Omsorgaren

Om sorgen i omsorgen

Arkiv för juli, 2007

Arbete och motivation

Att arbeta för att kunna supa och supa för att kunna arbeta?

Vissa har det, andra inte. De flesta lär det sig med tiden. Den disciplin och motivation som som behövs för att få sig själv att gå upp varje morgon och gå till jobbet. Det enklaste är att hitta något man gillar att jobba med, något du är intresserad av eller trivs med. Jag vet redan att jag vill jobba inom barnomsorg, skola eller annan ungdomsverksamhet. Men jag vet också att ett arbete kan aldrig vara roligt.
Du kan ha kul under arbetstiden, du kan till och med tycka om dina arbetsuppgfifter, men själva grejen, att du går dit bara för att få pengar till mat och till hyra, hatar man.
Jag har som sagt arbetat sen jag var sexton på samma lager varje sommar, och varje år så har jag haft ångest över att behöva gå upp så tidigt och pallra mig till lagret och det monotoma arbetet. Men med åren så har ångesten blivit mindre.

”Ah!” Säger liberalen, ”du har vuxit upp, börjat förstå hur samhället fungerar”
Åh, lilla vän! Du har rätt, på ett helt annat sätt än du tror. Ångesten har inte minskat lika mycket i takt med ålder som med mängden av alkohol jag häler i mig på helgerna.

”Vissa har det, andra inte. De flesta lär det sig med tiden. Den disciplin och motivation som som behövs för att få sig själv att gå upp varje morgon och gå till jobbet. ”.

Jag vet exakt vilken sorts motivation som skulle få mig att uthärda att stå framför automathissarna eller lättpacketeringen resten av arbetslivet. Alkohol. Gå upp, gå till jobbet, jobba jobba, äta lunch, fem dagar i veckan. På onsdagen har jag redan planer för fredagen och på fredagen går jag runt med ett dumt flin hela dagen. På lördag, söndag och måndag är jag bakfull i varierande grader.
”Alkoholism har sociala orsaker”, ja men det handlar inte i främst om taskig barndom utan om samhället i allmänhet. Klassamhället producerar utslagna människor på löpande band.

Jag är därför så otroligt lycklig att jag funnit en bransch där jag känner mig behövd, nyttig och omtyckt. Men å andra sidan, en god vän till mig som arbetar (till en ganska bra lön) med sin hobby har berättat att han inte längre tycker är roligt nu när det är arbete och inte en hobby längre.
Och oroa er inte, jag kommer inte supa ner mig, mina trevliga arbetskamrater (både sommarjobbare, de från bemaningsföretag och de ordinarie) är motivation nog för att arbeta på lagret på sommrarna.

Mllstrm skriver om hur patienter kan fördriva tiden, Planekonomen har reccenserat en bok han lånat av mig och Slutstadium åkte fast i en biljettrazzia. Petter fortsätter jiddra med den där salladsliberalen och Bloggaden drar en anekdot om sin tid som barnskötare

Krastavac

Det talas många språk på lagret. Svenska, finska, spanska, liberiska, gambiska Läs hela inlägget här »

Skillnader

Nu har jag jobbat på lagret i en vecka och jag saknar verkligen förskolan. Arbetskamraterna är minst lika trevliga här som där men lönen är lägre (om än förmånerna fler) och arbetet hur meningslöst tråkigt som helst.

Det är verkligen skillnad på att arbeta med små barn och att arbeta med små reservdelar.
En arbetskamrat som pluggar till lärare, också han sommarjobbare, sa att när man jobbar på förskola så är man nog trött i huvudet mer än man är trött i kroppen och tvärtom inom industrin. Det är lite svart på vitt men nästan så är det.
Efter att ha jobbat jour (man stannar kvar 1.5 timme efter jobbet) två dagar i rad så var jag helt slut.
Men jag har inte råd att tacka nej.
Arbetet på förskolan går visserligen på rutin, men arbetet är inte monotomt och man får sitta ner och dricka kaffe medans man arbetar. På lagret står vi upp och packar kartonger, bär kartonger och reservdelar hela tiden. Fingrarna flyger över tangentbordet till datorn, alltid samma knappar.

Jag saknar förskolan men det är skönt att vara tillbaka på lagret också. Jag har jobbat där varenda sommar sen jag fyllde sexton. De känner mig och jag känner dem och gemenskap är bästa medicinen mot ett tråkigt jobb…

(dessutom är automatkaffet på lagret äckligt som fan)

Sommarjobb

Lagom till att flyttat min blogg hit till WordPress så tog sommaren vid och min anställning på förskolan jag jobbat på nu senast gick ut. Men nu är jag tillbaka på mitt sommarjobb, ett lager för maskinreservdelar.

