Omsorgaren

Om sorgen i omsorgen

Arkiv för Lagret

Lugna dagar och mycket nytt

Det har varit lugna dagar på lagret.

Det började i slutet av förra veckan då vi med nyss tagna truckkort långsamt tultade fram på våra lågplockare. Efter en timme hade vi inga dagordrar kvar! Vad hade hänt? Vi kollar med de andra plockarna och sen med packarna, men det är samma där. Sen försvinner förmannen på ledighet. Helt plötsligt får vi tid att prata med varandra och hänga runt datorerna och kaffeautomaten som aldrig förr.

Den mest intressanta diskusionen ägde rum i den pallkorridor som luktar lätt av skumbanan (det finns flera artiklar som luktar som mat. En tätningsring luktar kanel, en annan mazarin osv.), jag parkerar trucken och väntar på att en arbetskamrat ska bli klar vid en hylla. Jag frågar honom om han också känt banandoften och han svarar leende att han såklart gjort det. Kanske är det nån på lagret som har en godisgömma? Vi spinner vidare och funderar hur det skulle vara att jobba i ett lager för godis. Jag kommer på att en snubbe på truckutbildningen gjorde det och arbetskamraten har en kompis som jobbade i en chokladfabrik. Nu vill jag inte äta choklad mer, ni vill inte veta vad de slänger ner i smeten när inte chefen ser!

Men trots våra självsäkra påståenden att ”äsch, man skulle ju bara tröttna på allt godis”, drömmer vi oss bort ett tag och min arbetskamrat säger plötsligt, ”fast, fan vad man skulle sno!”, jag svarar att ”ja här finns det ju inte så mycket man vill ha”.

För vem vill ha reservdelar till maskiner? Det är ju inte så att vi jobbar i en bilfabrik som den Johnny Cash sjunger om (I’d get it one piece at a time, And it wouldn’t cost me a dime”). Innan vi fortsätter jobba så hinner vi prata mera om illegal lönehöjning och allehanda mat- och doftrelaterade fabrik/lagerjobb.

Annars då? Jo, eftersom jag själv inte jobbar inom barnomsorgen längre så har Omsorgaren fått en rejäl make-over. Inte på ytan kanske, men innehållet. Jag har bjudit in fyra vänner som medbloggare. Igelkotten, som jobbar på en lågstadieskola och då främst på fritids, Planekonomen som jobbar inom nöjesvärlden och vikarierar som barnskötare inom en privat ”pool”, Drommaren som också hoppar runt mellan förskolor men genom en kommunal vikariepool och så till slut Silver som just nu är arbetslös men söker jobb för fullt (främst på lager och som barnskötare). Förhoppningsvis så ansluter sig flera till vårt bloggkollektiv och ger er ännu fler djupdykningar, snabba kommentarer, analyser och annat groll och gnäll från den osäkra arbetsmarknaden.

 Och på tal om den osäkra arbetsmarknaden så har mina vänner med fast anställning ökat från noll till två. En av dem jobbar på posten och den andra inom vården. Den förstnämnda har jobbat som visstidare i två år nu när hans nuvarande förlängning löper ut och kommer enligt nu gällande lag att tillsvidareanställas, medan den andre helt enkelt blev erbjuden fast anställning eftersom han visat intresse. Helt underbart!

Själv så har både arbetskamrater och fackliga förträdare sagt att de kan lägga in ett gott ord om mig hos chefen för att ge mig en fast anställning. En kille har till och med svurit på att han bara behöver knäppa med fingrarna och så är det klart. De andra var inte så optimistiska, men man vet ju aldrig. Nu har jag i alla fall begärt utträde ur Alfa-kassan och ska gå över till IFMetalls dito och samtidigt bli medlem i den lokala fackklubben.

Som osäkert anställd barnskötare eller vikarie är Syndikalisterna det självklara valet för den som vill eller måste organisera sig. Men som kompisen inom vården, som nämns ovan, sa när han skulle förklara varför han nu går med i Kommunal; ”vi har ett surt och bittert fackombud”. Det kan ju låta lustigt, men en facklig företrädare som faktiskt tar sitt uppdrag på allvar och med glöd är inte så jättevanligt inom den offentliga sektorn enligt min erfarenhet. På samma sätt resonerade jag när jag valde att gå med i IFMetall. Industriarbetarna har alltid vetat sin makt och deras förbund är starkt. Ett enat arbetarkollektiv är allt och med nästan 100% organisationsgrad bland sina kollegor kan man bara göra en sak, gå med i samma förbund som dom! 

