Så ställ om era RSS-läsare gott folk. Att vi flyttar/byter namn beror på att alla inte jobbar i omsorgen längre! Vi kan också lova ett par nya bloggare!
Efter att jobbat på samma skola i dryga månaden känns det rätt bisarrt att behöva ställa en sådan fråga. På andra kneg man haft har det oftast varit fullkomligt glasklart från första stund vem som är ens närmsta chef. Men så är det inte på min arbetsplats.
Rätt skönt, kanske man tänker spontant, mindre auktoritärt och mer samarbete; här löser vi problem tillsammans. Well, det är det inte.
Det började redan när jag först kontaktade skolan. En mailad ansökan komplett med CV och personligt brev följt av ett telefonsamatal till någonslags administrativ samordnare (eller vad det var) följdes av en två veckors kompakt tystnad. Varpå jag tillslut får ett samtal av en som egentligen inte alls har hand om personal- och administrationsfrågor.
-Kan du börja redan i morgon klockan halv åtta? Du får ett vikariat på tre månader eventuellt längre.
Ett sådant erbjudande tackar man i min situation inte nej till.
-Förstår verkligen varför ingen ringt dig tidigare, vi har behövt någon desperat i flera veckor.
Jaha, tänkte jag. Vafan liksom, här har man ätit pule i flera dar i och pengabristen börjat bli riktigt akut.
Väl där var det helt plötsligt en helt annan sak. Nu tedde det sig helt plötsligt som att jag bara skulle jobba tre dagar.
-Men ni sa ju tre månader.
-Vi får se hur vi löser det, kom hit på måndag klockan åtta.
Nu inträdde den absolut skummaste perioden. Jag visste igentligen inte om det var meningen att jag skulle göra det, men jag infann mig helt enkelt klockan åtta varje morgon och avvaktade instruktioner. Taktiken fungerade rätt bra, till på köpet fick jag ibland åtminstone någon timmes betald fritid på jobbet när det inte fanns någonstans att slänga in mig. För inslängd blev jag verkligen, ena timmen fysiklärare för en nia och andra timmen historialärare för en femma följt av två timmar som resurs i en särklass osv. osv. Detta i sig var visserligen inte något problem, jag lärde mig jävligt mycket jävligt snabbt, och hade det rätt kul. Dock blev jag, av naturliga skäl, fruktansvärt trött av att hela tiden anpassa mig till nya situationer och jag visste att taktiken att bara dyka upp på mornarna förr eller senare skulle få ett slut.
Under denna period var det tre olika personer som direkt delegerade arbete till mig (då räknar jag alltså inte med lärare som kom och fråga om jag kunde hoppa in för dom den och den tiden), men vem var vem? Vem var chef över vem? Vem hade koll på vad?
Så fick jag tillslut ett schema på 50 proc. alltid något, men när jag frågade arbetsledaren/chefen (vad hon var svävade jag då fortfarande i ovisshet om) som gett mig schemat om hur länge jag skulle jobba och hur länge jag skulle få jobba svarade hon: -Åtminstone en månad, tror jag, jag vet inte riktigt, vi får se.
Effekten av denna strukturlöshet är att man blir extremt utlämnad och hamnar i en väldigt prekär situation. Det är en sak att inte veta hur länge man ska få jobba, det är jobbigt. Men det är än värre att inte ens veta vem som vet hur länge man ska få jobba, om någon överhuvudtaget vet det. Hela situationen är lite Kafka-light och det är väldigt svårt att ställa krav, när man inte vet till vem man ska ställa dom. Systemet, eller bristen på system blir en effektiv disciplineringsmetod. ”Underhållande av information” som Berit Åhs skulle sagt. Man fogar sig, flyter med och hoppas på att få jobba så länge som möjligt.
