Omsorgaren

Om sorgen i omsorgen

Arkiv för Vården

Lugna dagar och mycket nytt

Det har varit lugna dagar på lagret.

Det började i slutet av förra veckan då vi med nyss tagna truckkort långsamt tultade fram på våra lågplockare. Efter en timme hade vi inga dagordrar kvar! Vad hade hänt? Vi kollar med de andra plockarna och sen med packarna, men det är samma där. Sen försvinner förmannen på ledighet. Helt plötsligt får vi tid att prata med varandra och hänga runt datorerna och kaffeautomaten som aldrig förr.

Den mest intressanta diskusionen ägde rum i den pallkorridor som luktar lätt av skumbanan (det finns flera artiklar som luktar som mat. En tätningsring luktar kanel, en annan mazarin osv.), jag parkerar trucken och väntar på att en arbetskamrat ska bli klar vid en hylla. Jag frågar honom om han också känt banandoften och han svarar leende att han såklart gjort det. Kanske är det nån på lagret som har en godisgömma? Vi spinner vidare och funderar hur det skulle vara att jobba i ett lager för godis. Jag kommer på att en snubbe på truckutbildningen gjorde det och arbetskamraten har en kompis som jobbade i en chokladfabrik. Nu vill jag inte äta choklad mer, ni vill inte veta vad de slänger ner i smeten när inte chefen ser!

Men trots våra självsäkra påståenden att ”äsch, man skulle ju bara tröttna på allt godis”, drömmer vi oss bort ett tag och min arbetskamrat säger plötsligt, ”fast, fan vad man skulle sno!”, jag svarar att ”ja här finns det ju inte så mycket man vill ha”.

För vem vill ha reservdelar till maskiner? Det är ju inte så att vi jobbar i en bilfabrik som den Johnny Cash sjunger om (I’d get it one piece at a time, And it wouldn’t cost me a dime”). Innan vi fortsätter jobba så hinner vi prata mera om illegal lönehöjning och allehanda mat- och doftrelaterade fabrik/lagerjobb.

Annars då? Jo, eftersom jag själv inte jobbar inom barnomsorgen längre så har Omsorgaren fått en rejäl make-over. Inte på ytan kanske, men innehållet. Jag har bjudit in fyra vänner som medbloggare. Igelkotten, som jobbar på en lågstadieskola och då främst på fritids, Planekonomen som jobbar inom nöjesvärlden och vikarierar som barnskötare inom en privat ”pool”, Drommaren som också hoppar runt mellan förskolor men genom en kommunal vikariepool och så till slut Silver som just nu är arbetslös men söker jobb för fullt (främst på lager och som barnskötare). Förhoppningsvis så ansluter sig flera till vårt bloggkollektiv och ger er ännu fler djupdykningar, snabba kommentarer, analyser och annat groll och gnäll från den osäkra arbetsmarknaden.

 Och på tal om den osäkra arbetsmarknaden så har mina vänner med fast anställning ökat från noll till två. En av dem jobbar på posten och den andra inom vården. Den förstnämnda har jobbat som visstidare i två år nu när hans nuvarande förlängning löper ut och kommer enligt nu gällande lag att tillsvidareanställas, medan den andre helt enkelt blev erbjuden fast anställning eftersom han visat intresse. Helt underbart!

Själv så har både arbetskamrater och fackliga förträdare sagt att de kan lägga in ett gott ord om mig hos chefen för att ge mig en fast anställning. En kille har till och med svurit på att han bara behöver knäppa med fingrarna och så är det klart. De andra var inte så optimistiska, men man vet ju aldrig. Nu har jag i alla fall begärt utträde ur Alfa-kassan och ska gå över till IFMetalls dito och samtidigt bli medlem i den lokala fackklubben.

Som osäkert anställd barnskötare eller vikarie är Syndikalisterna det självklara valet för den som vill eller måste organisera sig. Men som kompisen inom vården, som nämns ovan, sa när han skulle förklara varför han nu går med i Kommunal; ”vi har ett surt och bittert fackombud”. Det kan ju låta lustigt, men en facklig företrädare som faktiskt tar sitt uppdrag på allvar och med glöd är inte så jättevanligt inom den offentliga sektorn enligt min erfarenhet. På samma sätt resonerade jag när jag valde att gå med i IFMetall. Industriarbetarna har alltid vetat sin makt och deras förbund är starkt. Ett enat arbetarkollektiv är allt och med nästan 100% organisationsgrad bland sina kollegor kan man bara göra en sak, gå med i samma förbund som dom! 

