Omsorgaren

Om sorgen i omsorgen

Arkiv för Vikarie

Att inte veta vem som är chef

-Gunnel, vem är vår chef igentligen?

Efter att jobbat på samma skola i dryga månaden känns det rätt bisarrt att behöva ställa en sådan fråga. På andra kneg man haft har det oftast varit fullkomligt glasklart från första stund vem som är ens närmsta chef. Men så är det inte på min arbetsplats.

Rätt skönt, kanske man tänker spontant, mindre auktoritärt och mer samarbete; här löser vi problem tillsammans. Well, det är det inte.

Det började redan när jag först kontaktade skolan. En mailad ansökan komplett med CV och personligt brev följt av ett telefonsamatal till någonslags administrativ samordnare (eller vad det var) följdes av en två veckors kompakt tystnad. Varpå jag tillslut får ett samtal av en som egentligen inte alls har hand om personal- och administrationsfrågor.

-Kan du börja redan i morgon klockan halv åtta? Du får ett vikariat på tre månader eventuellt längre.

Ett sådant erbjudande tackar man i min situation inte nej till.

-Förstår verkligen varför ingen ringt dig tidigare, vi har behövt någon desperat i flera veckor.

Jaha, tänkte jag. Vafan liksom, här har man ätit pule i flera dar i och pengabristen börjat bli riktigt akut.

Väl där var det helt plötsligt en helt annan sak. Nu tedde det sig helt plötsligt som att jag bara skulle jobba tre dagar.

-Men ni sa ju tre månader.

-Vi får se hur vi löser det, kom hit på måndag klockan åtta.

Nu inträdde den absolut skummaste perioden. Jag visste igentligen inte om det var meningen att jag skulle göra det, men jag infann mig helt enkelt klockan åtta varje morgon och avvaktade instruktioner. Taktiken fungerade rätt bra, till på köpet fick jag ibland åtminstone någon timmes betald fritid på jobbet när det inte fanns någonstans att slänga in mig. För inslängd blev jag verkligen, ena timmen fysiklärare för en nia och andra timmen historialärare för en femma följt av två timmar som resurs i en särklass osv. osv. Detta i sig var visserligen inte något problem, jag lärde mig jävligt mycket jävligt snabbt, och hade det rätt kul. Dock blev jag, av naturliga skäl, fruktansvärt trött av att hela tiden anpassa mig till nya situationer och jag visste att taktiken att bara dyka upp på mornarna förr eller senare skulle få ett slut.

Under denna period var det tre olika personer som direkt delegerade arbete till mig (då räknar jag alltså inte med lärare som kom och fråga om jag kunde hoppa in för dom den och den tiden), men vem var vem? Vem var chef över vem? Vem hade koll på vad?

Så fick jag tillslut ett schema på 50 proc. alltid något, men när jag frågade arbetsledaren/chefen (vad hon var svävade jag då fortfarande i ovisshet om) som gett mig schemat om hur länge jag skulle jobba och hur länge jag skulle få jobba svarade hon: -Åtminstone en månad, tror jag, jag vet inte riktigt, vi får se.

Effekten av denna strukturlöshet är att man blir extremt utlämnad och hamnar i en väldigt prekär situation. Det är en sak att inte veta hur länge man ska få jobba, det är jobbigt. Men det är än värre att inte ens veta vem som vet hur länge man ska få jobba, om någon överhuvudtaget vet det. Hela situationen är lite Kafka-light och det är väldigt svårt att ställa krav, när man inte vet till vem man ska ställa dom. Systemet, eller bristen på system blir en effektiv disciplineringsmetod. ”Underhållande av information” som Berit Åhs skulle sagt. Man fogar sig, flyter med och hoppas på att få jobba så länge som möjligt.