Nu i veckan fick jag och min arbetskamrat (som har samma problem till viss del) nog och bestämde oss för att på allvar kolla upp vem som var vem och hur hackordningen såg ut, för att sen kunna ta reda på hur läng vi skulle få jobba (och när det gäller mig, få ett anställningsbevis). Resultatet var oväntat, och det visade sig att min kollega aldrig ens träffat vår chef, jag hade visserligen gjort det, hon var en av dom tre personer som delegerat arbete åt mig, men icke desto mindre var jag rejält förvånad över at det var hon. Nåväl, stärkta över att åtminstone till viss del förstått byråkratin och över att vi nu hade en konkret person att prata med, beslutade vi oss för att ta tjuren vi hornen. Vi beslutade att gå tillsamman för att kunna stötta varandra och för att minimera risken för att nån av oss skulle få jobb på den andres bekostnad. Men, nej, då var hon upptagen och icke-anträffbar, vi försökte igen dagen efter: samma sak då. Där står jag nu. Ovissheten är fortfarande stor. Dom kvava och mörka korridorerna är oändliga ter det sig.
En liten ynka artikel slipper igenom mediabruset och ger en annan bild av ”vänsterextremisterna”. En artikel som inte presenterar oss som våldskåta idioter som inte ens vet vad vi gör. En artikel som inte med alla medel försöker separera oss från alla andra människor och förvandla oss till ett ordningsproblem.
Här kommer en liten berättelse från en av dem: jag föddes som en ”vanlig” människa – jag var inte förvirrad eller passerade någon magisk gräns när jag bestämde mig för att jag ville arbeta mot klassamhället utanför parlamentet. Borgerlig media och mainstreamkultur vill få det till att allt annat än passivitet och inordning från ungdomars sida är onormalt, att allt politiskt engagemang utom meningslösa partistrider är extremism och udda att ens få för sig att syssla med. I min politiska handling liksom i min vardag är jag också en vanlig människa, vad kan jag annars vara! Jag äter, jobbar, lyssnar på musik, handlar som alla andra människor. Borgerlig media och polisen på orden av yrkespolitikerna vill separera ”autonoma” från resten av arbetarrörelsen genom att rikta allt våld mot oss och ge oss skulden för våld. Och ibland har det lyckats så att vi isolerats, men vi vill vara en del av en bred rörelse för ett bättre liv för oss som är förtryckta i samhället, mot klassamhället. Att vara vänsterextrem är idag synonymt med att ha ett klassperspektiv och tillämpa det, så långt har det gått idag. Sluta tro på politikerna och fråga dem ni är rädda för innan ni dömer dem, vi är samma sort som ni och vill egentligen samma sak!
Hej, det är jag som är Planekonomen. Med det här inlägget flyttar jag från min gamla blogg och börjar skriva i bloggkollektivet Omsorgaren. Samtidigt har mitt liv förändrats ganska drastiskt; jag har flyttat hemifrån till en andra hands lägenhet i Hässelby och skaffat mej ännu ett jobb. Så nu har jag alltså tre jobb – alla osäkra timanställningar, allt för att försöka klara min hyra – för närvarande får jag ut lika mycket som a-kassan före skatt! Jag jobbar i kassan på en dockteater, jag jobbar i en garderob och slutligen så har jag börjat jobba i förskolan! Jag tänkte lämna lite glimtar från senaste veckans arbetstid:Läs hela inlägget här »
Det började i slutet av förra veckan då vi med nyss tagna truckkort långsamt tultade fram på våra lågplockare. Efter en timme hade vi inga dagordrar kvar! Vad hade hänt? Vi kollar med de andra plockarna och sen med packarna, men det är samma där. Sen försvinner förmannen på ledighet. Helt plötsligt får vi tid att prata med varandra och hänga runt datorerna och kaffeautomaten som aldrig förr.
Den mest intressanta diskusionen ägde rum i den pallkorridor som luktar lätt av skumbanan (det finns flera artiklar som luktar som mat. En tätningsring luktar kanel, en annan mazarin osv.), jag parkerar trucken och väntar på att en arbetskamrat ska bli klar vid en hylla. Jag frågar honom om han också känt banandoften och han svarar leende att han såklart gjort det. Kanske är det nån på lagret som har en godisgömma? Vi spinner vidare och funderar hur det skulle vara att jobba i ett lager för godis. Jag kommer på att en snubbe på truckutbildningen gjorde det och arbetskamraten har en kompis som jobbade i en chokladfabrik. Nu vill jag inte äta choklad mer, ni vill inte veta vad de slänger ner i smeten när inte chefen ser!