Men allt är inte frid och fröjd ute på golvet bland vänner och bekanta. En mycket god vän, som arbetar i butik, var här om dagen helt utom sig. Hennes arbetplats, en större galleria har inget lunchrum. Eller nja, det finns ett rum som kallas för lunchrum, men det finns varken bord, stolar eller fungerande micro och frys. Vad ska man säga? Jag blev förbannad som ut av bara helvete och letade på Handels hemsida efter deras arbetsmiljöavtal och frågade skyddsombudet på lagret. Han tar genast upp en kopia av arbetsmiljölagen och jag ringer genast min fina vän på hennes lunchrast (som givetvis får spenderas på att köpa dyr mat utanför arbetsplatsen pga frånvaron av ett riktigt lunchrum) och tror ni inte att hon redan tagit reda på allt själv. Hon kan till och med vilken paragraf av lagen som bestämt säger att det ska finnas ett lunchrum och vad som där ska ingå. Visst, min hjältestatus försvann på en gång, men vilken lättnad jag kände! Dessutom blev jag mycket stolt över att min vän vände på sin depression och förvandlade den till handlingskraft. Nästa steg blir att kräva (eller ”be” som det så fint heter) chefen att ta upp det med butikkomplexet. Jag tror att det kommer att fixa sig. Min vän har antagligen, om allt går som det ska, på eget bevåg förbättrat arbetsmiljön för inte bara sina närmaste arbetskamrater utan också för alla andra anställda i butikerna i närheten.

Heder ska hon ha!

Jag vill avsluta detta långa inlägg med ett citat. Det är från busschaffisen som körde ersättningsbussen fullproppad med pendlare som skulle norrut. Det har precis klivit på ännu mer folk i den redan till bredden fyllda dragspelsbussen och dörrarna vill inte stängas.

Han sätter på högtalarna och säger trött, fast man kan ana leendet på läpparna;

”Ja, jag får ju månadslön så jag kan sitta här ändå till ikväll…”

Hela bussen skrattar och de närmast dörrarna mummlar. Sån humor förstår sig alla på, speciellt när vi alla är påväg hem från jobbet.

 Läs mer:

Mllstrm har fått sparken på grund av sin blogg (Fy fan! Yttrandefrihet på jobbet någon?), fastfoodrestaurangen dissar dryga kunder, Trotten skriver om att regeringen inte är så poppis och Ilse-Marie spinner vidare på samma tema, Petter om två typer av stöld, Akuhujan bloggar om döden, Slutstadium om enighet mellan lärare och elever, Marcusen fortsätter på Slutstadiums skoltema och skriver om Tibble, Syrran tycker vi ska läsa burmesiskt medan Under täcket tycker vi istället ska läsa kapitalet politiskt.

/Omsorgaren

Hösten, lagret och den högre lönen

Efter sex sommrar på samma ställe så hände det. I kön till matsalens frukost bord så frågar chefen vad jag ska göra i höst.

Gå tillbaka till förskolan, plugga lite distans, du vet, svarar jag

Han frågar lite skämtsamt om jag inte ska stanna till november då? Så långt stannar alla visstidsanställda, hinner jag tänka innan jag fort svarar, näe – det är ju högre lön inom barnomsorgen.

Lönen har vi inte snackat om än, säger han tillbaka. Jag svarar med ett jaha och går direkt med min färdiga frukostmacka till skyddsombudet, eftersom klubbens ordförande inte är på plats. Efter att ha disskuterat lön med honom och en annan kille som fått förfrågan att stanna kvar så ber skyddsombudet oss att vara tysta och inte låtsas om att vi snackat med honom. Vi båda fattar och spelar förvånade och glatt överraskade när vi kallas in till chefens kontor och han berättar vad han och facket kommit fram till i förhandlingarna.

Lönen är till och mer högre än vad klubbens representanter trodde sig kunna få upp den till och dessutom har de fått in en truckutbildning som kostar ca. 5000 att ta privat. Nu betalar företaget.