Mitt bloggande kommer nog trappas ner under sommaren. Men jag ska försöka lägga några poster ändå. I höst går jag antagligen tillbaka till vikarepoolen.

Barnomsorg och två karensdagar?

2007-jun-22

Alla som arbetat på Förskola, daghem eller fritids vet att det är lätt att bli sjuk. Vi tar hand om barn. Hygien är inte barns första prioritet, hur mycket vi än ser till att de tvättar sig före/efter en måltid eller efter ett toalettbesök.
Dessutom så existerar inte barnomsorgen i en bubbla. Föräldrar tvingas lämna sina barn på morgonen, även om de är småkrassliga eller till och med sjuka. Detta gör inte föräldrarna för att de är eleka, utanför att de själva måste till arbetet för att slita ihop brödfödan. Men på lång sikt så gör det bara att fler barn, pedagoger och föräldrar blir sjuka och måste stanna hemma.

Sjuk och stanna hemma, ja just det. Regeringen överväger tydligen att knåpa fram ännu en karensdag.
En stor spottloska i ansiktet på oss som vars arbete delvis går ut på att torka snoriga ungar om näsan, byta blöja trots diarré och få vår lunch nyst på av ett barn (kommer ni ihåg att den här lunchen måste vi betala för?)
Att införa en andra karensdag vore katastrof. Redan nu går pedagoger till jobbet för att de inte har råd att stanna hemma. Om regeringen både vill att färre ska vara sjuka och inte vill ge folk ersättning om de är det så HÖJ LÖNERNA. Men en högre lön så skulle vi ha råd att stanna hemma, barnen och kollegorna skulle inte bli smittade lika lätt och det skulle leda till färre sjuka. Hur enkelt som helst.

Ta bort karensdagen, lägg inte till en ny!

Fria arbetskläder och lunch till förskolan!

2007-jun-17

Föreställ dig en arbetsplats, låt säga ett lager eller en fabrik, där de anställda arbetar i sina vanliga kläder (jeans, t-shirt) och själva får betala för nödvändiga skyddsskor och annan utrustning. Tänk sedan att det förväntas att arbetarna fortsätter att arbeta under den halvtimme de har tillåtelse att äta på och att de själva måste betala företaget för den mat de ätit. Det senare även om de själva la upp maten i karaffer, dukade och själva diskade om köket var underbemannat och på 8 timmars arbete så har de bara en halvtimmes obetald rast, som de dessutom måste avbryta om telefonen ringer.

Inte särskilt troligt att det lär hända på ett lager eller en fabrik nära dig, va?
Arbetarna inom industrin vet att de som köper deras arbetskraft behöver dem och de skäms inte att ta sig de rättigheter de anser sig ha rätt till. Deras fackförbund har förhandlat fram lunchraster, som visserligen är obetalda, men ändå arbetsfria. De har ofta två betalda kvartsraster (en på förmiddagen och en på eftermiddagen) som de varken behöver avbryta för att svara i telefon eller springa ut till maskinerna igen för att det är bråttom.

Så ser verkligheten ut på mitt sommarjobb, ett lager inom metallindustrin i en av Stockholms kranskommuner. Lönen är inte hög för oss sommarvikarier, lägre än den jag får som barnskötare nu när lägstalönen höjdes faktiskt, men mina förmåner där är större än hos förskolan. Trots att jag på lagret bara är en sommarjobbare och på förskolan månadsavlönad för en hel termin.

”Vissa har det – andra inte. Vi talar om betalda arbetskläder. Det borde vara en självklarhet i jobb där det ingår att smutsas ned. Men det är det inte. Ilona Balatoni är förskolelärare och får inga betalda arbetskläder. Trots att hon dagligen sliter på kläderna i sandlådor och kladdas ner av snor, lera och mat.” stod det i Uppsala Nya Tidning i slutet av maj.

På min förskola så har vi tillgång till täckbyxor, varm jacka och en regnkappa. Ett par av jackorna har enhetens namn tryckt på ryggen. Våran lunch kostar 13 kronor, vi äter den tillsammans med barnen. Eller nja, vi försöker äta den. Ofta kallnar den innan alla barnen fått hjälp, snor och smutsiga fingrar hamnar på våra tallrikar och portionerna är små. Vi har ingen lunchrast, vi arbetar hela vår lunch. 
Den enda rast vi har är 30 minuter lång och obetald. Men vi har inga bestämda tider på när vi ska ha rast. Det går inte att planera det, vi kan ha ont om personal, många barn som behöver hjälp och för lite tid. Ingen vill lämna en kollega med för mycket arbete i sina händer. Speciellt inte när arbetet rör små barn som inte kan lämnas ensamma.