Men trots våra självsäkra påståenden att ”äsch, man skulle ju bara tröttna på allt godis”, drömmer vi oss bort ett tag och min arbetskamrat säger plötsligt, ”fast, fan vad man skulle sno!”, jag svarar att ”ja här finns det ju inte så mycket man vill ha”.
För vem vill ha reservdelar till maskiner? Det är ju inte så att vi jobbar i en bilfabrik som den Johnny Cash sjunger om (I’d get it one piece at a time, And it wouldn’t cost me a dime”). Innan vi fortsätter jobba så hinner vi prata mera om illegal lönehöjning och allehanda mat- och doftrelaterade fabrik/lagerjobb.
Annars då? Jo, eftersom jag själv inte jobbar inom barnomsorgen längre så har Omsorgaren fått en rejäl make-over. Inte på ytan kanske, men innehållet. Jag har bjudit in fyra vänner som medbloggare. Igelkotten, som jobbar på en lågstadieskola och då främst på fritids, Planekonomen som jobbar inom nöjesvärlden och vikarierar som barnskötare inom en privat ”pool”, Drommaren som också hoppar runt mellan förskolor men genom en kommunal vikariepool och så till slut Silver som just nu är arbetslös men söker jobb för fullt (främst på lager och som barnskötare). Förhoppningsvis så ansluter sig flera till vårt bloggkollektiv och ger er ännu fler djupdykningar, snabba kommentarer, analyser och annat groll och gnäll från den osäkra arbetsmarknaden.
Och på tal om den osäkra arbetsmarknaden så har mina vänner med fast anställning ökat från noll till två. En av dem jobbar på posten och den andra inom vården. Den förstnämnda har jobbat som visstidare i två år nu när hans nuvarande förlängning löper ut och kommer enligt nu gällande lag att tillsvidareanställas, medan den andre helt enkelt blev erbjuden fast anställning eftersom han visat intresse. Helt underbart!
Själv så har både arbetskamrater och fackliga förträdare sagt att de kan lägga in ett gott ord om mig hos chefen för att ge mig en fast anställning. En kille har till och med svurit på att han bara behöver knäppa med fingrarna och så är det klart. De andra var inte så optimistiska, men man vet ju aldrig. Nu har jag i alla fall begärt utträde ur Alfa-kassan och ska gå över till IFMetalls dito och samtidigt bli medlem i den lokala fackklubben.
Som osäkert anställd barnskötare eller vikarie är Syndikalisterna det självklara valet för den som vill eller måste organisera sig. Men som kompisen inom vården, som nämns ovan, sa när han skulle förklara varför han nu går med i Kommunal; ”vi har ett surt och bittert fackombud”. Det kan ju låta lustigt, men en facklig företrädare som faktiskt tar sitt uppdrag på allvar och med glöd är inte så jättevanligt inom den offentliga sektorn enligt min erfarenhet. På samma sätt resonerade jag när jag valde att gå med i IFMetall. Industriarbetarna har alltid vetat sin makt och deras förbund är starkt. Ett enat arbetarkollektiv är allt och med nästan 100% organisationsgrad bland sina kollegor kan man bara göra en sak, gå med i samma förbund som dom!