Men allt är inte frid och fröjd ute på golvet bland vänner och bekanta. En mycket god vän, som arbetar i butik, var här om dagen helt utom sig. Hennes arbetplats, en större galleria har inget lunchrum. Eller nja, det finns ett rum som kallas för lunchrum, men det finns varken bord, stolar eller fungerande micro och frys. Vad ska man säga? Jag blev förbannad som ut av bara helvete och letade på Handels hemsida efter deras arbetsmiljöavtal och frågade skyddsombudet på lagret. Han tar genast upp en kopia av arbetsmiljölagen och jag ringer genast min fina vän på hennes lunchrast (som givetvis får spenderas på att köpa dyr mat utanför arbetsplatsen pga frånvaron av ett riktigt lunchrum) och tror ni inte att hon redan tagit reda på allt själv. Hon kan till och med vilken paragraf av lagen som bestämt säger att det ska finnas ett lunchrum och vad som där ska ingå. Visst, min hjältestatus försvann på en gång, men vilken lättnad jag kände! Dessutom blev jag mycket stolt över att min vän vände på sin depression och förvandlade den till handlingskraft. Nästa steg blir att kräva (eller ”be” som det så fint heter) chefen att ta upp det med butikkomplexet. Jag tror att det kommer att fixa sig. Min vän har antagligen, om allt går som det ska, på eget bevåg förbättrat arbetsmiljön för inte bara sina närmaste arbetskamrater utan också för alla andra anställda i butikerna i närheten.

Heder ska hon ha!

Jag vill avsluta detta långa inlägg med ett citat. Det är från busschaffisen som körde ersättningsbussen fullproppad med pendlare som skulle norrut. Det har precis klivit på ännu mer folk i den redan till bredden fyllda dragspelsbussen och dörrarna vill inte stängas.

Han sätter på högtalarna och säger trött, fast man kan ana leendet på läpparna;

”Ja, jag får ju månadslön så jag kan sitta här ändå till ikväll…”

Hela bussen skrattar och de närmast dörrarna mummlar. Sån humor förstår sig alla på, speciellt när vi alla är påväg hem från jobbet.

 Läs mer:

Mllstrm har fått sparken på grund av sin blogg (Fy fan! Yttrandefrihet på jobbet någon?), fastfoodrestaurangen dissar dryga kunder, Trotten skriver om att regeringen inte är så poppis och Ilse-Marie spinner vidare på samma tema, Petter om två typer av stöld, Akuhujan bloggar om döden, Slutstadium om enighet mellan lärare och elever, Marcusen fortsätter på Slutstadiums skoltema och skriver om Tibble, Syrran tycker vi ska läsa burmesiskt medan Under täcket tycker vi istället ska läsa kapitalet politiskt.

/Omsorgaren

Skolstart

Nu har skolan startat och medan dagisbarnen lyckligt (nåja) springer in på gården hasar deras äldre syskon med tunga steg in in skolbyggnaderna. Visserligen får inte alla längre SL-kort så de måste gå till skolan. Tydligen så är det okej att straffa familjer som bor närmare (för i en stad som Stockholm kan 6 kilometer vara långt) med en extra avgift för min brorsa som precis började gymnasiet och får inte något kort längre.
Grundskolan vägg i vägg med min arbetsplats är fylld med ungar igen, men eftersom de flesta (tror jag) bor tillräcklit långt bort så får de nog SL-kort ändå, och det är tur för det är dyrt att köpa kort till hela familjen.
Nedskärningen slår hårdast på de som inte har mycket pengar och knuffar knappt till de med mycket. Vem i familjen Silfversched bryr sig om att deras son eller dotter får åka tunnelbana gratis eller inte? Några ynka hundralappar är inte mycket för dom. För oss andra, vanliga människor, kan däremot en extra utgift på hundra spänn i månaden göra mycket för ekonomin. Speciellt nu när det är så dyrt att börja skolan.

