Omsorgaren

Om sorgen i omsorgen

Arkiv för Lön

Hösten, lagret och den högre lönen

Efter sex sommrar på samma ställe så hände det. I kön till matsalens frukost bord så frågar chefen vad jag ska göra i höst.

Gå tillbaka till förskolan, plugga lite distans, du vet, svarar jag

Han frågar lite skämtsamt om jag inte ska stanna till november då? Så långt stannar alla visstidsanställda, hinner jag tänka innan jag fort svarar, näe – det är ju högre lön inom barnomsorgen.

Lönen har vi inte snackat om än, säger han tillbaka. Jag svarar med ett jaha och går direkt med min färdiga frukostmacka till skyddsombudet, eftersom klubbens ordförande inte är på plats. Efter att ha disskuterat lön med honom och en annan kille som fått förfrågan att stanna kvar så ber skyddsombudet oss att vara tysta och inte låtsas om att vi snackat med honom. Vi båda fattar och spelar förvånade och glatt överraskade när vi kallas in till chefens kontor och han berättar vad han och facket kommit fram till i förhandlingarna.

Lönen är till och mer högre än vad klubbens representanter trodde sig kunna få upp den till och dessutom har de fått in en truckutbildning som kostar ca. 5000 att ta privat. Nu betalar företaget.

Jag skriver på och tar steget som feriearbetare till visstidare.

Nu har det gått två veckor och jag är precis klar med utbildningen, det var inte så svårt som jag trodde och nu ska jag tillbaka till produktionslinjen. Plocka, packa, sortera och bära. Men nu till högre lön och inte längre ”sommarbarn”.

Jag läser i DN Ekonomi om löneskillnader mellan könen men fastnar för pappersupplagans statistikstapplar. Ett ögonkast på staplarna och man ser att över 90% av alla löntagare tjänar mellan 10.000 och 30.000, den allra största majoriteten kring 20.000-22.000. Efter 40 papp planar det ut sig och man ser knappt staplarna tills de plötsligt stiger i höjden vid 70.000 och mer längst bort.

Jag ler först och skriver skämtsamt ”men arbetarklassen finns ju inte!” i marginalen för att de läsare där hemma som fortfarande sover ska ha lite roligt. Sen blir jag arg, förbannade jävla idioter! Vi sliter och arbetar hela våra liv i tron om att en klassresa är möjlig (annat än i den liberala bloggvärlden där det räcker med att kalla sig socialist för att bli ”medelklass”). Men det går inte, hur vi än försöker så kan vi bara klättra över varandras (döda?) kroppar för att hamna i en annan statistikstapel längre bort i x-axeln.

Enda långsiktiga lösningen är att tillsammans marschera ner från våra respektive staplar i statistiken, se till att de högre avlönade arbetarna/tjänstemännnen strax till höger om oss i y-axeln följer med och sen ta i med all vår kraft och skaka ner de höga herrarna längst bort ur sin statistikstapel av elfenben. Sen ska det fan inte finnas nåt klassamhälle att snacka om.

Ps. Jag lovar att skriva mera om hur besviken jag trots allt är på att inte få jobba vidare med ungarna den här hösten. Inget slår förskolan när det gäller att få mig glad på jobbet, jag ska dessutom skriva mera om den härliga gemenskap vi på truckutbildningen fick trots att vi inte visste mera om varandra än våra yrken och knappt det.

Det kommer komma flera överraskningar på bloggen framöver också, så fortsätt läsa!

Vill du läsa mer?

Under täcker reder ut begreppet kring solidaritet, Petter tycker synd om nyliberala och Planekonomen skriver om vanliga och ovanliga människor.