Jag skriver på och tar steget som feriearbetare till visstidare.

Nu har det gått två veckor och jag är precis klar med utbildningen, det var inte så svårt som jag trodde och nu ska jag tillbaka till produktionslinjen. Plocka, packa, sortera och bära. Men nu till högre lön och inte längre ”sommarbarn”.

Jag läser i DN Ekonomi om löneskillnader mellan könen men fastnar för pappersupplagans statistikstapplar. Ett ögonkast på staplarna och man ser att över 90% av alla löntagare tjänar mellan 10.000 och 30.000, den allra största majoriteten kring 20.000-22.000. Efter 40 papp planar det ut sig och man ser knappt staplarna tills de plötsligt stiger i höjden vid 70.000 och mer längst bort.

Jag ler först och skriver skämtsamt ”men arbetarklassen finns ju inte!” i marginalen för att de läsare där hemma som fortfarande sover ska ha lite roligt. Sen blir jag arg, förbannade jävla idioter! Vi sliter och arbetar hela våra liv i tron om att en klassresa är möjlig (annat än i den liberala bloggvärlden där det räcker med att kalla sig socialist för att bli ”medelklass”). Men det går inte, hur vi än försöker så kan vi bara klättra över varandras (döda?) kroppar för att hamna i en annan statistikstapel längre bort i x-axeln.

Enda långsiktiga lösningen är att tillsammans marschera ner från våra respektive staplar i statistiken, se till att de högre avlönade arbetarna/tjänstemännnen strax till höger om oss i y-axeln följer med och sen ta i med all vår kraft och skaka ner de höga herrarna längst bort ur sin statistikstapel av elfenben. Sen ska det fan inte finnas nåt klassamhälle att snacka om.

Ps. Jag lovar att skriva mera om hur besviken jag trots allt är på att inte få jobba vidare med ungarna den här hösten. Inget slår förskolan när det gäller att få mig glad på jobbet, jag ska dessutom skriva mera om den härliga gemenskap vi på truckutbildningen fick trots att vi inte visste mera om varandra än våra yrken och knappt det.

Det kommer komma flera överraskningar på bloggen framöver också, så fortsätt läsa!

Vill du läsa mer?

Under täcker reder ut begreppet kring solidaritet, Petter tycker synd om nyliberala och Planekonomen skriver om vanliga och ovanliga människor.

Skolstart

Nu har skolan startat och medan dagisbarnen lyckligt (nåja) springer in på gården hasar deras äldre syskon med tunga steg in in skolbyggnaderna. Visserligen får inte alla längre SL-kort så de måste gå till skolan. Tydligen så är det okej att straffa familjer som bor närmare (för i en stad som Stockholm kan 6 kilometer vara långt) med en extra avgift för min brorsa som precis började gymnasiet och får inte något kort längre.
Grundskolan vägg i vägg med min arbetsplats är fylld med ungar igen, men eftersom de flesta (tror jag) bor tillräcklit långt bort så får de nog SL-kort ändå, och det är tur för det är dyrt att köpa kort till hela familjen.
Nedskärningen slår hårdast på de som inte har mycket pengar och knuffar knappt till de med mycket. Vem i familjen Silfversched bryr sig om att deras son eller dotter får åka tunnelbana gratis eller inte? Några ynka hundralappar är inte mycket för dom. För oss andra, vanliga människor, kan däremot en extra utgift på hundra spänn i månaden göra mycket för ekonomin. Speciellt nu när det är så dyrt att börja skolan.

Men på bloggar bräker liberaler och idioter om att det är elevens ”egna ansvar” att ta sig till skolan och att missnöjet med de indragna SL-korten beror på ”lathet”. Den senare slänger till och med iväg en förklaring varför han är så sur på de lata giriga eleverna.

”Det är min vän som arbetar som undersköterska som sliter långa dagar för att betala ditt kort med sitt anletes svett.”

Ja, Fredrik. Med hjälp av proggressiv beskattning så hjälps vi alla åt att hålla välfärden igång. Eleverna får SL-kort och skolböcker så att de själva kan gå klart sina grundskoleutbildningar och jobba vidare och i sin tur betala skatt så att, låt säga, din vän som arbetar som undersköterska och jag som barnskötare kan få våra löner. Jag säger inte att systemet är perfekt (bort med matmomsen!), men det är bra mycket bättre än ett rent avgiftssamhälle.
Och självklart tycker jag att ALLA ska få grattis SL-kort. Nolltaxa kallas det och det betyder att vi betalar allt via skatten. På så sätt så blir det de rika som får betala mest, och de har ju nog med pengar nu när de fått både avdrag för pigan, slopad förmögenhetsskatt och gu vet vad mer.

