Omsorgaren

Om sorgen i omsorgen

Arkiv för Fel

Att inte veta vem som är chef

-Gunnel, vem är vår chef igentligen?

Efter att jobbat på samma skola i dryga månaden känns det rätt bisarrt att behöva ställa en sådan fråga. På andra kneg man haft har det oftast varit fullkomligt glasklart från första stund vem som är ens närmsta chef. Men så är det inte på min arbetsplats.

Rätt skönt, kanske man tänker spontant, mindre auktoritärt och mer samarbete; här löser vi problem tillsammans. Well, det är det inte.

Det började redan när jag först kontaktade skolan. En mailad ansökan komplett med CV och personligt brev följt av ett telefonsamatal till någonslags administrativ samordnare (eller vad det var) följdes av en två veckors kompakt tystnad. Varpå jag tillslut får ett samtal av en som egentligen inte alls har hand om personal- och administrationsfrågor.

-Kan du börja redan i morgon klockan halv åtta? Du får ett vikariat på tre månader eventuellt längre.

Ett sådant erbjudande tackar man i min situation inte nej till.

-Förstår verkligen varför ingen ringt dig tidigare, vi har behövt någon desperat i flera veckor.

Jaha, tänkte jag. Vafan liksom, här har man ätit pule i flera dar i och pengabristen börjat bli riktigt akut.

Väl där var det helt plötsligt en helt annan sak. Nu tedde det sig helt plötsligt som att jag bara skulle jobba tre dagar.

-Men ni sa ju tre månader.

-Vi får se hur vi löser det, kom hit på måndag klockan åtta.

Nu inträdde den absolut skummaste perioden. Jag visste igentligen inte om det var meningen att jag skulle göra det, men jag infann mig helt enkelt klockan åtta varje morgon och avvaktade instruktioner. Taktiken fungerade rätt bra, till på köpet fick jag ibland åtminstone någon timmes betald fritid på jobbet när det inte fanns någonstans att slänga in mig. För inslängd blev jag verkligen, ena timmen fysiklärare för en nia och andra timmen historialärare för en femma följt av två timmar som resurs i en särklass osv. osv. Detta i sig var visserligen inte något problem, jag lärde mig jävligt mycket jävligt snabbt, och hade det rätt kul. Dock blev jag, av naturliga skäl, fruktansvärt trött av att hela tiden anpassa mig till nya situationer och jag visste att taktiken att bara dyka upp på mornarna förr eller senare skulle få ett slut.

Under denna period var det tre olika personer som direkt delegerade arbete till mig (då räknar jag alltså inte med lärare som kom och fråga om jag kunde hoppa in för dom den och den tiden), men vem var vem? Vem var chef över vem? Vem hade koll på vad?

Så fick jag tillslut ett schema på 50 proc. alltid något, men när jag frågade arbetsledaren/chefen (vad hon var svävade jag då fortfarande i ovisshet om) som gett mig schemat om hur länge jag skulle jobba och hur länge jag skulle få jobba svarade hon: -Åtminstone en månad, tror jag, jag vet inte riktigt, vi får se.

Effekten av denna strukturlöshet är att man blir extremt utlämnad och hamnar i en väldigt prekär situation. Det är en sak att inte veta hur länge man ska få jobba, det är jobbigt. Men det är än värre att inte ens veta vem som vet hur länge man ska få jobba, om någon överhuvudtaget vet det. Hela situationen är lite Kafka-light och det är väldigt svårt att ställa krav, när man inte vet till vem man ska ställa dom. Systemet, eller bristen på system blir en effektiv disciplineringsmetod. ”Underhållande av information” som Berit Åhs skulle sagt. Man fogar sig, flyter med och hoppas på att få jobba så länge som möjligt.

Nu i veckan fick jag och min arbetskamrat (som har samma problem till viss del) nog och bestämde oss för att på allvar kolla upp vem som var vem och hur hackordningen såg ut, för att sen kunna ta reda på hur läng vi skulle få jobba (och när det gäller mig, få ett anställningsbevis). Resultatet var oväntat, och det visade sig att min kollega aldrig ens träffat vår chef, jag hade visserligen gjort det, hon var en av dom tre personer som delegerat arbete åt mig, men icke desto mindre var jag rejält förvånad över at det var hon. Nåväl, stärkta över att åtminstone till viss del förstått byråkratin och över att vi nu hade en konkret person att prata med, beslutade vi oss för att ta tjuren vi hornen. Vi beslutade att gå tillsamman för att kunna stötta varandra och för att minimera risken för att nån av oss skulle få jobb på den andres bekostnad. Men, nej, då var hon upptagen och icke-anträffbar, vi försökte igen dagen efter: samma sak då. Där står jag nu. Ovissheten är fortfarande stor. Dom kvava och mörka korridorerna är oändliga ter det sig.

Fortsättning lär följa.

/Igelkotten

Vi vänsterextremister är också vanliga människor

DN intervjuar Sandra Salkén om hennes bok Deltagänget.

En liten ynka artikel slipper igenom mediabruset och ger en annan bild av ”vänsterextremisterna”. En artikel som inte presenterar oss som våldskåta idioter som inte ens vet vad vi gör. En artikel som inte med alla medel försöker separera oss från alla andra människor och förvandla oss till ett ordningsproblem.