Nu i veckan fick jag och min arbetskamrat (som har samma problem till viss del) nog och bestämde oss för att på allvar kolla upp vem som var vem och hur hackordningen såg ut, för att sen kunna ta reda på hur läng vi skulle få jobba (och när det gäller mig, få ett anställningsbevis). Resultatet var oväntat, och det visade sig att min kollega aldrig ens träffat vår chef, jag hade visserligen gjort det, hon var en av dom tre personer som delegerat arbete åt mig, men icke desto mindre var jag rejält förvånad över at det var hon. Nåväl, stärkta över att åtminstone till viss del förstått byråkratin och över att vi nu hade en konkret person att prata med, beslutade vi oss för att ta tjuren vi hornen. Vi beslutade att gå tillsamman för att kunna stötta varandra och för att minimera risken för att nån av oss skulle få jobb på den andres bekostnad. Men, nej, då var hon upptagen och icke-anträffbar, vi försökte igen dagen efter: samma sak då. Där står jag nu. Ovissheten är fortfarande stor. Dom kvava och mörka korridorerna är oändliga ter det sig.

Fortsättning lär följa.

/Igelkotten

Lugna dagar och mycket nytt

Det har varit lugna dagar på lagret.

Det började i slutet av förra veckan då vi med nyss tagna truckkort långsamt tultade fram på våra lågplockare. Efter en timme hade vi inga dagordrar kvar! Vad hade hänt? Vi kollar med de andra plockarna och sen med packarna, men det är samma där. Sen försvinner förmannen på ledighet. Helt plötsligt får vi tid att prata med varandra och hänga runt datorerna och kaffeautomaten som aldrig förr.

Den mest intressanta diskusionen ägde rum i den pallkorridor som luktar lätt av skumbanan (det finns flera artiklar som luktar som mat. En tätningsring luktar kanel, en annan mazarin osv.), jag parkerar trucken och väntar på att en arbetskamrat ska bli klar vid en hylla. Jag frågar honom om han också känt banandoften och han svarar leende att han såklart gjort det. Kanske är det nån på lagret som har en godisgömma? Vi spinner vidare och funderar hur det skulle vara att jobba i ett lager för godis. Jag kommer på att en snubbe på truckutbildningen gjorde det och arbetskamraten har en kompis som jobbade i en chokladfabrik. Nu vill jag inte äta choklad mer, ni vill inte veta vad de slänger ner i smeten när inte chefen ser!

Men trots våra självsäkra påståenden att ”äsch, man skulle ju bara tröttna på allt godis”, drömmer vi oss bort ett tag och min arbetskamrat säger plötsligt, ”fast, fan vad man skulle sno!”, jag svarar att ”ja här finns det ju inte så mycket man vill ha”.

För vem vill ha reservdelar till maskiner? Det är ju inte så att vi jobbar i en bilfabrik som den Johnny Cash sjunger om (I’d get it one piece at a time, And it wouldn’t cost me a dime”). Innan vi fortsätter jobba så hinner vi prata mera om illegal lönehöjning och allehanda mat- och doftrelaterade fabrik/lagerjobb.

Annars då? Jo, eftersom jag själv inte jobbar inom barnomsorgen längre så har Omsorgaren fått en rejäl make-over. Inte på ytan kanske, men innehållet. Jag har bjudit in fyra vänner som medbloggare. Igelkotten, som jobbar på en lågstadieskola och då främst på fritids, Planekonomen som jobbar inom nöjesvärlden och vikarierar som barnskötare inom en privat ”pool”, Drommaren som också hoppar runt mellan förskolor men genom en kommunal vikariepool och så till slut Silver som just nu är arbetslös men söker jobb för fullt (främst på lager och som barnskötare). Förhoppningsvis så ansluter sig flera till vårt bloggkollektiv och ger er ännu fler djupdykningar, snabba kommentarer, analyser och annat groll och gnäll från den osäkra arbetsmarknaden.

 Och på tal om den osäkra arbetsmarknaden så har mina vänner med fast anställning ökat från noll till två. En av dem jobbar på posten och den andra inom vården. Den förstnämnda har jobbat som visstidare i två år nu när hans nuvarande förlängning löper ut och kommer enligt nu gällande lag att tillsvidareanställas, medan den andre helt enkelt blev erbjuden fast anställning eftersom han visat intresse. Helt underbart!