Men allt är inte frid och fröjd ute på golvet bland vänner och bekanta. En mycket god vän, som arbetar i butik, var här om dagen helt utom sig. Hennes arbetplats, en större galleria har inget lunchrum. Eller nja, det finns ett rum som kallas för lunchrum, men det finns varken bord, stolar eller fungerande micro och frys. Vad ska man säga? Jag blev förbannad som ut av bara helvete och letade på Handels hemsida efter deras arbetsmiljöavtal och frågade skyddsombudet på lagret. Han tar genast upp en kopia av arbetsmiljölagen och jag ringer genast min fina vän på hennes lunchrast (som givetvis får spenderas på att köpa dyr mat utanför arbetsplatsen pga frånvaron av ett riktigt lunchrum) och tror ni inte att hon redan tagit reda på allt själv. Hon kan till och med vilken paragraf av lagen som bestämt säger att det ska finnas ett lunchrum och vad som där ska ingå. Visst, min hjältestatus försvann på en gång, men vilken lättnad jag kände! Dessutom blev jag mycket stolt över att min vän vände på sin depression och förvandlade den till handlingskraft. Nästa steg blir att kräva (eller ”be” som det så fint heter) chefen att ta upp det med butikkomplexet. Jag tror att det kommer att fixa sig. Min vän har antagligen, om allt går som det ska, på eget bevåg förbättrat arbetsmiljön för inte bara sina närmaste arbetskamrater utan också för alla andra anställda i butikerna i närheten.
Heder ska hon ha!
Jag vill avsluta detta långa inlägg med ett citat. Det är från busschaffisen som körde ersättningsbussen fullproppad med pendlare som skulle norrut. Det har precis klivit på ännu mer folk i den redan till bredden fyllda dragspelsbussen och dörrarna vill inte stängas.
Han sätter på högtalarna och säger trött, fast man kan ana leendet på läpparna;
”Ja, jag får ju månadslön så jag kan sitta här ändå till ikväll…”
Hela bussen skrattar och de närmast dörrarna mummlar. Sån humor förstår sig alla på, speciellt när vi alla är påväg hem från jobbet.
…
Läs mer:
Mllstrm har fått sparken på grund av sin blogg (Fy fan! Yttrandefrihet på jobbet någon?), fastfoodrestaurangen dissar dryga kunder, Trotten skriver om att regeringen inte är så poppis och Ilse-Marie spinner vidare på samma tema, Petter om två typer av stöld, Akuhujan bloggar om döden, Slutstadium om enighet mellan lärare och elever, Marcusen fortsätter på Slutstadiums skoltema och skriver om Tibble, Syrran tycker vi ska läsa burmesiskt medan Under täcket tycker vi istället ska läsa kapitalet politiskt.
Efter sex sommrar på samma ställe så hände det. I kön till matsalens frukost bord så frågar chefen vad jag ska göra i höst.
Gå tillbaka till förskolan, plugga lite distans, du vet, svarar jag
Han frågar lite skämtsamt om jag inte ska stanna till november då? Så långt stannar alla visstidsanställda, hinner jag tänka innan jag fort svarar, näe – det är ju högre lön inom barnomsorgen.
Lönen har vi inte snackat om än, säger han tillbaka. Jag svarar med ett jaha och går direkt med min färdiga frukostmacka till skyddsombudet, eftersom klubbens ordförande inte är på plats. Efter att ha disskuterat lön med honom och en annan kille som fått förfrågan att stanna kvar så ber skyddsombudet oss att vara tysta och inte låtsas om att vi snackat med honom. Vi båda fattar och spelar förvånade och glatt överraskade när vi kallas in till chefens kontor och han berättar vad han och facket kommit fram till i förhandlingarna.
Lönen är till och mer högre än vad klubbens representanter trodde sig kunna få upp den till och dessutom har de fått in en truckutbildning som kostar ca. 5000 att ta privat. Nu betalar företaget.
Jag skriver på och tar steget som feriearbetare till visstidare.
Nu har det gått två veckor och jag är precis klar med utbildningen, det var inte så svårt som jag trodde och nu ska jag tillbaka till produktionslinjen. Plocka, packa, sortera och bära. Men nu till högre lön och inte längre ”sommarbarn”.
Jag läser i DN Ekonomi om löneskillnader mellan könen men fastnar för pappersupplagans statistikstapplar. Ett ögonkast på staplarna och man ser att över 90% av alla löntagare tjänar mellan 10.000 och 30.000, den allra största majoriteten kring 20.000-22.000. Efter 40 papp planar det ut sig och man ser knappt staplarna tills de plötsligt stiger i höjden vid 70.000 och mer längst bort.