Men på bloggar bräker liberaler och idioter om att det är elevens ”egna ansvar” att ta sig till skolan och att missnöjet med de indragna SL-korten beror på ”lathet”. Den senare slänger till och med iväg en förklaring varför han är så sur på de lata giriga eleverna.

”Det är min vän som arbetar som undersköterska som sliter långa dagar för att betala ditt kort med sitt anletes svett.”

Ja, Fredrik. Med hjälp av proggressiv beskattning så hjälps vi alla åt att hålla välfärden igång. Eleverna får SL-kort och skolböcker så att de själva kan gå klart sina grundskoleutbildningar och jobba vidare och i sin tur betala skatt så att, låt säga, din vän som arbetar som undersköterska och jag som barnskötare kan få våra löner. Jag säger inte att systemet är perfekt (bort med matmomsen!), men det är bra mycket bättre än ett rent avgiftssamhälle.
Och självklart tycker jag att ALLA ska få grattis SL-kort. Nolltaxa kallas det och det betyder att vi betalar allt via skatten. På så sätt så blir det de rika som får betala mest, och de har ju nog med pengar nu när de fått både avdrag för pigan, slopad förmögenhetsskatt och gu vet vad mer.

Jag tror din kompis inom omsorgen är ganska överrens med mig om att vi vill ha en gemensam välfärd präglad av solidaritet och rättvisa, och eleverna är ska vara med i den gemenskapen precis som studenter, barnskötare, lagerarbetare, undersköterskor och alla andra.

Vidare så läste jag för ett tag sen att regeringen vill lägga skolstarten tidigare. Ska sexåringar betygsättas nu? För det var väl betyg från första klass som gällde? Johan Lindahl är en annan som är förbannad på förslaget. Vad är grejen med regeringens skolpolitik egentligen? Låt barn vara barn men uppmuntra dem till att utforska och lära. Att trycka ner dem bakom en bänk och sätta dumstrut på dom som inte kan rabbla glosor har vi redan prövat, det funkade inte så bra så då började vi använda pedagogik. Undrar om nån av de högavlönade politkerna hört talas om nåt sånt förut?


Läs mer: På Konsumbloggen berättar Kajsa om en tokig kund, Pelle dissar Bo Rothstein (herregud vilket namn!), Skolfröken har märkt att hon börjat jobba och Petter skriver om arbetsmiljö.

Bättre lite skit i hörnen…

2007-feb-05

Genom andra bloggar har jag följt utvecklingen av konflikten mellan städarna på Lunds lasarett och deras arbetsgivare ISS Facility Services. Grunden till konflikten ligger i att städföretaget svarat de fackliga krav som ställts genom att öka sina trakasserier mot de anställda som är anslutna till den syndikalistiska sektionen som framfört kraven.

I sin barndom så var ISS Städservice inte bara ett städföretag utan även ett vaktföretag (Köpenhavns Nattevagt). Fast denna gång är det ju inte lokaler man vaktar utan snarare ägarnas möjligheter till att fortsätta ge sina anställda låga löner, dåliga arbetsvillkor och stressande scheman. SVT:s Uppdrag Granskning har även uppmärksamat ISS Städservice för att ha helt misslyckats med sitt uppdrag att städa Lunds universitetssjukhus just på grund av att de ställda omänskliga krav av sina anställda.

Nu uppmanar i alla fall Förenade Vårdare till solidaritetsaktioner och eftersom det är svårt att agera mot ett företag som jobbar åt andra företag och institutioner så riktas nu uppmärksamheten mot ISS Facility Services största kund, nämligen Nordea.
Jag som Nordea kund är givetvis förbannad. Inte nog med att jag länge vart missnöjd med Nordeas tjänster, nu får jag veta att de anlitar städföretag som uppenbarligen skiter i hur städarna mår!
Vidare så verkar det som om Malmös poliskår är på samma sida som det forna vaktbolaget då de utan vidare griper flygbladsutdelare(!) som fredligt delat ut information utanför Nordea i Malmö.

Nöden kräver handling. Vårdare förena er!