Omsorgaren

Om sorgen i omsorgen

Arkiv för Personalbrist

Att inte veta vem som är chef

-Gunnel, vem är vår chef igentligen?

Efter att jobbat på samma skola i dryga månaden känns det rätt bisarrt att behöva ställa en sådan fråga. På andra kneg man haft har det oftast varit fullkomligt glasklart från första stund vem som är ens närmsta chef. Men så är det inte på min arbetsplats.

Rätt skönt, kanske man tänker spontant, mindre auktoritärt och mer samarbete; här löser vi problem tillsammans. Well, det är det inte.

Det började redan när jag först kontaktade skolan. En mailad ansökan komplett med CV och personligt brev följt av ett telefonsamatal till någonslags administrativ samordnare (eller vad det var) följdes av en två veckors kompakt tystnad. Varpå jag tillslut får ett samtal av en som egentligen inte alls har hand om personal- och administrationsfrågor.

-Kan du börja redan i morgon klockan halv åtta? Du får ett vikariat på tre månader eventuellt längre.

Ett sådant erbjudande tackar man i min situation inte nej till.

-Förstår verkligen varför ingen ringt dig tidigare, vi har behövt någon desperat i flera veckor.

Jaha, tänkte jag. Vafan liksom, här har man ätit pule i flera dar i och pengabristen börjat bli riktigt akut.

Väl där var det helt plötsligt en helt annan sak. Nu tedde det sig helt plötsligt som att jag bara skulle jobba tre dagar.

-Men ni sa ju tre månader.

-Vi får se hur vi löser det, kom hit på måndag klockan åtta.

Nu inträdde den absolut skummaste perioden. Jag visste igentligen inte om det var meningen att jag skulle göra det, men jag infann mig helt enkelt klockan åtta varje morgon och avvaktade instruktioner. Taktiken fungerade rätt bra, till på köpet fick jag ibland åtminstone någon timmes betald fritid på jobbet när det inte fanns någonstans att slänga in mig. För inslängd blev jag verkligen, ena timmen fysiklärare för en nia och andra timmen historialärare för en femma följt av två timmar som resurs i en särklass osv. osv. Detta i sig var visserligen inte något problem, jag lärde mig jävligt mycket jävligt snabbt, och hade det rätt kul. Dock blev jag, av naturliga skäl, fruktansvärt trött av att hela tiden anpassa mig till nya situationer och jag visste att taktiken att bara dyka upp på mornarna förr eller senare skulle få ett slut.

Under denna period var det tre olika personer som direkt delegerade arbete till mig (då räknar jag alltså inte med lärare som kom och fråga om jag kunde hoppa in för dom den och den tiden), men vem var vem? Vem var chef över vem? Vem hade koll på vad?

Så fick jag tillslut ett schema på 50 proc. alltid något, men när jag frågade arbetsledaren/chefen (vad hon var svävade jag då fortfarande i ovisshet om) som gett mig schemat om hur länge jag skulle jobba och hur länge jag skulle få jobba svarade hon: -Åtminstone en månad, tror jag, jag vet inte riktigt, vi får se.

Effekten av denna strukturlöshet är att man blir extremt utlämnad och hamnar i en väldigt prekär situation. Det är en sak att inte veta hur länge man ska få jobba, det är jobbigt. Men det är än värre att inte ens veta vem som vet hur länge man ska få jobba, om någon överhuvudtaget vet det. Hela situationen är lite Kafka-light och det är väldigt svårt att ställa krav, när man inte vet till vem man ska ställa dom. Systemet, eller bristen på system blir en effektiv disciplineringsmetod. ”Underhållande av information” som Berit Åhs skulle sagt. Man fogar sig, flyter med och hoppas på att få jobba så länge som möjligt.