Själv så har både arbetskamrater och fackliga förträdare sagt att de kan lägga in ett gott ord om mig hos chefen för att ge mig en fast anställning. En kille har till och med svurit på att han bara behöver knäppa med fingrarna och så är det klart. De andra var inte så optimistiska, men man vet ju aldrig. Nu har jag i alla fall begärt utträde ur Alfa-kassan och ska gå över till IFMetalls dito och samtidigt bli medlem i den lokala fackklubben.

Som osäkert anställd barnskötare eller vikarie är Syndikalisterna det självklara valet för den som vill eller måste organisera sig. Men som kompisen inom vården, som nämns ovan, sa när han skulle förklara varför han nu går med i Kommunal; ”vi har ett surt och bittert fackombud”. Det kan ju låta lustigt, men en facklig företrädare som faktiskt tar sitt uppdrag på allvar och med glöd är inte så jättevanligt inom den offentliga sektorn enligt min erfarenhet. På samma sätt resonerade jag när jag valde att gå med i IFMetall. Industriarbetarna har alltid vetat sin makt och deras förbund är starkt. Ett enat arbetarkollektiv är allt och med nästan 100% organisationsgrad bland sina kollegor kan man bara göra en sak, gå med i samma förbund som dom! 

Men allt är inte frid och fröjd ute på golvet bland vänner och bekanta. En mycket god vän, som arbetar i butik, var här om dagen helt utom sig. Hennes arbetplats, en större galleria har inget lunchrum. Eller nja, det finns ett rum som kallas för lunchrum, men det finns varken bord, stolar eller fungerande micro och frys. Vad ska man säga? Jag blev förbannad som ut av bara helvete och letade på Handels hemsida efter deras arbetsmiljöavtal och frågade skyddsombudet på lagret. Han tar genast upp en kopia av arbetsmiljölagen och jag ringer genast min fina vän på hennes lunchrast (som givetvis får spenderas på att köpa dyr mat utanför arbetsplatsen pga frånvaron av ett riktigt lunchrum) och tror ni inte att hon redan tagit reda på allt själv. Hon kan till och med vilken paragraf av lagen som bestämt säger att det ska finnas ett lunchrum och vad som där ska ingå. Visst, min hjältestatus försvann på en gång, men vilken lättnad jag kände! Dessutom blev jag mycket stolt över att min vän vände på sin depression och förvandlade den till handlingskraft. Nästa steg blir att kräva (eller ”be” som det så fint heter) chefen att ta upp det med butikkomplexet. Jag tror att det kommer att fixa sig. Min vän har antagligen, om allt går som det ska, på eget bevåg förbättrat arbetsmiljön för inte bara sina närmaste arbetskamrater utan också för alla andra anställda i butikerna i närheten.

Heder ska hon ha!

Jag vill avsluta detta långa inlägg med ett citat. Det är från busschaffisen som körde ersättningsbussen fullproppad med pendlare som skulle norrut. Det har precis klivit på ännu mer folk i den redan till bredden fyllda dragspelsbussen och dörrarna vill inte stängas.

Han sätter på högtalarna och säger trött, fast man kan ana leendet på läpparna;

”Ja, jag får ju månadslön så jag kan sitta här ändå till ikväll…”

Hela bussen skrattar och de närmast dörrarna mummlar. Sån humor förstår sig alla på, speciellt när vi alla är påväg hem från jobbet.

 Läs mer:

Mllstrm har fått sparken på grund av sin blogg (Fy fan! Yttrandefrihet på jobbet någon?), fastfoodrestaurangen dissar dryga kunder, Trotten skriver om att regeringen inte är så poppis och Ilse-Marie spinner vidare på samma tema, Petter om två typer av stöld, Akuhujan bloggar om döden, Slutstadium om enighet mellan lärare och elever, Marcusen fortsätter på Slutstadiums skoltema och skriver om Tibble, Syrran tycker vi ska läsa burmesiskt medan Under täcket tycker vi istället ska läsa kapitalet politiskt.

