomsgrad vi har.
Som tur är har vi fortfarande en sjukvård i landstingets regi. Hade vi haft en privat vård så hade alla kommunalt anställda antagligen sysslat med egenvård större delen av sin fritid. Vilket för oss till frågan; om läkarintyg skrivna av de anställda själva räcker för att få beviljad sjukledighet?