Här kommer en liten berättelse från en av dem: jag föddes som en ”vanlig” människa – jag var inte förvirrad eller passerade någon magisk gräns när jag bestämde mig för att jag ville arbeta mot klassamhället utanför parlamentet. Borgerlig media och mainstreamkultur vill få det till att allt annat än passivitet och inordning från ungdomars sida är onormalt, att allt politiskt engagemang utom meningslösa partistrider är extremism och udda att ens få för sig att syssla med. I min politiska handling liksom i min vardag är jag också en vanlig människa, vad kan jag annars vara! Jag äter, jobbar, lyssnar på musik, handlar som alla andra människor.  Borgerlig media och polisen på orden av yrkespolitikerna vill separera ”autonoma” från resten av arbetarrörelsen genom att rikta allt våld mot oss och ge oss skulden för våld. Och ibland har det lyckats så att vi isolerats, men vi vill vara en del av en bred rörelse för ett bättre liv för oss som är förtryckta i samhället, mot klassamhället. Att vara vänsterextrem är idag synonymt med att ha ett klassperspektiv och tillämpa det, så långt har det gått idag. Sluta tro på politikerna och fråga dem ni är rädda för innan ni dömer dem, vi är samma sort som ni och vill egentligen samma sak!

 /Planekonomen

Klasshat i SvD?

En journalist på den liberala tidningen Svenska Dagbladet heter Anna Larsson och hon är förbannad. Hon tycker det är skit att överklassgrabbar som Alex Schulman och den ”stureplanskultur” som han representerar får hålla på som de vill. Hennes kritik utgår från att snubben lottat ut en avsugning till den som gissar vilken pool han badat i av tre möjliga. Avsugningen skulle frugan stå för. Bratsen på Stureplan är visserligen sämre på jämlikhet än vilken förortsgrabb i tonåren som helst men det är lite synd att själva grundanledningen till att vi hatar människor som Schulman inte näms. Visserligen är deras kvinnoförakt en stor anledningen men i första hand beror hatet på deras klasstillhörighet. Detta eftersom de, trots våldtäkter och misshandel, kan slira runt på röda mattan och posera för kameror som om inget hade hänt.

I vilket fall så blev stackars Alex jättearg på Anna! Ungefär på samma nivå som en 6-åring skulle svarat om ungen gått på chalmers säger han: ”Anna Larsson har ingen koll. Hade hon det skulle hon veta att jag vänder mig emot kvinnoförminskningen på Stureplan och att jag förlöjligar machomentaliteten varje dag i min blogg” till Svenskan.
På sin blogg så skriver han ett liknande svar fast med sämre kvalitet (folk läser ju hans blogg ändå så varför bry sig?).

Jag bara sitter och gottar mig åt att journalister på en högertidningen pucklar på överklassbloggare. En helt underbar start på min fredag!

Förresten så har jag en tävling åt er. Den som kan gissa i vilket område förskolegården jag åker sparkcykel på ligger vinner en avsugning, av Alex Schulman…

Planekonomen och Petter skriver om facket, Akuhujan om vänstern och utbildning, Slutstadium ställer krav och Syrran postar en video precis som jag. Vill ni veta mer om Argentinas filmutbud får ni läsa Vida Latinas inlägg.

Från arkivet: Arbetsläder till förskolan!

Lagerstrejk och barnskötande

När man jobbar på lager är det mycket som inte fungerar. Maskiner krånglar,datorer krånglar, skrivare krånglar. Det mesta helt enkelt, och varje del behövs för att få produktionslinjen att fungera. Hos oss består problemet mest i att vi har ett nytt datasystem som inte alla kan riktigt ännu och inte riktigt fungerar som det ska.

En kompis som också jobbar på lager i söderort, fast inte samma jag som jag, råkade ut för totalhaveri i onsdags. Hela deras datasystem kraschade när de hade som stressigast och låg efter med en och en halv dags arbete. Deras chefer tycker att de ska fortsätta plocka ändå.

”Ni kan väl skriva på papperslappar vart ni plockat kartongerna och göra påfyllningar själva?”

Det blev ett blankt nej från lagerarbetarna; ”Det är inte det vi är här för å göra, vi väntar tills ni fixat skiten”. Svaret från cheferna var att felet inte gick att fixa samma dag. Då bestämmde sig min vän och hans arbetskamrater att inte jobba tills felet var åtgärdat. En halvtimme senare så hade systemet startats om och lagats.
Enkelt som en plätt. Jag önskar att alla våra fel samlades på hög sådär så vi kunde bli av skiten. Det är sååå irreterande när små små fel gör ens arbete mycket tyngre och krångligare.

Nåväl, nästa vecka går jag tillbaka till min förskola. Det ska bli så underbart och få träffa alla barnen och kollegorna igen. Trevligare arbetsuppgifter (ofta utomhus i solen), högre lön, lugnare tempo (nåja) och godare kaffe. Men veckan efter det är jag tillbaka på lagret ett tag tills hösten drar igång.

Jaonas i orten skriver om myten om de arbetsskygga, Petter skriver om lögner och utförsäljningen av vår gemensamma egendom, Slutstadium bloggar om folkpartister som ogillar öl och fotboll medan Akuhujan skriver om Zygmunt Bauman och hans tes om liknelsen mellan europas antisemitism och islamofobi.