/Omsorgaren

Äntligen tillbaka!

För första gången på flera veckor består inte min dag i att räkna minuter till nästa rast. Jag är tillbaka en vecka på den förskola jag jobbat på hela våren och det är härligt!
På tisdagen så började jag 12:30, men väl på jobbet så hade kollegorna upptäckt att jag behövdes mer resten av veckan. Så nu jobbar jag heltid veckan ut.

Det är uppenbart hur mycket det egna intresset till arbetsuppgifterna och en vänskap till sina arbetskamrater spelar roll när man arbetar. En barnskötare berättade under fikarasten i måndags om hennes andra jobb på ett äldreboende i en kommun söder om stan. Där snackade alla skit om varandra och skit i både rutiner och regler vilket försvårade arbetsuppgifter för alla andra efter dem. Min kollega sa rakt ut att hon var i desperat behov av att få fast anställning på vår arbetsplats för att inte tvingas gå tillbaka till den där ruttna stämningen och deppiga arbetsmiljön.

Jag led med henne, det jag har att falla tillbaka till om jag inte får vikariat på samma förskola är andra förskolor. Visst så byggs det inte upp någon närmare gemenskap mellan dagsvikarier och ordinarie (även om folk ofta är trevliga och intressanta att arbeta med) men åtminstonde blir man glad av ungarna.

Nästa vecka när jag kommer tillbaks till lagret så kommer majoriteten av alla unga sommarjobbarna jag känner ha slutat. Det kommer tynga ner mig lite. Men smart som jag är så har jag planerat i förväg och krävt en after-work på fredag där både ungdomar som redan slutat för sommaren och de som fortfarande jobbar kvar ska träffas över en öl. Mycket trevligt! Och på tal om öl så behövs inte alkohol för att jag ska klara arbetsveckan som på lagret (som jag skrivit tidigare).

Vid du läsa om nåt annat?
Svenson och Slutstadium dissar knasmedias bevakning av ”upploppen” i Angered, Planekonomen skriver de små inlärda sakerna som gör vardagen till ett helvete, Petter tycker att studentrabbat på SL-kortet är en bra grej men inte tillräckligt, Vida Latina och Red Metal reder ut begreppen och Syrran berättar hur man blir en lyckat bloggare.

Sommarjobb

Lagom till att flyttat min blogg hit till WordPress så tog sommaren vid och min anställning på förskolan jag jobbat på nu senast gick ut. Men nu är jag tillbaka på mitt sommarjobb, ett lager för maskinreservdelar.

Mitt bloggande kommer nog trappas ner under sommaren. Men jag ska försöka lägga några poster ändå. I höst går jag antagligen tillbaka till vikarepoolen.

Möte med morsan

2007-feb-20

I måndags så mötte jag mamma på tåget på väg till jobbet. Hon började också 9 och samtalet kom givetvis in på vårt arbete då hon också jobbar på förskola, som jag nämt tidigare.
Jag berättade om vad Lärarförbundet i min stadsdel meddelat till vår chef och hur lacka folk var. Hon visste inte vad LF kommit fram till med hennes arbetsgivare. Hon berättade att av 10 anställda (varav 6 förskolelärare) så var endast 3 fackanslutna. De övriga var oorganiserade, åtminstonde vad hon trodde, barnskötere.

Jag tyckte det var tråkigt, och sa det också. Men vi var någolunda överrens om att det inte var så konstigt med ett fack för förskolelärare som inte sysslar med fackliga frågor och ett fack för barnskötare som bara låtsas syssla med fackligt arbete men sen när det kommer till kritan endast lyckas med att misslyckats totalt. Den senaste stora kommunalstrejken var ju ett skämt. (Fram med stora biffiga blockadvakter som inte släpper fram en enda jävla strejkbrytare i framtiden!)

För det första borde alla vi som jobbar på Förskolan vara organiserade i samma förbund och för det andra så bör det facket syssla med fackliga frågor och inte partipolitiskt jidder som Lärarförbundet älskar.