Tankar från lagret

Det är fantastiskt vad folk hittar på för att bli ekonomiskt oberoende. Vissa spelar på börsen (vilket verkar gå hand i hand med nyliberalt dumprat oavsett klasstillhörighet) andra stjäl koppartråd eller spelar nätpoker.
En arbetskamrat på lagret jobbar extra som affischuppsättare för Stockholms Stad, en annan jobbade övertid (ibland så länge som fem på morgonen till åtta/nio på kvällen!) för pengarnas skull. Hennes mamma, som jobbar på samma lager, skakade på huvudet när hon berättade det och sa; ”Det är pengarna som tvingar hos hit”.

Vi snackade ett längre tag och kom in på barnomsorgen, eftersom hon undrade hur det gick och om jag skulle söka till lärarhögskolan eller inte. Hon hade jobbat lite inom äldreomsorgen och även om hon inte trivdes så värst mycket så erkände hon att det var intressant att jobba med människor och inte maskindelar. Jag berättade hur jag ändrat uppfattning om hur barn tänker och resonerar sen jag började vicka som barnskötare efter gymnasiet. Det är verkligen sjukt hur smarta små ungar kan vara!

För 5-åringar har jag, på deras initiativ, talat om (ja ”om”, vi pratade med varandra inte ”vuxen-till-barn”) Linné, skillnaden mellan fattigadel/rikemansadel och mobbing. Och eftersom Mmise brukar skriva direkta citat från jobbet och Konsumbloggen bara går ut på det så kan jag lika gärna citera en av 5-åringarna från en speciellt intressant disskusion om skatt, kungen och att dela med sig.

Det hela började med att den lilla grabben såg fundersam ut och sen frågade mig lite blygt nyfiket hur kungen fick sina pengar. Då berättade jag att han fick lite av det som jag och alla som jobbar får i lön. Det lede till nya frågor och funderingar och vi talade om polis, brandkår och ”dagisfröknar” som får pengar via skatten på ett eller annat sätt. Sen blev det krångligare hans frågor och mina försök-till-pedagogiska-vuxensvar kom in på proggressiv beskattning. Då tog jag hjälp av den förträffliga sången ”Om du har ett äpple vill du dela det med mig”. Då trillade slanten ner och barnen utbrister: ”Om alla delade med sig [mer] så skulle Sverige vara ett rikt land”
Sen grävde vi i sandlådan.


Planekonomen bloggar om klasskampens nördar, Akuhujan om sjukskrivningar precis som jag förut, Petter forsätter på samma linje som hela Konflikt verkar vara inne på medan Slutstadium tycker att skolan ska tas tillbaka.

Det sjukskrivs för lite

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson tycker att vi som jobbar ”…har sjukskrivt av slentrian”.

”Det kan bli tvärstopp för sjukskrivningar av många människor som bränt ut sig i arbetet, sedan Socialstyrelsen och Försäkringskassan tagit fram strängare regler för hur läkarna ska bedöma oförmågan att arbeta.”
skriver Svenska Dagbladet i samma artikel som citatet ovan.

Jag är totalt oförstående, enligt min erfarenhet så skjukskriver vi oss för lite. Det är redan alldeles för många inom barnomsorgen som arbetar på gränsen till utbrändhet pga av stressen och den tunga arbetsbördan. Om inte möjligheten finns att sjukskriva sig tidigt när symtomen visar sig så riskerar det istället leda till att bubblan spricker och barnsomsorgen förlorar många samlade år av pedagogisk erfarenhet.
Det finns redan nu en självskapad arbetsmoral inom förskolan som säger att man går till jobbet även om man mår lite dåligt. Anledningen är givetvis att lönen är för låg och personalstyrkan för liten.

En arbetskamrat tog i veckan orden ur munnen på mig när vi snackade om vårt yrke. Hon sa att det enda som håller barnomsorgen flytande är pedagogernas intresse och offervilja inför sitt jobb (som jag berört tidigare). Vi tror på vårt arbete och klagar tyvärr inte särskilt ofta. Det leder givetvis till att Kommunal och Lärarförbundet ställer mesiga ”krav”, att kommunen kan se på oss med rådjursögon och förklara att det måste sparas in och att vi arbetar sjuka tills vi bränner ut oss.