Jag ler först och skriver skämtsamt ”men arbetarklassen finns ju inte!” i marginalen för att de läsare där hemma som fortfarande sover ska ha lite roligt. Sen blir jag arg, förbannade jävla idioter! Vi sliter och arbetar hela våra liv i tron om att en klassresa är möjlig (annat än i den liberala bloggvärlden där det räcker med att kalla sig socialist för att bli ”medelklass”). Men det går inte, hur vi än försöker så kan vi bara klättra över varandras (döda?) kroppar för att hamna i en annan statistikstapel längre bort i x-axeln.
Enda långsiktiga lösningen är att tillsammans marschera ner från våra respektive staplar i statistiken, se till att de högre avlönade arbetarna/tjänstemännnen strax till höger om oss i y-axeln följer med och sen ta i med all vår kraft och skaka ner de höga herrarna längst bort ur sin statistikstapel av elfenben. Sen ska det fan inte finnas nåt klassamhälle att snacka om.
Ps. Jag lovar att skriva mera om hur besviken jag trots allt är på att inte få jobba vidare med ungarna den här hösten. Inget slår förskolan när det gäller att få mig glad på jobbet, jag ska dessutom skriva mera om den härliga gemenskap vi på truckutbildningen fick trots att vi inte visste mera om varandra än våra yrken och knappt det.
Det kommer komma flera överraskningar på bloggen framöver också, så fortsätt läsa!
—
Vill du läsa mer?
Under täcker reder ut begreppet kring solidaritet, Petter tycker synd om nyliberala och Planekonomen skriver om vanliga och ovanliga människor.
Nu har skolan startat och medan dagisbarnen lyckligt (nåja) springer in på gården hasar deras äldre syskon med tunga steg in in skolbyggnaderna. Visserligen får inte alla längre SL-kort så de måste gå till skolan. Tydligen så är det okej att straffa familjer som bor närmare (för i en stad som Stockholm kan 6 kilometer vara långt) med en extra avgift för min brorsa som precis började gymnasiet och får inte något kort längre.
Grundskolan vägg i vägg med min arbetsplats är fylld med ungar igen, men eftersom de flesta (tror jag) bor tillräcklit långt bort så får de nog SL-kort ändå, och det är tur för det är dyrt att köpa kort till hela familjen.
Nedskärningen slår hårdast på de som inte har mycket pengar och knuffar knappt till de med mycket. Vem i familjen Silfversched bryr sig om att deras son eller dotter får åka tunnelbana gratis eller inte? Några ynka hundralappar är inte mycket för dom. För oss andra, vanliga människor, kan däremot en extra utgift på hundra spänn i månaden göra mycket för ekonomin. Speciellt nu när det är så dyrt att börja skolan.
Men på bloggar bräker liberaler och idioter om att det är elevens ”egna ansvar” att ta sig till skolan och att missnöjet med de indragna SL-korten beror på ”lathet”. Den senare slänger till och med iväg en förklaring varför han är så sur på de lata giriga eleverna.
”Det är min vän som arbetar som undersköterska som sliter långa dagar för att betala ditt kort med sitt anletes svett.”
Ja, Fredrik. Med hjälp av proggressiv beskattning så hjälps vi alla åt att hålla välfärden igång. Eleverna får SL-kort och skolböcker så att de själva kan gå klart sina grundskoleutbildningar och jobba vidare och i sin tur betala skatt så att, låt säga, din vän som arbetar som undersköterska och jag som barnskötare kan få våra löner. Jag säger inte att systemet är perfekt (bort med matmomsen!), men det är bra mycket bättre än ett rent avgiftssamhälle.
Och självklart tycker jag att ALLA ska få grattis SL-kort. Nolltaxa kallas det och det betyder att vi betalar allt via skatten. På så sätt så blir det de rika som får betala mest, och de har ju nog med pengar nu när de fått både avdrag för pigan, slopad förmögenhetsskatt och gu vet vad mer.