Min mor har det lite bättre. Hennes enhet beslutade för en tid sedan att deras lunch var ”pedagogisk” och därför grattis för arbetare som åt med barnen. De har alla varma jackor, flis, byxor, regnkappor med stadsdelsnämndens och förskolans namn på.
Jag tvivlar inte på att de lokala sektionerna för Kommunal och Lärarförbundet såg det som en seger. Men varför tas inte sådana krav upp centralt? Varför krävs inte hela Stockholms stad på arbetskläder och grattis lunch till sina anställda pedagoger?

Vad spelar det för roll om vi får höjd lön, när den ändå äts upp av inflationen långt innan den höjs igen?

Vi vill ha reella lönehöjningar!
Vi vill alla ha betald lunch, lika många betalda raster som våra vänner inom produktionen och vi vill ha arbetskläder eller åtminstone kompensation för slitage på våra egna!

Lärare med glöd

2007-jun-17

Det finns hopp!
När jag såg utskicket från Lärarförbundet som manade till ”missnöjesdemonstration” så var jag skeptisk. Det blir väl främst funktionärer och några fackliga eldsjälar och inga fler. Jag hade fel, 500 slöt upp och stämningen var hätsk och bitter. Med två lärarfack som inte är beredda att ta strid för högre lön och bättre villkor med hjälp av strejkvapnet eller andra åtgärder så hade jag inte mycket hopp kvar.

Men stridsviljan finns i lärarkåren. Varje dag sliter lärare från förskola, låg och högstadium och gymnasienivå med att fostra, utbilda och forma det framtidsfolk som politikerna och överklassen glatt kommer beskatta, sätta i arbete, avskeda, röstfiska, trampa på och svika gång på gång.
Såklart att vårt kära finansborgarråd reagerar som hon gör. Personer som hon blir rädda när den yrkeskår som tar hand om samhällets barn tröttnar på att kräla i stoftet med risken att ungdomen smittas ner av deras subversiva tankar.

Nytt avtal

2007-maj-25

Så var det underskrivet, avtalet som är så viktigt för oss underbetalda omsorgare.
Vårt nya avtalet gäller i tre år och innebär en löneökning på i genomsnitt minst 2.525 kronor, motsvarande 13,8 procent, över treårsperioden. Alltså en höjning av månadslönen på ungefär 842 kronor.
Eller för min del, som ännu inte har kommit över vanan att räkna lönen per timme trots att jag just nu får månadslön; 5 kronor mer i timmen.

En seger, visst, men vi är värda så mycket mer egentligen. I de andra branscher som är viktiga för samhällets produktion så vågar man kräva och bråka mycket mer än hos oss inom samhällets reproduktion.
Deras fackförbund är modigare och de anslutna både kaxigare och medvetna om sin nyckelposition inom företagen de arbetare för. Våra fackförbund är mesar och tanken bland de anställda att vårat arbete inom kommun och landstingsanställda är välgörenhet är utbredd.

Om vi bara kunde inse att hela samhället skulle behöva krypa fram utan oss inom vård och omsorg och började använda vår eventuella frånvaro från det arbetet som ett hot för att få upp våra löner och förmåner till en rimlig nivå så skulle vi vara oslagbara.
Den senaste strejken från Kommunal var ett fiasko, en kompis morsa fick bara 100 kr mer i lön (hon arbetar inom psykvården) medan andra kamrater fick sänkt lön efter strejken. Kommunal måste inse sin styrka och kräva mer!
Det nya avtalet är ett steg i rätt riktning, men bara ett litet steg.

Kämpa på! Heja Kommunal!

Lojalister

2007-maj-23

Jag har alltid haft problem med ”lojalister”, dvs de arbetare som är så lojala mot sin arbetsgivare att de hellre hugger sina kollegor i ryggen än ställer upp för dem. De kommer i många former och det är de som blir ogillade och syndabock istället för de chefer man nästan aldrig ser.

Lojalisten på en kommunal arbetsplats tar gärna på sig mycket ansvar. Inom industrin hade personen sen länge redan varit förman eller lägre chef. Men inom förskolan så ändras aldrig titeln. En förskolelärare är fortfarande en förskolelärare, även om det nu ingår i uppgifterna att, i enhetschefens frånvaro, bedömma om det är rimligt med semester den och den tiden, se till att vikarierna jobbar hårt, ha möten med chefen, ingå i ledningsgrupper, åka på speciella pedagogiska och organisatoriska kurser osv.
Lojalister på större arbetsplatser är antingen enstöringar eller ihopträngda i en grupp av varierande storlek.
På mindre arbetsplatser, i varje fall inom förskolan, så är de oftast två. En lite äldre som bossar och en lite yngre som följer med.