Det är inte motivationen som är problemet, vi VILL vara på jobbet. Vi vill INTE sjukskriva oss.

Vi vill arbeta med det vi gör, men vi vill göra det med högre lön, med större personalstyrka och mer större resurser.

Så får man färre att bränna ut sig, att låta piskan vina tills vi faller ihop är ingen långsiktig, eller för den delen human (för just humnanism gillar väl både sossarna och borgarna?), lösning.

Mer: ”Så här länge får du vara sjukskriven”


Planekonomen skriver om djupa frågor, Slutstadium om rasismen i Norge och Petter om klassrörlighet. Syrran bloggar om fackfientlighet och Jordränta skriver ett mycket bra inlägg om utbrändhet. Ilse-Marie och Svensson bloggar om samma sak som jag. Läkarna dissar också förslaget i DN medan debatten tuffar vidare mellan liberaler och liberaler.

Lagerstrejk och barnskötande

När man jobbar på lager är det mycket som inte fungerar. Maskiner krånglar,datorer krånglar, skrivare krånglar. Det mesta helt enkelt, och varje del behövs för att få produktionslinjen att fungera. Hos oss består problemet mest i att vi har ett nytt datasystem som inte alla kan riktigt ännu och inte riktigt fungerar som det ska.

En kompis som också jobbar på lager i söderort, fast inte samma jag som jag, råkade ut för totalhaveri i onsdags. Hela deras datasystem kraschade när de hade som stressigast och låg efter med en och en halv dags arbete. Deras chefer tycker att de ska fortsätta plocka ändå.

”Ni kan väl skriva på papperslappar vart ni plockat kartongerna och göra påfyllningar själva?”

Det blev ett blankt nej från lagerarbetarna; ”Det är inte det vi är här för å göra, vi väntar tills ni fixat skiten”. Svaret från cheferna var att felet inte gick att fixa samma dag. Då bestämmde sig min vän och hans arbetskamrater att inte jobba tills felet var åtgärdat. En halvtimme senare så hade systemet startats om och lagats.
Enkelt som en plätt. Jag önskar att alla våra fel samlades på hög sådär så vi kunde bli av skiten. Det är sååå irreterande när små små fel gör ens arbete mycket tyngre och krångligare.

Nåväl, nästa vecka går jag tillbaka till min förskola. Det ska bli så underbart och få träffa alla barnen och kollegorna igen. Trevligare arbetsuppgifter (ofta utomhus i solen), högre lön, lugnare tempo (nåja) och godare kaffe. Men veckan efter det är jag tillbaka på lagret ett tag tills hösten drar igång.

Jaonas i orten skriver om myten om de arbetsskygga, Petter skriver om lögner och utförsäljningen av vår gemensamma egendom, Slutstadium bloggar om folkpartister som ogillar öl och fotboll medan Akuhujan skriver om Zygmunt Bauman och hans tes om liknelsen mellan europas antisemitism och islamofobi.

Smutsiga Förskolor?

Läste i Metro idag om att över hälften av de Förskolor som miljöförvaltningen besökte tidigare i år hade brister i sin städning och städrutiner.

”De 22 förskolorna fick minst en anmärkning, oftast två eller tre. Vanligaste inspektörskritiken avsåg ostädade dolda ytor som fläktkåpor, taklampor och garderober. En stor andel hade också dammiga eller på annat sätt smutsiga lekrum. Tre förskolor hade heller inte rengjort toaletter och duschutrymmen på flera dagar. I en av de tre förskolorna med fuktskador fann inspektörerna en stark mögeldoft i duschutrymmet.”