På vår korta resa tillsammans så han vi komma in på situationen inom omsorgen i Kanada och resten av nordamerika. Min mamma och pappa emmigrerade nämligen till Kanada åren innan jag föddes. Detta för att min far blev erbjuden ett bättre jobb där.
”De svenskar jag mötte inom ”Swedish Women Education Association” (SWEA alltså, herregud!) var främst hockeyfruar och fick inte arbete då de inte hade emmigrerat.
Mamma jobbade dock som volontär på ett ”kindergarten” några timmar om dagen. En stor del av den amerikanska och kanadensiska barnomsorgen var då, under början av 80-talet, och jag och morsan vetterligen är det fortfarande, uppbyggd av att hemmafruar friviligt passar andras ungar gratis(!) då och då.
Detta fenomen kan varken jag eller mamma förklara ordentligt. Antagligen beror det på att arbetarrörelsen krossades fullständigt i nordamerika på 30-talet. Men det är bara en teori, kanske är det kulturellt betingar eller har mer med kvinnorörelsen att göra. Eller frånvaron av klassperspektiv inom feminismen kanske.

I vilket fall så blev morsan tillfrågad om hon kunde jobba mer och oftare på sitt ”kindergarten”. Hon vägrade och krävde i så fall betalt. Det fick hon. Själv berättar hon att hon inte förstod hur det gick till eller vilken sorts anställning hon egentligen tog, men i vilket så jobbade hon bara lite mer än tidigare men fick i varje fall betalt för skiten.

Jag har hört historierna från Kanada många gånger, och just denna gång så nämdes aldrig trisstessen med av att bara gå hemma utan att göra något, men jag kan dra ett citat från en annan episod ändå som avslut. Mamma ställer frågan; ”Men vad gör du på dagarna? Blir det aldrig långtråkigt?” till en svensk hemmafru bosatt i samma förort till Toronto. Hon får svaret; ”Åh, en massa saker, jag ser på såpor till exempel! Jag har lärt mig mycket engelska tack vare dem”.
Jag är mycket stolt över att den enda såpa min mor följt, mig vetterligen, efter min födsel är Rederiet.

Utan denna stolta arbetskår av tuffa, för det mesta, kvinnor vars passion för morgondagens vuxna generation ihärdiga och osjälviska arbete skulle hela vårt samhälle hänge på en skör tråd. I Sverige ger de oss åtminstonde lön. I andra länder, som kanada och USA, förlitar de sig på könsrollsrelaterade traditioner och myter.

De vet inte vilka de jiddrar med…

Halvtid och ny anställningsform

2007-feb-20

Idag (egentligen igår, klockan slog 12 för 10 minuter sen) gick jag över till halvtid och slutade vara timvikarie och blev istället över till en månadsavlönad tidsbegränsad anställning. Jag jobbar terminen ut till samma lön, fast halvtid. Jag är fett nöjd. I praktiken kommer jag få in lika mycket pengar som när jag var timvikarie och aldrig visste med säkerhet var jag skulle jobba nästa dag och nu vet jag dessutom alltid när jag ska upp på morgonen och var jag ska åka. Dessutom så har jag fortfarande mycket ledig tid då jag slutar tidigt de flesta dagar.

Som ett plus så kommer jag dessutom jobba mycket extra eftersom det behövs personal då och då. Varje tisdag så jobbar jag till exempel heltid.

Lekt hela dagen?

2007-feb-05

”Svettig?” frågar en man från sin bil utanför förskolan där han genom en nervevad fönsterruta snackar med en farsa som just hämtat sina barn. Det är mörkt och jag känner inte igen honom men antar att det är en av föräldrarna. Jag har ju inte lärt mig namnen på dem allihop ännu. Jag ler frågande till svar.
”Är du trött efter att ha lekt hela dagen?”. Tonen är lite smått retsam på det där ‘jag-menar-inget-illa-utan-vill-bara-skoja’ sättet.
Jag ger mannen i bilen ett aningen större leende och svarar nåt i still med ”jovvist” och nickar sen till pappan jag i alla fall känner igen och hälsar att vi ses imorgon.