Jag har disskuterat individuell lönesättning med lojalistbossen på min arbetsplats.
Hon malde på om hur viktigt det var att hon, som la mer så mycket mer möda på sitt arbete (tydligen är det jobbigt att vara borta från ungarna och ha möten) och att hon minsann arbetade hemma också, och därför var värd en högre lön. Jag höll visserligen med att någon som lägger ner tid på att organisera och utveckla vår arbetsplats (men som fortfarande arbetar ”på golvet”) ska kompenseras.
Men hennes poäng var att hon hade rätt till högre lön på bekostnad av andra!
Det lustiga är att hon tydligen visste att ingen gillar en sån inställning för det som började som en enkel fråga från min sida, om hur det egentligen fungerade med våra lönesamtal, ledde till ett häftigt brandtal från henne. Gång på gång försökte jag förklara vad jag menade med min fråga (”Men stämmer det verkligen att facket förhandlar centralt först efter vi disskuterat våra individuella löner med chefen, sluts inte avtalet först och sen slåss vi om procenten?”), men hon bara forsatte att brusa upp sig för att ”förklara” för mig varför hon var mer värd än oss andra.

En annan lojalistanekdot:
Jag har många gånger jobbat över pga personalbrist med väldigt kort varsel, trots att jag kanske hade planer för eftermiddagen. Men ändå så snackade lojalistbossen skit om mig en morgon, trots att hon visste att jag skulle höra.
Varför? Jag hade försovit mig en hel timme. Klockan ringde en halvtimme innan jag skulle vara på jobbet! Jag hade kollat på fel dag i schemat när jag ställde den kvällen innan och det tar en timme att komma dit med kollektivtrafiken. Jag får panik och ringer den kollega som bor närmast förskolan. Hon vaknar av mitt samtal men säger att det är lungt., hon täcker för mig. Jag pustar ut och hon ber mig ringa förskolan för att berätta för hon som öppnade att jag kommer sent men att jag har en ersättare. Nu uppstår nästa problem. Jag har inte förskolans nummer! Och pedagogen på plats har inte sin mobil på. Jag får panik och ringer första bästa nummer på telefonlistan; Lojalistbossen.
Hon svarar yrvaket och ger mig nummret. Jag ber om ursäkt för att jag ringde och väckte henne med förklarar att jag fick panik. Hon mummlar nåt om att hon börjar halvt tio idag och jag ber om ursäkt igen och vi lägger på. Jag är säker på att hon sov igen 60 sekunder senare. Jag ringer till förskolan och får veta att min ersättare redan ringt och att det inte är någon fara.
På väg till jobbet så kollapsar kollektivtrafiken och jag ler lite cyniskt åt att jag hade kommit lika försent även om jag gått den tiden jag borde. Väl framme så ber jag ännu en gång om ursäkt till lojalistbossen och hon som ersatte mig. Min ersättare ler glatt och säger att det inte är någon fara överhuvudtaget, medan lojalisten fnyser något.
När jag kommer ut på gården står de två lojalisterna och talar om hur dåligt det var att jag ringde och väckte den ene och hur taskig jag var. Jag biter ihop och koncenterar mig på att hälsa på barnen som sprungit fram för att säga god morgon. Först när de slutat tala om mig går jag och hejar på resten av kollegorna.

Jag skulle kunna fortsätta berätta historier från min nuvarande arbetsplats, eller dra några från andra förskolor och fritids. Jag skulle till och med kunna göre en spinn-off på lojalister inom industrin där jag sommarjobbar. Men det gör jag inte, för jag tror nämligen att du, läsaren, vet exakt vad jag snackar om.

Regn och rusk

2007-apr-19

Idag hade vi arbetsplatsträff från kl.16 till 20. Jag slutade kl.13 och hade då en massa tid att döda.
Naiv som jag är hade jag planerat att dåsa i solen vid vattnet nedanför jobbet. Men det gick inte för sig! Hagel, regn, hård vind och kallt som sjutton! Istället möte jag flickan och lånade lite pengar så jag kunde köpa pizza på det lokala haket, sen tog jag bussen till torget vid tunnelbanan och tog en kaffe på kafeét. Sen stack jag till biblioteket och bläddrade i en gammal bok.

På bussen tillbaks så möte jag Hop Louie som skulle till ett lager för att försöka komma in på en elitistisk konstskola (finns det några andra sorter?). Han ställer för övrigt ut sina verk på Galleri Lucy Ford (tomtebogatan 18) vid St:Eriksplans t-banestation. Jag gick förbi det galleriet här om dagen på väg till en student jag känner som nyss flyttat in i de slitna korridorerna i Karlberg. Morsan jobbade på en förskola i närheten förr i tiden också.