Varför? Vad är det som är fel?
Lika enkelt som alltid. Städarna har för låg lön och för stressat schema för att hinna med, barnskötarna och förskolelärarna är för få och har inte tid att städa noggrant. Lönen är löjligt låg för pedagogerna också.
Klart barnen ska ha en ren och fräsch förskola. De är ju ändå där varje dag.
Vidare så bör karensdagen tas bort så föräldrar kan stanna hemma från jobbet om de är sjuka så inte deras barn tar med baciller och virus till personal och barn på förskolan.

Det är nu facket ska göra utspel om att det behövs större resurser, högre lön och mer personal för att göra det bättre inom barnsomsorgen. Den som lever får se…

Vill du läsa om nåt annat? Undertäcket tipsar om somläsning, Syrran är på semester men har ett bra inlägg om Iran och dödstraffet, Petter snackar om klassamhället och Trotten rapporterar senaste nytt från dårhuset på Wall street

Fria arbetskläder och lunch till förskolan!

2007-jun-17

Föreställ dig en arbetsplats, låt säga ett lager eller en fabrik, där de anställda arbetar i sina vanliga kläder (jeans, t-shirt) och själva får betala för nödvändiga skyddsskor och annan utrustning. Tänk sedan att det förväntas att arbetarna fortsätter att arbeta under den halvtimme de har tillåtelse att äta på och att de själva måste betala företaget för den mat de ätit. Det senare även om de själva la upp maten i karaffer, dukade och själva diskade om köket var underbemannat och på 8 timmars arbete så har de bara en halvtimmes obetald rast, som de dessutom måste avbryta om telefonen ringer.

Inte särskilt troligt att det lär hända på ett lager eller en fabrik nära dig, va?
Arbetarna inom industrin vet att de som köper deras arbetskraft behöver dem och de skäms inte att ta sig de rättigheter de anser sig ha rätt till. Deras fackförbund har förhandlat fram lunchraster, som visserligen är obetalda, men ändå arbetsfria. De har ofta två betalda kvartsraster (en på förmiddagen och en på eftermiddagen) som de varken behöver avbryta för att svara i telefon eller springa ut till maskinerna igen för att det är bråttom.

Så ser verkligheten ut på mitt sommarjobb, ett lager inom metallindustrin i en av Stockholms kranskommuner. Lönen är inte hög för oss sommarvikarier, lägre än den jag får som barnskötare nu när lägstalönen höjdes faktiskt, men mina förmåner där är större än hos förskolan. Trots att jag på lagret bara är en sommarjobbare och på förskolan månadsavlönad för en hel termin.

”Vissa har det – andra inte. Vi talar om betalda arbetskläder. Det borde vara en självklarhet i jobb där det ingår att smutsas ned. Men det är det inte. Ilona Balatoni är förskolelärare och får inga betalda arbetskläder. Trots att hon dagligen sliter på kläderna i sandlådor och kladdas ner av snor, lera och mat.” stod det i Uppsala Nya Tidning i slutet av maj.

På min förskola så har vi tillgång till täckbyxor, varm jacka och en regnkappa. Ett par av jackorna har enhetens namn tryckt på ryggen. Våran lunch kostar 13 kronor, vi äter den tillsammans med barnen. Eller nja, vi försöker äta den. Ofta kallnar den innan alla barnen fått hjälp, snor och smutsiga fingrar hamnar på våra tallrikar och portionerna är små. Vi har ingen lunchrast, vi arbetar hela vår lunch. 
Den enda rast vi har är 30 minuter lång och obetald. Men vi har inga bestämda tider på när vi ska ha rast. Det går inte att planera det, vi kan ha ont om personal, många barn som behöver hjälp och för lite tid. Ingen vill lämna en kollega med för mycket arbete i sina händer. Speciellt inte när arbetet rör små barn som inte kan lämnas ensamma.

Min mor har det lite bättre. Hennes enhet beslutade för en tid sedan att deras lunch var ”pedagogisk” och därför grattis för arbetare som åt med barnen. De har alla varma jackor, flis, byxor, regnkappor med stadsdelsnämndens och förskolans namn på.
Jag tvivlar inte på att de lokala sektionerna för Kommunal och Lärarförbundet såg det som en seger. Men varför tas inte sådana krav upp centralt? Varför krävs inte hela Stockholms stad på arbetskläder och grattis lunch till sina anställda pedagoger?