Jag tror din kompis inom omsorgen är ganska överrens med mig om att vi vill ha en gemensam välfärd präglad av solidaritet och rättvisa, och eleverna är ska vara med i den gemenskapen precis som studenter, barnskötare, lagerarbetare, undersköterskor och alla andra.

Vidare så läste jag för ett tag sen att regeringen vill lägga skolstarten tidigare. Ska sexåringar betygsättas nu? För det var väl betyg från första klass som gällde? Johan Lindahl är en annan som är förbannad på förslaget. Vad är grejen med regeringens skolpolitik egentligen? Låt barn vara barn men uppmuntra dem till att utforska och lära. Att trycka ner dem bakom en bänk och sätta dumstrut på dom som inte kan rabbla glosor har vi redan prövat, det funkade inte så bra så då började vi använda pedagogik. Undrar om nån av de högavlönade politkerna hört talas om nåt sånt förut?


Läs mer: På Konsumbloggen berättar Kajsa om en tokig kund, Pelle dissar Bo Rothstein (herregud vilket namn!), Skolfröken har märkt att hon börjat jobba och Petter skriver om arbetsmiljö.

Jobbtips

Ett återkommande nöje på rasterna är att läsa tidningen Metros jobbdel. Mycket handlar om ”karriär”.

FÅ KLARHET Från och med i dag, ha alltid två lappar på ditt skrivbord eller i fickan, en märkt ”STYRKELAPP” och en märkt ”FÖRSVAGNINGSLAPP”. Så fort du känner att något i ditt arbete stämmer in på någon av listorna gör du en notering om det.

”Sex steg för att få ett roligare jobb”

Eh, okej. Så jag ska alltså skriva ner att jag är bra på att få barn att springa runt (genom att jaga dom) och att jag inte är särskilt bra på att spela spel med dom (det är sååå tråkigt)? Vad är det här för tips egentligen? Det blir ännu konstigare om jag applicerar ovanstående tips till lagret.
Styrkelapp: ”Jag är bra på att plocka artiklar i takt till musik”
Försvagningslapp: ”Jag kommer inte ihåg exakt alla sorteringskoder”

Fundera ut ett ”worst case scenario”.
Vad är det värsta som skulle kunna hända om du tar itu med din rädsla? Fundera också ut ett ”best case scenario”, vad skulle kunna bli den mest positiva konsekvensen?

”Låt inte rädslorna hindra din karriär”

Va? Okej det bästa som kan hända på lagret är att bli bjuden på tårta för att nån fyller år eller slutar. Att maskinerna går sönder och vi får en timmes extra rast är också gött. Det värsta som kan hända eller väl nån allvarlig arbetsolycka. När det gäller förskolan är det typ samma sak. Vad menar de egentligen med karriär? Jag har inte arbetat med någonting som man kan ”göra karriär” i. Inte ens mina vänner som jobbar på callcenter kan ”göra karriär” och där låtsas ändå företaget om att man kan göra det (dvs om man golar ner kompisar, jobbar över gratis och säger åt kollegor att arbeta fortare).

Liera dig med personer med mycket makt.
Förankra en fråga som är viktig för dig hos denna person innan ett viktigt möte. Visa att du samtycker med personen i fråga. Förhoppningsvis så stöttar maktpersonen dig när det är dags att ta upp frågan på dagordningen.
Maktpersonens ord väger tungt och ger dig mycket draghjälp.

”Gör dig HÖRD på jobbet”

Gulla med chefen? Det ger ju visserligen mig mer att säga till om om jag sköter mina kort rätt. Men samtidigt så förlorar man snabbt sina riktiga vänner från arbetslaget när det går runt att man hänger med chefen och säkert kommer skvallra nästa gång nån går lite tidigare eller tar längre rast. Och vad har egentligen jag och mina kollegor att ”ta upp” på viktiga möten. Har vi ens viktiga möten? På lagret så har vi möten där det tas upp att vi arbetar för långsamt, vilka saker som strular osv. Det närmsta man kommer är förskolans Arbetsplatsträffar där vi får information från enheten, stadsdelsnämnden och våra chefer. Men att pola med chefen hjälper inte, om däremot hela arbetslaget säger samma sak och visar en enad front, ja då kan vi påverka lite.

