Omsorgaren

Om sorgen i omsorgen

Arkiv för Historia

Vi vänsterextremister är också vanliga människor

DN intervjuar Sandra Salkén om hennes bok Deltagänget.

En liten ynka artikel slipper igenom mediabruset och ger en annan bild av ”vänsterextremisterna”. En artikel som inte presenterar oss som våldskåta idioter som inte ens vet vad vi gör. En artikel som inte med alla medel försöker separera oss från alla andra människor och förvandla oss till ett ordningsproblem.

Här kommer en liten berättelse från en av dem: jag föddes som en ”vanlig” människa – jag var inte förvirrad eller passerade någon magisk gräns när jag bestämde mig för att jag ville arbeta mot klassamhället utanför parlamentet. Borgerlig media och mainstreamkultur vill få det till att allt annat än passivitet och inordning från ungdomars sida är onormalt, att allt politiskt engagemang utom meningslösa partistrider är extremism och udda att ens få för sig att syssla med. I min politiska handling liksom i min vardag är jag också en vanlig människa, vad kan jag annars vara! Jag äter, jobbar, lyssnar på musik, handlar som alla andra människor.  Borgerlig media och polisen på orden av yrkespolitikerna vill separera ”autonoma” från resten av arbetarrörelsen genom att rikta allt våld mot oss och ge oss skulden för våld. Och ibland har det lyckats så att vi isolerats, men vi vill vara en del av en bred rörelse för ett bättre liv för oss som är förtryckta i samhället, mot klassamhället. Att vara vänsterextrem är idag synonymt med att ha ett klassperspektiv och tillämpa det, så långt har det gått idag. Sluta tro på politikerna och fråga dem ni är rädda för innan ni dömer dem, vi är samma sort som ni och vill egentligen samma sak!

 /Planekonomen

Historia

2007-mar-24

För ett tag sen hittade en dalahäst bland plastdjuren hos de mindre barnen. Målat på den så gratulerades min arbetsplats på 50-års jubileumet. Jag blev shockad.
Hade det funnits en förskola här i 50 år? Fanns det ens en barnomsorg då?

En arbetskamrat berättar. Vår förskola byggdes 1948, alltså fyra år efter att ”barnkrubba” blev ”daghem”.
Hon förklarade att det var därför byggnaden ser ut som den gör och varför vi har tre ingångar men bara två avdelningar. För inte allt för länge sen så var de stora barnens verkstad, byggrum, vårt personalrum och tvättstugan nämligen en egen avdelning. Men som tur var så ändrades det.
På daghemstiden var det vanligt med små barngrupper och alla hade inte ens rätt till att ha barn på ”dagis”.
Helt plötsligt har min korta promenad från bussen till jobbet blivit annorlunda. Mina steg känns både tyngre och lättare när jag tänker på att så många gått samma väg under de 50 år som passerat sen förskoleverksamheten i området startade.

Området min arbetsplats ligger i ett bostadsområde med bebyggelse från mellan 1930- och 1940-talet. Det relativt småskaliga bostadsområdet gränsar till ett omfattande industriområde med tillhörande arbetarbostäder uppförda från 1910 och fram till 30-talet. I avgränsning till de nya och gamla industribyggnaderna så ligger ett slott från 1600-talet. Från sekelskiftet drev Landstinget ett vårdhem i slottet för ”sinneslösa, alkoholskadade och andra kringstrykande varelser”.
På min bussfärd på morgonen passerar jag alltså genom historien. Spåren av den feodala godsherrens ägor och odlingar, de röda statarstugorna och ladorna som numer hyser verkstäder, minnena av de svaga och utblottade som utsattes för ”vård”, de gamla industrierna som fortfarande används till viss mån, graffiti på verkstädernas och busskurernas plåtplank och glasväggar och så till slut folkhemsbyggandet med barnsomsorg, bostäder åt alla och drömmar om jämlikhet.

Möte med morsan

2007-feb-20

I måndags så mötte jag mamma på tåget på väg till jobbet. Hon började också 9 och samtalet kom givetvis in på vårt arbete då hon också jobbar på förskola, som jag nämt tidigare.
Jag berättade om vad Lärarförbundet i min stadsdel meddelat till vår chef och hur lacka folk var. Hon visste inte vad LF kommit fram till med hennes arbetsgivare. Hon berättade att av 10 anställda (varav 6 förskolelärare) så var endast 3 fackanslutna. De övriga var oorganiserade, åtminstonde vad hon trodde, barnskötere.

Jag tyckte det var tråkigt, och sa det också. Men vi var någolunda överrens om att det inte var så konstigt med ett fack för förskolelärare som inte sysslar med fackliga frågor och ett fack för barnskötare som bara låtsas syssla med fackligt arbete men sen när det kommer till kritan endast lyckas med att misslyckats totalt. Den senaste stora kommunalstrejken var ju ett skämt. (Fram med stora biffiga blockadvakter som inte släpper fram en enda jävla strejkbrytare i framtiden!)

För det första borde alla vi som jobbar på Förskolan vara organiserade i samma förbund och för det andra så bör det facket syssla med fackliga frågor och inte partipolitiskt jidder som Lärarförbundet älskar.

På vår korta resa tillsammans så han vi komma in på situationen inom omsorgen i Kanada och resten av nordamerika. Min mamma och pappa emmigrerade nämligen till Kanada åren innan jag föddes. Detta för att min far blev erbjuden ett bättre jobb där.
”De svenskar jag mötte inom ”Swedish Women Education Association” (SWEA alltså, herregud!) var främst hockeyfruar och fick inte arbete då de inte hade emmigrerat.
Mamma jobbade dock som volontär på ett ”kindergarten” några timmar om dagen. En stor del av den amerikanska och kanadensiska barnomsorgen var då, under början av 80-talet, och jag och morsan vetterligen är det fortfarande, uppbyggd av att hemmafruar friviligt passar andras ungar gratis(!) då och då.
Detta fenomen kan varken jag eller mamma förklara ordentligt. Antagligen beror det på att arbetarrörelsen krossades fullständigt i nordamerika på 30-talet. Men det är bara en teori, kanske är det kulturellt betingar eller har mer med kvinnorörelsen att göra. Eller frånvaron av klassperspektiv inom feminismen kanske.

I vilket fall så blev morsan tillfrågad om hon kunde jobba mer och oftare på sitt ”kindergarten”. Hon vägrade och krävde i så fall betalt. Det fick hon. Själv berättar hon att hon inte förstod hur det gick till eller vilken sorts anställning hon egentligen tog, men i vilket så jobbade hon bara lite mer än tidigare men fick i varje fall betalt för skiten.

Jag har hört historierna från Kanada många gånger, och just denna gång så nämdes aldrig trisstessen med av att bara gå hemma utan att göra något, men jag kan dra ett citat från en annan episod ändå som avslut. Mamma ställer frågan; ”Men vad gör du på dagarna? Blir det aldrig långtråkigt?” till en svensk hemmafru bosatt i samma förort till Toronto. Hon får svaret; ”Åh, en massa saker, jag ser på såpor till exempel! Jag har lärt mig mycket engelska tack vare dem”.
Jag är mycket stolt över att den enda såpa min mor följt, mig vetterligen, efter min födsel är Rederiet.

Utan denna stolta arbetskår av tuffa, för det mesta, kvinnor vars passion för morgondagens vuxna generation ihärdiga och osjälviska arbete skulle hela vårt samhälle hänge på en skör tråd. I Sverige ger de oss åtminstonde lön. I andra länder, som kanada och USA, förlitar de sig på könsrollsrelaterade traditioner och myter.

De vet inte vilka de jiddrar med…