Jag tror din kompis inom omsorgen är ganska överrens med mig om att vi vill ha en gemensam välfärd präglad av solidaritet och rättvisa, och eleverna är ska vara med i den gemenskapen precis som studenter, barnskötare, lagerarbetare, undersköterskor och alla andra.
Vidare så läste jag för ett tag sen att regeringen vill lägga skolstarten tidigare. Ska sexåringar betygsättas nu? För det var väl betyg från första klass som gällde? Johan Lindahl är en annan som är förbannad på förslaget. Vad är grejen med regeringens skolpolitik egentligen? Låt barn vara barn men uppmuntra dem till att utforska och lära. Att trycka ner dem bakom en bänk och sätta dumstrut på dom som inte kan rabbla glosor har vi redan prövat, det funkade inte så bra så då började vi använda pedagogik. Undrar om nån av de högavlönade politkerna hört talas om nåt sånt förut?
—
Läs mer: På Konsumbloggen berättar Kajsa om en tokig kund, Pelle dissar Bo Rothstein (herregud vilket namn!), Skolfröken har märkt att hon börjat jobba och Petter skriver om arbetsmiljö.
Jag har blivit ombedd att skriva en krönika om våld i tidningen Direkt Aktion.
Nu kanske ni tänker att jag kommer skriva om barnmisshandel, tjallare eller värdetransportrån. Men ni har fel.
Det kommer inte ens bli en artikel om polisvåld eller USA:s senaste krig och annat som socialister brukar kläcka ut sig när våld tas upp.
Nä, redaktion har förklarat sitt temanummer mycket noggrant. De vill problematisera våldsbegreppet och inte kasta ut sig liberala eller vänsteristiska floskler. Mycket intressant verkar det och jag är glad över att få vara med. Var så säkra på att jag kommer skriva utifrån en barnskötares perspektiv, som alltid.
Vidare så har jag och en kompis skrattat åt att några joppar till forskare ”bevisat” att tjejer gillar rosa och killar blått. Jaha? Det visste vi ju redan, men artikeln får det att låta som att det finns genetiska orsaker, utan att säga det. För är det verkligen så konstigt att tjejer gillar rosa och killar blått? Som barnskötare så kan jag lätt säga att; nej, såklart inte. De tvingas ju ner i kläder och får leksaker tryckta i händerna med just dom färgerna redan när de är 1 år (om inte tidigare). Jag har själv gjort en lika seriös undersökning. Visserligen så frågade forskarna hela 171(!) personer medan jag bara utgick från ungarna på gården en morgon, men ni fattar grejen.
Hur som helst så är jag sugen på att problematisera våldsbegreppet i enrum med de här forskarna och idioterna på tidningarna som slänger upp det som värsta scoopet.
I väntan på min krönika så får ni lite våldspop.
—
Dom här bloggarna har tvingat mig att länka till dom under vapenhot: Petter, som gräver vidare bland det sverigedemokratfientliga våldets begravda hundar precis som Svensson, Planekonomen om hur stolt han är för alla som slagits före honom, Jordränta gör en lista över favoritsamhällena och Slutstadium har klippt hippehåret kortare medan Mia har skadat sig. Konsumbloggen fortsätter att leverera klockrena citat från butiken och får mig att vilja komma ihåg alla bra saker som ungarna sagt.
Jag har nöjet att presentera en gästkrönika som lägger fram argument mot förslaget om vårdnadsbidrag skriven av Blackstar. Enligt henne själv är det bara ett första utkast på alla argument mot förslaget, men texten var så bra så jag frågade om jag fick publicera den här, och det fick jag.
Det verkar visserligen som att det dröjer lite innan idiotin blir verklighet (som vissa är jättesura för) men det är viktigt att uppmärksamma det redan nu, även om inte så många kommuner nappat på idén.