Vad spelar det för roll om vi får höjd lön, när den ändå äts upp av inflationen långt innan den höjs igen?

Vi vill ha reella lönehöjningar!
Vi vill alla ha betald lunch, lika många betalda raster som våra vänner inom produktionen och vi vill ha arbetskläder eller åtminstone kompensation för slitage på våra egna!

Lärare med glöd

2007-jun-17

Det finns hopp!
När jag såg utskicket från Lärarförbundet som manade till ”missnöjesdemonstration” så var jag skeptisk. Det blir väl främst funktionärer och några fackliga eldsjälar och inga fler. Jag hade fel, 500 slöt upp och stämningen var hätsk och bitter. Med två lärarfack som inte är beredda att ta strid för högre lön och bättre villkor med hjälp av strejkvapnet eller andra åtgärder så hade jag inte mycket hopp kvar.

Men stridsviljan finns i lärarkåren. Varje dag sliter lärare från förskola, låg och högstadium och gymnasienivå med att fostra, utbilda och forma det framtidsfolk som politikerna och överklassen glatt kommer beskatta, sätta i arbete, avskeda, röstfiska, trampa på och svika gång på gång.
Såklart att vårt kära finansborgarråd reagerar som hon gör. Personer som hon blir rädda när den yrkeskår som tar hand om samhällets barn tröttnar på att kräla i stoftet med risken att ungdomen smittas ner av deras subversiva tankar.

Nytt avtal

2007-maj-25

Så var det underskrivet, avtalet som är så viktigt för oss underbetalda omsorgare.
Vårt nya avtalet gäller i tre år och innebär en löneökning på i genomsnitt minst 2.525 kronor, motsvarande 13,8 procent, över treårsperioden. Alltså en höjning av månadslönen på ungefär 842 kronor.
Eller för min del, som ännu inte har kommit över vanan att räkna lönen per timme trots att jag just nu får månadslön; 5 kronor mer i timmen.

En seger, visst, men vi är värda så mycket mer egentligen. I de andra branscher som är viktiga för samhällets produktion så vågar man kräva och bråka mycket mer än hos oss inom samhällets reproduktion.
Deras fackförbund är modigare och de anslutna både kaxigare och medvetna om sin nyckelposition inom företagen de arbetare för. Våra fackförbund är mesar och tanken bland de anställda att vårat arbete inom kommun och landstingsanställda är välgörenhet är utbredd.

Om vi bara kunde inse att hela samhället skulle behöva krypa fram utan oss inom vård och omsorg och började använda vår eventuella frånvaro från det arbetet som ett hot för att få upp våra löner och förmåner till en rimlig nivå så skulle vi vara oslagbara.
Den senaste strejken från Kommunal var ett fiasko, en kompis morsa fick bara 100 kr mer i lön (hon arbetar inom psykvården) medan andra kamrater fick sänkt lön efter strejken. Kommunal måste inse sin styrka och kräva mer!
Det nya avtalet är ett steg i rätt riktning, men bara ett litet steg.

Kämpa på! Heja Kommunal!

Politisk ekonomi

2007-feb-22

Som jag skrev om förut så anser Lärarförbundet i vår stadsdel att mina kollegor, förskolelärarna, inte ska få någon lönehöjning i år. ”Det finns inget utrymme”, säger man. Jämnfört med vad stadsdelsdirektörerna tjänar så verkar det finnas väldigt mycket utrymme säger jag. Men det var inte det jag tänkte skriva om nu.

En kollega på grannförskolan kommenterade det hela så här:
– Kanske de bestämmer att vi ska få minus i lön nästa gång?

