Omsorgaren

Om sorgen i omsorgen

Arkiv för Lojalister

Att inte veta vem som är chef

-Gunnel, vem är vår chef igentligen?

Efter att jobbat på samma skola i dryga månaden känns det rätt bisarrt att behöva ställa en sådan fråga. På andra kneg man haft har det oftast varit fullkomligt glasklart från första stund vem som är ens närmsta chef. Men så är det inte på min arbetsplats.

Rätt skönt, kanske man tänker spontant, mindre auktoritärt och mer samarbete; här löser vi problem tillsammans. Well, det är det inte.

Det började redan när jag först kontaktade skolan. En mailad ansökan komplett med CV och personligt brev följt av ett telefonsamatal till någonslags administrativ samordnare (eller vad det var) följdes av en två veckors kompakt tystnad. Varpå jag tillslut får ett samtal av en som egentligen inte alls har hand om personal- och administrationsfrågor.

-Kan du börja redan i morgon klockan halv åtta? Du får ett vikariat på tre månader eventuellt längre.

Ett sådant erbjudande tackar man i min situation inte nej till.

-Förstår verkligen varför ingen ringt dig tidigare, vi har behövt någon desperat i flera veckor.

Jaha, tänkte jag. Vafan liksom, här har man ätit pule i flera dar i och pengabristen börjat bli riktigt akut.

Väl där var det helt plötsligt en helt annan sak. Nu tedde det sig helt plötsligt som att jag bara skulle jobba tre dagar.

-Men ni sa ju tre månader.

-Vi får se hur vi löser det, kom hit på måndag klockan åtta.

Nu inträdde den absolut skummaste perioden. Jag visste igentligen inte om det var meningen att jag skulle göra det, men jag infann mig helt enkelt klockan åtta varje morgon och avvaktade instruktioner. Taktiken fungerade rätt bra, till på köpet fick jag ibland åtminstone någon timmes betald fritid på jobbet när det inte fanns någonstans att slänga in mig. För inslängd blev jag verkligen, ena timmen fysiklärare för en nia och andra timmen historialärare för en femma följt av två timmar som resurs i en särklass osv. osv. Detta i sig var visserligen inte något problem, jag lärde mig jävligt mycket jävligt snabbt, och hade det rätt kul. Dock blev jag, av naturliga skäl, fruktansvärt trött av att hela tiden anpassa mig till nya situationer och jag visste att taktiken att bara dyka upp på mornarna förr eller senare skulle få ett slut.

Under denna period var det tre olika personer som direkt delegerade arbete till mig (då räknar jag alltså inte med lärare som kom och fråga om jag kunde hoppa in för dom den och den tiden), men vem var vem? Vem var chef över vem? Vem hade koll på vad?

Så fick jag tillslut ett schema på 50 proc. alltid något, men när jag frågade arbetsledaren/chefen (vad hon var svävade jag då fortfarande i ovisshet om) som gett mig schemat om hur länge jag skulle jobba och hur länge jag skulle få jobba svarade hon: -Åtminstone en månad, tror jag, jag vet inte riktigt, vi får se.

Effekten av denna strukturlöshet är att man blir extremt utlämnad och hamnar i en väldigt prekär situation. Det är en sak att inte veta hur länge man ska få jobba, det är jobbigt. Men det är än värre att inte ens veta vem som vet hur länge man ska få jobba, om någon överhuvudtaget vet det. Hela situationen är lite Kafka-light och det är väldigt svårt att ställa krav, när man inte vet till vem man ska ställa dom. Systemet, eller bristen på system blir en effektiv disciplineringsmetod. ”Underhållande av information” som Berit Åhs skulle sagt. Man fogar sig, flyter med och hoppas på att få jobba så länge som möjligt.

Nu i veckan fick jag och min arbetskamrat (som har samma problem till viss del) nog och bestämde oss för att på allvar kolla upp vem som var vem och hur hackordningen såg ut, för att sen kunna ta reda på hur läng vi skulle få jobba (och när det gäller mig, få ett anställningsbevis). Resultatet var oväntat, och det visade sig att min kollega aldrig ens träffat vår chef, jag hade visserligen gjort det, hon var en av dom tre personer som delegerat arbete åt mig, men icke desto mindre var jag rejält förvånad över at det var hon. Nåväl, stärkta över att åtminstone till viss del förstått byråkratin och över att vi nu hade en konkret person att prata med, beslutade vi oss för att ta tjuren vi hornen. Vi beslutade att gå tillsamman för att kunna stötta varandra och för att minimera risken för att nån av oss skulle få jobb på den andres bekostnad. Men, nej, då var hon upptagen och icke-anträffbar, vi försökte igen dagen efter: samma sak då. Där står jag nu. Ovissheten är fortfarande stor. Dom kvava och mörka korridorerna är oändliga ter det sig.