Jag blir bara så trött på att Metros journalister tror att alla jobbar på ett kontor eller tidningsredaktion. Jag skiter faktiskt om ni läst en bok om hur man ska göra för att slicka chefens röv eller bli kompisar med snubben i båset bredvid. Om ni ska kalla det för ”jobbtips” och inte ”kontorstips” så får ni börja tipsa hur vi utanför kontoren ska göra karriär. Hur kan ens kontorsarbetare vara huvudmålgrupp för en tidning som delas ut gratis i kollektivtrafiken när vi som jobbar inom industri, offentlig sektor och andra icke-kontorsjobb definitivt är i majoritet bland trafikanterna.

I övrigt så kan jag bara rycka på axlarna när jag läser det här i DN och Svenskan, jag hade med mig mitt utdrag från polisregistret när jag blev anställd i vikariepoolen. Men frågade nån efter den? Nej. Den här killen fick ju i och för sig anställning innan det blev lag på att man var tvungen att visa upp det, men det säger bara att vi måste bli noggrannare inom barnsomsorgen.

Läs mer: Slutstadium skriver om Schulman (som jag skrev om igår) och Trotten om Sverigedemokraterna.

Tankar från lagret

Det är fantastiskt vad folk hittar på för att bli ekonomiskt oberoende. Vissa spelar på börsen (vilket verkar gå hand i hand med nyliberalt dumprat oavsett klasstillhörighet) andra stjäl koppartråd eller spelar nätpoker.
En arbetskamrat på lagret jobbar extra som affischuppsättare för Stockholms Stad, en annan jobbade övertid (ibland så länge som fem på morgonen till åtta/nio på kvällen!) för pengarnas skull. Hennes mamma, som jobbar på samma lager, skakade på huvudet när hon berättade det och sa; ”Det är pengarna som tvingar hos hit”.

Vi snackade ett längre tag och kom in på barnomsorgen, eftersom hon undrade hur det gick och om jag skulle söka till lärarhögskolan eller inte. Hon hade jobbat lite inom äldreomsorgen och även om hon inte trivdes så värst mycket så erkände hon att det var intressant att jobba med människor och inte maskindelar. Jag berättade hur jag ändrat uppfattning om hur barn tänker och resonerar sen jag började vicka som barnskötare efter gymnasiet. Det är verkligen sjukt hur smarta små ungar kan vara!

För 5-åringar har jag, på deras initiativ, talat om (ja ”om”, vi pratade med varandra inte ”vuxen-till-barn”) Linné, skillnaden mellan fattigadel/rikemansadel och mobbing. Och eftersom Mmise brukar skriva direkta citat från jobbet och Konsumbloggen bara går ut på det så kan jag lika gärna citera en av 5-åringarna från en speciellt intressant disskusion om skatt, kungen och att dela med sig.

Det hela började med att den lilla grabben såg fundersam ut och sen frågade mig lite blygt nyfiket hur kungen fick sina pengar. Då berättade jag att han fick lite av det som jag och alla som jobbar får i lön. Det lede till nya frågor och funderingar och vi talade om polis, brandkår och ”dagisfröknar” som får pengar via skatten på ett eller annat sätt. Sen blev det krångligare hans frågor och mina försök-till-pedagogiska-vuxensvar kom in på proggressiv beskattning. Då tog jag hjälp av den förträffliga sången ”Om du har ett äpple vill du dela det med mig”. Då trillade slanten ner och barnen utbrister: ”Om alla delade med sig [mer] så skulle Sverige vara ett rikt land”
Sen grävde vi i sandlådan.


Planekonomen bloggar om klasskampens nördar, Akuhujan om sjukskrivningar precis som jag förut, Petter forsätter på samma linje som hela Konflikt verkar vara inne på medan Slutstadium tycker att skolan ska tas tillbaka.

Äntligen tillbaka!