Vårnadsbidraget
Varför det är dåligt för kvinnor
Det är en vansinnigt olönsam affär att göra ett så omfattande arbete som att ta hand om barn för futtiga 3000 i månaden. Det är för de allra flesta en absolut omöjlighet att klara sig på de pengarna, vilket innebär att den som tar vårdnadsbidrag antingen blir
– Beroende av socialbidrag
– Fattig
– Ekonomiskt beroende av sin man
Förlusten kommer visa sig hela livet, eftersom man även förlorar pension. Och kvinnors pension ser redan utan vårdnadsbidraget riktigt risig ut. Vad får man för a-kassa om man inte hittar något jobb efter vårdnadsbidragstiden? Ingen vet men vi kan ju gissa. Maximalt 80% av 3000. Före skatt.
Vad händer om man blir sjuk när man har vårdnadsbidrag? Betalar Alliansen en vikarie då? Vad händer om man arbetsskadar sig?
Hur var det nu med Alliansens paroll: “Det ska löna sig att arbeta!” J
Varför är det dåligt för alla kvinnor?
För att plötsligt framstår skitlönerna i Kommunal, Handels och hotell och restaurangs avtal som skyhöga i jämförelse. För att ju fler som har sina barn hemma, desto färre dagisplatser, desto mindre möjligheter för kvinnor att förvärvsarbeta. Försskolelärare och barnskötare kommer bli arbetslösa. För att det är ett problem att kvinnors liv är så sjukt stressiga: vi är sjukskrivna i mycket högre grad än män är. Vi arbetar i snitt 27 timmar i veckan i hemmet, oavlönat, och produktionstakten i arbetslivet har höjts med 87% de senaste X åren. För att komma till rätta med detta behöver vi kämpa tillsammans för 6 timmars arbetsdag och en dräglig arbetssituation. Vi behöver inte gå hemma var för sig och va barnskötare, mattant, städerska och undersköterska på samma gång 24/7 för 3000.
Arbetsköpare argumenterar att det är riskabelt att anställa kvinnor eftersom de kan komma att vara föräldralediga. Hur riskabelt är det då inte att anställa någon som kommer va hemma med vårdnadsbidrag? Föräldraledigheten är 13 månader, vårdnadsbidraget kan du ha i fem år. Det finns en överhängande risk att kvinnor kommer diskrimineras ännu mer på arbetsmarknaden.
Varför är det dåligt för barn?
För att resurserna behövs i förskolan. Barngrupperna har ökat i storlek drastiskt, och antalet platser räcker inte till för alla barn. Stoppa vårdnadsbidragspengarna i fickorna på dagis och fritids! Antalet barn per personal måste minska. Dessutom behöver utbildningen i genuspedagogik som alliansen stängt, öppnas igen. Varje förskola behöver en genuspedagog! Och naturligtvis måste det finnas en dagisplats för varje barn.
Antagligen kommer främst kvinnor i rika familjer kunna vara hemma med vårdnadsbidrag. På så sätt omfördelas samhällets resurser, från dagis som i alliansens Sverige kommer befolkas av arbetarbarn, till de nya hemmafruarnas barn.
Dagis och fritids är bra för barn. Eller skulle kunna vara det, om personalen inte höll på att duka under. Det är inga förvaringsplatser, utan ställen dör pedagogisk verksamhet bedrivs, där man kan träffa polare och lära sig ett socialt samspel. Att isolera sina barn från detta är inte juste.
Varför är det dåligt för alla arbetare
Alliansen driver en arbetarfientlig politik, under täckmantel att det kommer skapa fler jobb. Om en massa kvinnor nappar på vårdnadsbidraget, kommer arbetslöshetssiffrorna se snyggare ut, och högern kommer hävda att det är den härliga effekt som de visste att sänkt a-kassa osv skulle ha.
Ett återkommande nöje på rasterna är att läsa tidningen Metros jobbdel. Mycket handlar om ”karriär”.
FÅ KLARHET Från och med i dag, ha alltid två lappar på ditt skrivbord eller i fickan, en märkt ”STYRKELAPP” och en märkt ”FÖRSVAGNINGSLAPP”. Så fort du känner att något i ditt arbete stämmer in på någon av listorna gör du en notering om det.