Nu i veckan fick jag och min arbetskamrat (som har samma problem till viss del) nog och bestämde oss för att på allvar kolla upp vem som var vem och hur hackordningen såg ut, för att sen kunna ta reda på hur läng vi skulle få jobba (och när det gäller mig, få ett anställningsbevis). Resultatet var oväntat, och det visade sig att min kollega aldrig ens träffat vår chef, jag hade visserligen gjort det, hon var en av dom tre personer som delegerat arbete åt mig, men icke desto mindre var jag rejält förvånad över at det var hon. Nåväl, stärkta över att åtminstone till viss del förstått byråkratin och över att vi nu hade en konkret person att prata med, beslutade vi oss för att ta tjuren vi hornen. Vi beslutade att gå tillsamman för att kunna stötta varandra och för att minimera risken för att nån av oss skulle få jobb på den andres bekostnad. Men, nej, då var hon upptagen och icke-anträffbar, vi försökte igen dagen efter: samma sak då. Där står jag nu. Ovissheten är fortfarande stor. Dom kvava och mörka korridorerna är oändliga ter det sig.

Fortsättning lär följa.

/Igelkotten

Nya tider, hårda tider (update)

Hej, det är jag som är Planekonomen. Med det här inlägget flyttar jag från min gamla blogg och börjar skriva i bloggkollektivet Omsorgaren. Samtidigt har mitt liv förändrats ganska drastiskt; jag har flyttat hemifrån till en andra hands lägenhet i Hässelby och skaffat mej ännu ett jobb. Så nu har jag alltså tre jobb – alla osäkra timanställningar, allt för att försöka klara min hyra – för närvarande får jag ut lika mycket som a-kassan före skatt! Jag jobbar i kassan på en dockteater, jag jobbar i en garderob och slutligen så har jag börjat jobba i förskolan! Jag tänkte lämna lite glimtar från senaste veckans arbetstid: Läs hela inlägget här »

Diss av vårdnadsbidraget

Jag har nöjet att presentera en gästkrönika som lägger fram argument mot förslaget om vårdnadsbidrag skriven av Blackstar. Enligt henne själv är det bara ett första utkast på alla argument mot förslaget, men texten var så bra så jag frågade om jag fick publicera den här, och det fick jag.
Det verkar visserligen som att det dröjer lite innan idiotin blir verklighet (som vissa är jättesura för) men det är viktigt att uppmärksamma det redan nu, även om inte så många kommuner nappat på idén.

Vårnadsbidraget

Varför det är dåligt för kvinnor

Det är en vansinnigt olönsam affär att göra ett så omfattande arbete som att ta hand om barn för futtiga 3000 i månaden. Det är för de allra flesta en absolut omöjlighet att klara sig på de pengarna, vilket innebär att den som tar vårdnadsbidrag antingen blir

– Beroende av socialbidrag
– Fattig
– Ekonomiskt beroende av sin man

Förlusten kommer visa sig hela livet, eftersom man även förlorar pension. Och kvinnors pension ser redan utan vårdnadsbidraget riktigt risig ut. Vad får man för a-kassa om man inte hittar något jobb efter vårdnadsbidragstiden? Ingen vet men vi kan ju gissa. Maximalt 80% av 3000. Före skatt.

Vad händer om man blir sjuk när man har vårdnadsbidrag? Betalar Alliansen en vikarie då? Vad händer om man arbetsskadar sig?
Hur var det nu med Alliansens paroll: “Det ska löna sig att arbeta!” J

Varför är det dåligt för alla kvinnor?

För att plötsligt framstår skitlönerna i Kommunal, Handels och hotell och restaurangs avtal som skyhöga i jämförelse. För att ju fler som har sina barn hemma, desto färre dagisplatser, desto mindre möjligheter för kvinnor att förvärvsarbeta. Försskolelärare och barnskötare kommer bli arbetslösa. För att det är ett problem att kvinnors liv är så sjukt stressiga: vi är sjukskrivna i mycket högre grad än män är. Vi arbetar i snitt 27 timmar i veckan i hemmet, oavlönat, och produktionstakten i arbetslivet har höjts med 87% de senaste X åren. För att komma till rätta med detta behöver vi kämpa tillsammans för 6 timmars arbetsdag och en dräglig arbetssituation. Vi behöver inte gå hemma var för sig och va barnskötare, mattant, städerska och undersköterska på samma gång 24/7 för 3000.
Arbetsköpare argumenterar att det är riskabelt att anställa kvinnor eftersom de kan komma att vara föräldralediga. Hur riskabelt är det då inte att anställa någon som kommer va hemma med vårdnadsbidrag? Föräldraledigheten är 13 månader, vårdnadsbidraget kan du ha i fem år. Det finns en överhängande risk att kvinnor kommer diskrimineras ännu mer på arbetsmarknaden.