Fortsättning lär följa.

/Igelkotten

Lojalister

2007-maj-23

Jag har alltid haft problem med ”lojalister”, dvs de arbetare som är så lojala mot sin arbetsgivare att de hellre hugger sina kollegor i ryggen än ställer upp för dem. De kommer i många former och det är de som blir ogillade och syndabock istället för de chefer man nästan aldrig ser.

Lojalisten på en kommunal arbetsplats tar gärna på sig mycket ansvar. Inom industrin hade personen sen länge redan varit förman eller lägre chef. Men inom förskolan så ändras aldrig titeln. En förskolelärare är fortfarande en förskolelärare, även om det nu ingår i uppgifterna att, i enhetschefens frånvaro, bedömma om det är rimligt med semester den och den tiden, se till att vikarierna jobbar hårt, ha möten med chefen, ingå i ledningsgrupper, åka på speciella pedagogiska och organisatoriska kurser osv.
Lojalister på större arbetsplatser är antingen enstöringar eller ihopträngda i en grupp av varierande storlek.
På mindre arbetsplatser, i varje fall inom förskolan, så är de oftast två. En lite äldre som bossar och en lite yngre som följer med.

Jag har disskuterat individuell lönesättning med lojalistbossen på min arbetsplats.
Hon malde på om hur viktigt det var att hon, som la mer så mycket mer möda på sitt arbete (tydligen är det jobbigt att vara borta från ungarna och ha möten) och att hon minsann arbetade hemma också, och därför var värd en högre lön. Jag höll visserligen med att någon som lägger ner tid på att organisera och utveckla vår arbetsplats (men som fortfarande arbetar ”på golvet”) ska kompenseras.
Men hennes poäng var att hon hade rätt till högre lön på bekostnad av andra!
Det lustiga är att hon tydligen visste att ingen gillar en sån inställning för det som började som en enkel fråga från min sida, om hur det egentligen fungerade med våra lönesamtal, ledde till ett häftigt brandtal från henne. Gång på gång försökte jag förklara vad jag menade med min fråga (”Men stämmer det verkligen att facket förhandlar centralt först efter vi disskuterat våra individuella löner med chefen, sluts inte avtalet först och sen slåss vi om procenten?”), men hon bara forsatte att brusa upp sig för att ”förklara” för mig varför hon var mer värd än oss andra.

En annan lojalistanekdot:
Jag har många gånger jobbat över pga personalbrist med väldigt kort varsel, trots att jag kanske hade planer för eftermiddagen. Men ändå så snackade lojalistbossen skit om mig en morgon, trots att hon visste att jag skulle höra.
Varför? Jag hade försovit mig en hel timme. Klockan ringde en halvtimme innan jag skulle vara på jobbet! Jag hade kollat på fel dag i schemat när jag ställde den kvällen innan och det tar en timme att komma dit med kollektivtrafiken. Jag får panik och ringer den kollega som bor närmast förskolan. Hon vaknar av mitt samtal men säger att det är lungt., hon täcker för mig. Jag pustar ut och hon ber mig ringa förskolan för att berätta för hon som öppnade att jag kommer sent men att jag har en ersättare. Nu uppstår nästa problem. Jag har inte förskolans nummer! Och pedagogen på plats har inte sin mobil på. Jag får panik och ringer första bästa nummer på telefonlistan; Lojalistbossen.
Hon svarar yrvaket och ger mig nummret. Jag ber om ursäkt för att jag ringde och väckte henne med förklarar att jag fick panik. Hon mummlar nåt om att hon börjar halvt tio idag och jag ber om ursäkt igen och vi lägger på. Jag är säker på att hon sov igen 60 sekunder senare. Jag ringer till förskolan och får veta att min ersättare redan ringt och att det inte är någon fara.
På väg till jobbet så kollapsar kollektivtrafiken och jag ler lite cyniskt åt att jag hade kommit lika försent även om jag gått den tiden jag borde. Väl framme så ber jag ännu en gång om ursäkt till lojalistbossen och hon som ersatte mig. Min ersättare ler glatt och säger att det inte är någon fara överhuvudtaget, medan lojalisten fnyser något.
När jag kommer ut på gården står de två lojalisterna och talar om hur dåligt det var att jag ringde och väckte den ene och hur taskig jag var. Jag biter ihop och koncenterar mig på att hälsa på barnen som sprungit fram för att säga god morgon. Först när de slutat tala om mig går jag och hejar på resten av kollegorna.

Jag skulle kunna fortsätta berätta historier från min nuvarande arbetsplats, eller dra några från andra förskolor och fritids. Jag skulle till och med kunna göre en spinn-off på lojalister inom industrin där jag sommarjobbar. Men det gör jag inte, för jag tror nämligen att du, läsaren, vet exakt vad jag snackar om.