För första gången på flera veckor består inte min dag i att räkna minuter till nästa rast. Jag är tillbaka en vecka på den förskola jag jobbat på hela våren och det är härligt!
På tisdagen så började jag 12:30, men väl på jobbet så hade kollegorna upptäckt att jag behövdes mer resten av veckan. Så nu jobbar jag heltid veckan ut.

Det är uppenbart hur mycket det egna intresset till arbetsuppgifterna och en vänskap till sina arbetskamrater spelar roll när man arbetar. En barnskötare berättade under fikarasten i måndags om hennes andra jobb på ett äldreboende i en kommun söder om stan. Där snackade alla skit om varandra och skit i både rutiner och regler vilket försvårade arbetsuppgifter för alla andra efter dem. Min kollega sa rakt ut att hon var i desperat behov av att få fast anställning på vår arbetsplats för att inte tvingas gå tillbaka till den där ruttna stämningen och deppiga arbetsmiljön.

Jag led med henne, det jag har att falla tillbaka till om jag inte får vikariat på samma förskola är andra förskolor. Visst så byggs det inte upp någon närmare gemenskap mellan dagsvikarier och ordinarie (även om folk ofta är trevliga och intressanta att arbeta med) men åtminstonde blir man glad av ungarna.

Nästa vecka när jag kommer tillbaks till lagret så kommer majoriteten av alla unga sommarjobbarna jag känner ha slutat. Det kommer tynga ner mig lite. Men smart som jag är så har jag planerat i förväg och krävt en after-work på fredag där både ungdomar som redan slutat för sommaren och de som fortfarande jobbar kvar ska träffas över en öl. Mycket trevligt! Och på tal om öl så behövs inte alkohol för att jag ska klara arbetsveckan som på lagret (som jag skrivit tidigare).

Vid du läsa om nåt annat?
Svenson och Slutstadium dissar knasmedias bevakning av ”upploppen” i Angered, Planekonomen skriver de små inlärda sakerna som gör vardagen till ett helvete, Petter tycker att studentrabbat på SL-kortet är en bra grej men inte tillräckligt, Vida Latina och Red Metal reder ut begreppen och Syrran berättar hur man blir en lyckat bloggare.

Lagerstrejk och barnskötande

När man jobbar på lager är det mycket som inte fungerar. Maskiner krånglar,datorer krånglar, skrivare krånglar. Det mesta helt enkelt, och varje del behövs för att få produktionslinjen att fungera. Hos oss består problemet mest i att vi har ett nytt datasystem som inte alla kan riktigt ännu och inte riktigt fungerar som det ska.

En kompis som också jobbar på lager i söderort, fast inte samma jag som jag, råkade ut för totalhaveri i onsdags. Hela deras datasystem kraschade när de hade som stressigast och låg efter med en och en halv dags arbete. Deras chefer tycker att de ska fortsätta plocka ändå.

”Ni kan väl skriva på papperslappar vart ni plockat kartongerna och göra påfyllningar själva?”

Det blev ett blankt nej från lagerarbetarna; ”Det är inte det vi är här för å göra, vi väntar tills ni fixat skiten”. Svaret från cheferna var att felet inte gick att fixa samma dag. Då bestämmde sig min vän och hans arbetskamrater att inte jobba tills felet var åtgärdat. En halvtimme senare så hade systemet startats om och lagats.
Enkelt som en plätt. Jag önskar att alla våra fel samlades på hög sådär så vi kunde bli av skiten. Det är sååå irreterande när små små fel gör ens arbete mycket tyngre och krångligare.

Nåväl, nästa vecka går jag tillbaka till min förskola. Det ska bli så underbart och få träffa alla barnen och kollegorna igen. Trevligare arbetsuppgifter (ofta utomhus i solen), högre lön, lugnare tempo (nåja) och godare kaffe. Men veckan efter det är jag tillbaka på lagret ett tag tills hösten drar igång.

Jaonas i orten skriver om myten om de arbetsskygga, Petter skriver om lögner och utförsäljningen av vår gemensamma egendom, Slutstadium bloggar om folkpartister som ogillar öl och fotboll medan Akuhujan skriver om Zygmunt Bauman och hans tes om liknelsen mellan europas antisemitism och islamofobi.

Arbete och motivation

Att arbeta för att kunna supa och supa för att kunna arbeta?