Varför är det dåligt för barn?

För att resurserna behövs i förskolan. Barngrupperna har ökat i storlek drastiskt, och antalet platser räcker inte till för alla barn. Stoppa vårdnadsbidragspengarna i fickorna på dagis och fritids! Antalet barn per personal måste minska. Dessutom behöver utbildningen i genuspedagogik som alliansen stängt, öppnas igen. Varje förskola behöver en genuspedagog! Och naturligtvis måste det finnas en dagisplats för varje barn.

Antagligen kommer främst kvinnor i rika familjer kunna vara hemma med vårdnadsbidrag. På så sätt omfördelas samhällets resurser, från dagis som i alliansens Sverige kommer befolkas av arbetarbarn, till de nya hemmafruarnas barn.

Dagis och fritids är bra för barn. Eller skulle kunna vara det, om personalen inte höll på att duka under. Det är inga förvaringsplatser, utan ställen dör pedagogisk verksamhet bedrivs, där man kan träffa polare och lära sig ett socialt samspel. Att isolera sina barn från detta är inte juste.

Varför är det dåligt för alla arbetare

Alliansen driver en arbetarfientlig politik, under täckmantel att det kommer skapa fler jobb. Om en massa kvinnor nappar på vårdnadsbidraget, kommer arbetslöshetssiffrorna se snyggare ut, och högern kommer hävda att det är den härliga effekt som de visste att sänkt a-kassa osv skulle ha.

/ Blackstar


Läs mer: Konsumbloggen skriver om hypokondri och Slutstadium om allt möjligt

Det sjukskrivs för lite

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson tycker att vi som jobbar ”…har sjukskrivt av slentrian”.

”Det kan bli tvärstopp för sjukskrivningar av många människor som bränt ut sig i arbetet, sedan Socialstyrelsen och Försäkringskassan tagit fram strängare regler för hur läkarna ska bedöma oförmågan att arbeta.”
skriver Svenska Dagbladet i samma artikel som citatet ovan.

Jag är totalt oförstående, enligt min erfarenhet så skjukskriver vi oss för lite. Det är redan alldeles för många inom barnomsorgen som arbetar på gränsen till utbrändhet pga av stressen och den tunga arbetsbördan. Om inte möjligheten finns att sjukskriva sig tidigt när symtomen visar sig så riskerar det istället leda till att bubblan spricker och barnsomsorgen förlorar många samlade år av pedagogisk erfarenhet.
Det finns redan nu en självskapad arbetsmoral inom förskolan som säger att man går till jobbet även om man mår lite dåligt. Anledningen är givetvis att lönen är för låg och personalstyrkan för liten.

En arbetskamrat tog i veckan orden ur munnen på mig när vi snackade om vårt yrke. Hon sa att det enda som håller barnomsorgen flytande är pedagogernas intresse och offervilja inför sitt jobb (som jag berört tidigare). Vi tror på vårt arbete och klagar tyvärr inte särskilt ofta. Det leder givetvis till att Kommunal och Lärarförbundet ställer mesiga ”krav”, att kommunen kan se på oss med rådjursögon och förklara att det måste sparas in och att vi arbetar sjuka tills vi bränner ut oss.

Det är inte motivationen som är problemet, vi VILL vara på jobbet. Vi vill INTE sjukskriva oss.

Vi vill arbeta med det vi gör, men vi vill göra det med högre lön, med större personalstyrka och mer större resurser.

Så får man färre att bränna ut sig, att låta piskan vina tills vi faller ihop är ingen långsiktig, eller för den delen human (för just humnanism gillar väl både sossarna och borgarna?), lösning.

Mer: ”Så här länge får du vara sjukskriven”


Planekonomen skriver om djupa frågor, Slutstadium om rasismen i Norge och Petter om klassrörlighet. Syrran bloggar om fackfientlighet och Jordränta skriver ett mycket bra inlägg om utbrändhet. Ilse-Marie och Svensson bloggar om samma sak som jag. Läkarna dissar också förslaget i DN medan debatten tuffar vidare mellan liberaler och liberaler.