Ja, kanske det tänker jag nu. Tänk om det går dåligt för kommunen? Då måste ju självklart vi snällla mysiga fröknar till pedagoger förstå att vi inte kan gå runt och tror att vi är så viktiga. Kommunens ekonomi är viktig!
Nä, okej. Det kanske inte är så illa redan nu men det min arbetskamrat sa borde inte tas som ett skämt. Det är nämligen läskigt nära verkligheten. För att höja inflationen så har Riksbanken nämligen som mål att höja ”reporäntan” med 2% varje år.

Så medan det förhandlas om t.ex. 3% höjd lön så är det egentligen falsk varudeklaration. Prisutvecklingen och räntan (som påverkar våra lån och konjunkturen som i sin tur påverkar alla) gör att vi får betala priset för vår löneutveckling. Oavsett hur fräcka krav vi ställer så kommer ju varken borgare eller sossar nånsin att ge med sig när det gäller att försvara hela sveriges ekonomi. De förvaltar kapitalismen, och när det gäller nationalekonomi och nyliberalism så är ju hela systemet uppbyggt som en gigantisk maskin för internationell borgarsolidaritet som ska knäcka våra chanser att få det bättre.

Detta, menar en vän till mig, gör arbetsgivarorganisationernas åsikt att 1% löneförhöjning är mer rimligt än fackliga krav på 3% löjlig. Ju mer vi kräver (och får) i lön destå mindre kan vi köpa för våra pengar. I och med att Lärarförbundet inte kräver någon löneförhöjning för oss så har de, precis som min kollega bitter skojar om, beslutat att hon och hennes yrkesfränder ska få mindre i lön.

Det är ibland väldigt bra att ha vänner som fattat det där med nationalekonomi, men ibland så känns det som om det vore bättre om man var lyckligt omedveten om sin egen och sina likars situations allmänna jävlighet!

Handels tar upp samma sak på sin hemsida.

Maffiametoder

2007-feb-20

Det snackas mycket om ”maffiametoder” i media idag. I och med den borgerliga regeringens maktövertagande har både Svenskt Näringsliv och de mer radikala högerrösterna inom borgligheten och pressen vågat tala högt om deras åsikter om facket. Blockader, en facklig stridsåtgärd som använts i över 100 år, är plötsligt en metod som bara ”maffian” skulle använt.
Vad som är likheten mellan en lagligt varslad stridsåtgärd och ett brottsligt företag går man inte in på. Men jag tvivlar att Al Capone skulle brytt sig om att anställda på ett privat äldeboende skulle få kollektivavtal eller om en städare fick lön eller inte.

Jag tänker inte ens beröra den salladsbar som fick den fackhatet att krypa fram under stenen. Jag säger bara detta, den enda anledningen det finns att inte vilja skriva på kollektivavtal är att man som arbetsgivare någon gång vill kunna ha friheten att, utan fackliga inblandning, kunna sänka lönen eller i övrigt försämra arbetsvillkoren. Det spelar alltså ingen roll om man påstår sig ha bättre avtal än vad kollektivavtalet säger, eftersom det sistnämnde bara understryker minimumnivåer.

Så där! Då var det avklarat! Då kan vi gå vidare till de som verkligen använder maffiametoder.
I sin blogg skriver Josefin Brink om en arbetsgivare som anlitat säkerhetsvakter med kamphundar som ska stoppa blockadvakterna från Kommunal från att dela ut flygblad eller tala med de anställda, i Malmö har polisen flera gånger brutit mot grundlagen genom att bryta upp Syndikalisternas lagligt varslade blockader och då använt sig av onödigt mycket våld och pepparsprej.

Listan kan göras lång av exempel som ligger nära i tiden där det är arbetsgivarna som använder olagliga och vidriga metoder för att bli av med obekväm personal. Massakern Ådalen var inte inte ett ensamt fenomen och tron om att det sen dess råder vapenvila mellan arbete och kapital tror fel.

Läs gärna mer av Josefin Brink på ”Bloggaden”