Vissa har det, andra inte. De flesta lär det sig med tiden. Den disciplin och motivation som som behövs för att få sig själv att gå upp varje morgon och gå till jobbet. Det enklaste är att hitta något man gillar att jobba med, något du är intresserad av eller trivs med. Jag vet redan att jag vill jobba inom barnomsorg, skola eller annan ungdomsverksamhet. Men jag vet också att ett arbete kan aldrig vara roligt.
Du kan ha kul under arbetstiden, du kan till och med tycka om dina arbetsuppgfifter, men själva grejen, att du går dit bara för att få pengar till mat och till hyra, hatar man.
Jag har som sagt arbetat sen jag var sexton på samma lager varje sommar, och varje år så har jag haft ångest över att behöva gå upp så tidigt och pallra mig till lagret och det monotoma arbetet. Men med åren så har ångesten blivit mindre.

”Ah!” Säger liberalen, ”du har vuxit upp, börjat förstå hur samhället fungerar”
Åh, lilla vän! Du har rätt, på ett helt annat sätt än du tror. Ångesten har inte minskat lika mycket i takt med ålder som med mängden av alkohol jag häler i mig på helgerna.

”Vissa har det, andra inte. De flesta lär det sig med tiden. Den disciplin och motivation som som behövs för att få sig själv att gå upp varje morgon och gå till jobbet. ”.

Jag vet exakt vilken sorts motivation som skulle få mig att uthärda att stå framför automathissarna eller lättpacketeringen resten av arbetslivet. Alkohol. Gå upp, gå till jobbet, jobba jobba, äta lunch, fem dagar i veckan. På onsdagen har jag redan planer för fredagen och på fredagen går jag runt med ett dumt flin hela dagen. På lördag, söndag och måndag är jag bakfull i varierande grader.
”Alkoholism har sociala orsaker”, ja men det handlar inte i främst om taskig barndom utan om samhället i allmänhet. Klassamhället producerar utslagna människor på löpande band.

Jag är därför så otroligt lycklig att jag funnit en bransch där jag känner mig behövd, nyttig och omtyckt. Men å andra sidan, en god vän till mig som arbetar (till en ganska bra lön) med sin hobby har berättat att han inte längre tycker är roligt nu när det är arbete och inte en hobby längre.
Och oroa er inte, jag kommer inte supa ner mig, mina trevliga arbetskamrater (både sommarjobbare, de från bemaningsföretag och de ordinarie) är motivation nog för att arbeta på lagret på sommrarna.

Mllstrm skriver om hur patienter kan fördriva tiden, Planekonomen har reccenserat en bok han lånat av mig och Slutstadium åkte fast i en biljettrazzia. Petter fortsätter jiddra med den där salladsliberalen och Bloggaden drar en anekdot om sin tid som barnskötare

Krastavac

Det talas många språk på lagret. Svenska, finska, spanska, liberiska, gambiska Läs hela inlägget här »

Skillnader

Nu har jag jobbat på lagret i en vecka och jag saknar verkligen förskolan. Arbetskamraterna är minst lika trevliga här som där men lönen är lägre (om än förmånerna fler) och arbetet hur meningslöst tråkigt som helst.

Det är verkligen skillnad på att arbeta med små barn och att arbeta med små reservdelar.
En arbetskamrat som pluggar till lärare, också han sommarjobbare, sa att när man jobbar på förskola så är man nog trött i huvudet mer än man är trött i kroppen och tvärtom inom industrin. Det är lite svart på vitt men nästan så är det.
Efter att ha jobbat jour (man stannar kvar 1.5 timme efter jobbet) två dagar i rad så var jag helt slut.
Men jag har inte råd att tacka nej.
Arbetet på förskolan går visserligen på rutin, men arbetet är inte monotomt och man får sitta ner och dricka kaffe medans man arbetar. På lagret står vi upp och packar kartonger, bär kartonger och reservdelar hela tiden. Fingrarna flyger över tangentbordet till datorn, alltid samma knappar.

Jag saknar förskolan men det är skönt att vara tillbaka på lagret också. Jag har jobbat där varenda sommar sen jag fyllde sexton. De känner mig och jag känner dem och gemenskap är bästa medicinen mot ett tråkigt jobb…

(dessutom är automatkaffet på lagret äckligt som fan)