Smutsiga Förskolor?

Läste i Metro idag om att över hälften av de Förskolor som miljöförvaltningen besökte tidigare i år hade brister i sin städning och städrutiner.

”De 22 förskolorna fick minst en anmärkning, oftast två eller tre. Vanligaste inspektörskritiken avsåg ostädade dolda ytor som fläktkåpor, taklampor och garderober. En stor andel hade också dammiga eller på annat sätt smutsiga lekrum. Tre förskolor hade heller inte rengjort toaletter och duschutrymmen på flera dagar. I en av de tre förskolorna med fuktskador fann inspektörerna en stark mögeldoft i duschutrymmet.”

Varför? Vad är det som är fel?
Lika enkelt som alltid. Städarna har för låg lön och för stressat schema för att hinna med, barnskötarna och förskolelärarna är för få och har inte tid att städa noggrant. Lönen är löjligt låg för pedagogerna också.
Klart barnen ska ha en ren och fräsch förskola. De är ju ändå där varje dag.
Vidare så bör karensdagen tas bort så föräldrar kan stanna hemma från jobbet om de är sjuka så inte deras barn tar med baciller och virus till personal och barn på förskolan.

Det är nu facket ska göra utspel om att det behövs större resurser, högre lön och mer personal för att göra det bättre inom barnsomsorgen. Den som lever får se…

Vill du läsa om nåt annat? Undertäcket tipsar om somläsning, Syrran är på semester men har ett bra inlägg om Iran och dödstraffet, Petter snackar om klassamhället och Trotten rapporterar senaste nytt från dårhuset på Wall street

Angående personalbrist

2007-feb-26

Jag har tidigare lovat mig själv att aldrig bli en sån bloggare som sitter och proffstycker om saker som det skrivs om i tidningar, sägs på teve och vad politikerna jiddrar om. Trots det så kunde jag inte hålla mig från att ta hem tidningen efter jobbet idag. I tidningen Metros pappersupplaga stod det nämligen om att en liten unge skadat sitt öga när hon och andra barn lämnades utan uppsikt i ett rum.
Olyckan inträffar och en bandspelare som stått på en bokhylla faller ner och träffar barnet så illa att hennes tårkanal och ögonlock slits sönder. Hemskt!

Hur kunde detta hända?
Jo, vid tillfället fanns bara 2 pedagoger tillgängliga och de hade därför inte möjlighet att hålla koll på alla barn samtidigt. Jag citerar artikeln:

”Barngrupperna på förskolor har vuxit och taket för antal barn per anställd har tagits bort [min kursivering].
– De allra flesta barngrupperna är för stora för att personalen ska hinna med och räcka till, säger Christina Bondelid, ombudsman på Kommunal.”

Den pedagogiska utopin är 4 barn per vuxen. Lokalt uppsatta mål satsar på att ha 5 barn per vuxen. I den bistra verkligheten rör det sig snarare om 6 eller 7 barn per vuxen.
I en faktaruta bredvid artikeln står det så här:

”Finns inga regler
Idag finns inga regler för
barntätheten på förskolorna.
Skolverket rekommenderar
dock färre än 15 barn
på minst tre lärare. För små-
barnsgrupper rekomende-
rar Skolverket ännu mindre
grupper och fler lärare.
Källa: Skolverket”

Efter lite snabb huvudräkning så kan jag konstatera att min avdelning mer eller mindre följer Skolverkets rekommendation. Jag kan dock tillägga att en av oss ofta är upptagen med administrativt arbete, jag arbetar bara halvtid och så ska vi dessutom inte bara ha tid med att passa barn. Det gäller att ge dem en möjligheter till att uppleva och lära sig något också. Då räcker det inte att vara nog med personal för att kunna hålla uppsikt över alla ungar. Någon måste kunna gå iväg med några stycken, en annan måste dokumentera något och ytterligare än måste givetvis få sin väl förtjänta rast.

Men varför finns det så få pedagoger då?
Antagligen för att lönen är låg, arbetsmiljön stressande och kommunen och stadsdelsförvaltningen snåla. Finns det varken motivation att arbeta som förskolepedagog eller vilja från arbetsgivare att anställda nog med personal så kan det bara gå på ett sätt.
Åt helvete.