En stor andel av ungarna på min förskolas farsor är snickare, elektriker, bud eller nåt liknande. Praktiska yrken, yrken du bör tunga saker i. Aha! Säger du, det är alltså en av de här män-männen som klankat ner på det kvinnligt dominerande barnskötaryrket. Nej, mannen i bilen är inte en av dom. Han tillhör de som jag inte har en aning om vad de jobbar med. Kontor antagligen, mn det spelar ingen roll egentligen.
Snickarna och elektrikerna är dom som inte verkar bry sig om det är en kille något år över 20 som kramar deras barn hej då och berättar hur dagen gått eller om det är en 50-årig kvinna med över tjugo års erfarenhet och egna barn själv.

I vilket fall så blir jag förbannad. Som vanligt är jag redan ett kvarter bort när jag kommer på vad jag skulle ha svarat, i vilket fall så har jag bråttom från jobbet så det spelar ingen roll. Men jag skulle verkligen velat ha sagt det. ”I det här jobbet blir vi inte trötta i kroppen, i alla fall inte förren efter några år, vi blir trötta i huvet”. Och det blir man, det känns inte i armarna att man arbetat hela dagen. Det känns som huvudvärk. Visst, jag har kanske lite ont i ryggen om jag lyft nåt barn, vilket vi får göra då och då, vare sig vi vill det eller inte. Men det är ljudnivån, tempot och ansvaret som gör oss trötta i första hand, inte den fysiska ansträngningen.

Min mamma är trött och har ryggont efter att ha jobbat på olika förskolor i hela sitt liv. Nu jobbar hon deltid.” Trött efter att ha lekt hela dagen? Jo, tack. Hur svettigt var det att sitta på rumpan framför en dator hela dagen?”

Nä, jag är inte bitter. Det ÄR säkert jobbigt det också, men säger man A får man fan tåla B.

Otacksamhetens karriär

2007-feb-03

Det första min mor sa till mig när jag i telefon berättade att jag funderade att läsa till förskolelärare var ”Nej! Det är inte en bra idé”.
Jag hade precis hoppat av lärarutbildningen efter att ha bränt ut mig och hade allvarligt ifrågasatt om det verkligen var gymnasieungdomar jag ville jobba med. Min mamma är själv förskolelärare. Hon gick linjen ”Barn och Omsorg”, eller vad den nu kallades, på flickskolan i en mindre stad i Mälardalen för att senare vidareutbilda sig.

Först blev jag arg. Vadå ingen bra idé? Jag är väl kapabel att själv göra mina egna val! Jag tyckte att hon spottade sig själv och sina kollegor i ansiktet när hon i flera minuter förklarade att hennes yrke var ett mycket dåligt sådant och att jag borde göra något annat.
Efter vårt samtal så tänkte jag efter, jag var inte arg särskilt länge, för även om jag fortfarande var ledsen över att hon inte kände mer stolthet över sin roll som förskolelärare så började jag förstå vad hon menade.

Att utbilda sig till förskolelärare ÄR ett dåligt val. Du offrar din fritid och ditt yrkesliv till att, i samhällets namn, ta hand om och fostra ständigt nya generationer av skattebetalande medborgare och vad får du tillbaka? Låg lön, långa arbetstider, ryggont och ingen cred whatsoever från den samhällsmassa du både bytt blöja på, tröstat och skött om medan deras föräldrar arbetat för fullt med att få mat på bordet där hemma också.
Jag förstår nu varför min mamma inte vill att jag ska gå samma väg som henne. Det är därför att hon inte önskar samma olycka och otacksamhet för mig som för henne.

Men nöden har ingen lag. Jag behövde en inkomst och jag ville inte fastna i ett ständigt förlängande vikariat på mitt sommarjobb på lagret som en handfull av mina arbetskamrater från sommarjobbet. Jag vill arbeta med något jag såg som meningsfullt, något jag hade positiva erfarenheter ifrån. Jag blev anställd i en vikariepool som outbildad barnskötare och jag antar att det är det den här bloggen kommer att handla om.