Eh, okej. Så jag ska alltså skriva ner att jag är bra på att få barn att springa runt (genom att jaga dom) och att jag inte är särskilt bra på att spela spel med dom (det är sååå tråkigt)? Vad är det här för tips egentligen? Det blir ännu konstigare om jag applicerar ovanstående tips till lagret.
Styrkelapp: ”Jag är bra på att plocka artiklar i takt till musik”
Försvagningslapp: ”Jag kommer inte ihåg exakt alla sorteringskoder”
Fundera ut ett ”worst case scenario”.
Vad är det värsta som skulle kunna hända om du tar itu med din rädsla? Fundera också ut ett ”best case scenario”, vad skulle kunna bli den mest positiva konsekvensen?
Va? Okej det bästa som kan hända på lagret är att bli bjuden på tårta för att nån fyller år eller slutar. Att maskinerna går sönder och vi får en timmes extra rast är också gött. Det värsta som kan hända eller väl nån allvarlig arbetsolycka. När det gäller förskolan är det typ samma sak. Vad menar de egentligen med karriär? Jag har inte arbetat med någonting som man kan ”göra karriär” i. Inte ens mina vänner som jobbar på callcenter kan ”göra karriär” och där låtsas ändå företaget om att man kan göra det (dvs om man golar ner kompisar, jobbar över gratis och säger åt kollegor att arbeta fortare).
Liera dig med personer med mycket makt.
Förankra en fråga som är viktig för dig hos denna person innan ett viktigt möte. Visa att du samtycker med personen i fråga. Förhoppningsvis så stöttar maktpersonen dig när det är dags att ta upp frågan på dagordningen.
Maktpersonens ord väger tungt och ger dig mycket draghjälp.
Gulla med chefen? Det ger ju visserligen mig mer att säga till om om jag sköter mina kort rätt. Men samtidigt så förlorar man snabbt sina riktiga vänner från arbetslaget när det går runt att man hänger med chefen och säkert kommer skvallra nästa gång nån går lite tidigare eller tar längre rast. Och vad har egentligen jag och mina kollegor att ”ta upp” på viktiga möten. Har vi ens viktiga möten? På lagret så har vi möten där det tas upp att vi arbetar för långsamt, vilka saker som strular osv. Det närmsta man kommer är förskolans Arbetsplatsträffar där vi får information från enheten, stadsdelsnämnden och våra chefer. Men att pola med chefen hjälper inte, om däremot hela arbetslaget säger samma sak och visar en enad front, ja då kan vi påverka lite.
Jag blir bara så trött på att Metros journalister tror att alla jobbar på ett kontor eller tidningsredaktion. Jag skiter faktiskt om ni läst en bok om hur man ska göra för att slicka chefens röv eller bli kompisar med snubben i båset bredvid. Om ni ska kalla det för ”jobbtips” och inte ”kontorstips” så får ni börja tipsa hur vi utanför kontoren ska göra karriär. Hur kan ens kontorsarbetare vara huvudmålgrupp för en tidning som delas ut gratis i kollektivtrafiken när vi som jobbar inom industri, offentlig sektor och andra icke-kontorsjobb definitivt är i majoritet bland trafikanterna.
I övrigt så kan jag bara rycka på axlarna när jag läser det här i DN och Svenskan, jag hade med mig mitt utdrag från polisregistret när jag blev anställd i vikariepoolen. Men frågade nån efter den? Nej. Den här killen fick ju i och för sig anställning innan det blev lag på att man var tvungen att visa upp det, men det säger bara att vi måste bli noggrannare inom barnsomsorgen.
Erfarenheter och tankar kring barnomsorgen, sjukvården, resten av den offentliga sektorn och andra yrken vi arbetar i. Fackligt, politiskt, vardagligt, gnälligt och osäkert. Allt från ett par unga outbildade barnskötare och diversearbetares perspektiv.
Omsorgaren 
