Omsorgaren

Om sorgen i omsorgen

Arkiv för Chef

Att inte veta vem som är chef

-Gunnel, vem är vår chef igentligen?

Efter att jobbat på samma skola i dryga månaden känns det rätt bisarrt att behöva ställa en sådan fråga. På andra kneg man haft har det oftast varit fullkomligt glasklart från första stund vem som är ens närmsta chef. Men så är det inte på min arbetsplats.

Rätt skönt, kanske man tänker spontant, mindre auktoritärt och mer samarbete; här löser vi problem tillsammans. Well, det är det inte.

Det började redan när jag först kontaktade skolan. En mailad ansökan komplett med CV och personligt brev följt av ett telefonsamatal till någonslags administrativ samordnare (eller vad det var) följdes av en två veckors kompakt tystnad. Varpå jag tillslut får ett samtal av en som egentligen inte alls har hand om personal- och administrationsfrågor.

-Kan du börja redan i morgon klockan halv åtta? Du får ett vikariat på tre månader eventuellt längre.

Ett sådant erbjudande tackar man i min situation inte nej till.

-Förstår verkligen varför ingen ringt dig tidigare, vi har behövt någon desperat i flera veckor.

Jaha, tänkte jag. Vafan liksom, här har man ätit pule i flera dar i och pengabristen börjat bli riktigt akut.

Väl där var det helt plötsligt en helt annan sak. Nu tedde det sig helt plötsligt som att jag bara skulle jobba tre dagar.

-Men ni sa ju tre månader.

-Vi får se hur vi löser det, kom hit på måndag klockan åtta.

Nu inträdde den absolut skummaste perioden. Jag visste igentligen inte om det var meningen att jag skulle göra det, men jag infann mig helt enkelt klockan åtta varje morgon och avvaktade instruktioner. Taktiken fungerade rätt bra, till på köpet fick jag ibland åtminstone någon timmes betald fritid på jobbet när det inte fanns någonstans att slänga in mig. För inslängd blev jag verkligen, ena timmen fysiklärare för en nia och andra timmen historialärare för en femma följt av två timmar som resurs i en särklass osv. osv. Detta i sig var visserligen inte något problem, jag lärde mig jävligt mycket jävligt snabbt, och hade det rätt kul. Dock blev jag, av naturliga skäl, fruktansvärt trött av att hela tiden anpassa mig till nya situationer och jag visste att taktiken att bara dyka upp på mornarna förr eller senare skulle få ett slut.

Under denna period var det tre olika personer som direkt delegerade arbete till mig (då räknar jag alltså inte med lärare som kom och fråga om jag kunde hoppa in för dom den och den tiden), men vem var vem? Vem var chef över vem? Vem hade koll på vad?

Så fick jag tillslut ett schema på 50 proc. alltid något, men när jag frågade arbetsledaren/chefen (vad hon var svävade jag då fortfarande i ovisshet om) som gett mig schemat om hur länge jag skulle jobba och hur länge jag skulle få jobba svarade hon: -Åtminstone en månad, tror jag, jag vet inte riktigt, vi får se.

Effekten av denna strukturlöshet är att man blir extremt utlämnad och hamnar i en väldigt prekär situation. Det är en sak att inte veta hur länge man ska få jobba, det är jobbigt. Men det är än värre att inte ens veta vem som vet hur länge man ska få jobba, om någon överhuvudtaget vet det. Hela situationen är lite Kafka-light och det är väldigt svårt att ställa krav, när man inte vet till vem man ska ställa dom. Systemet, eller bristen på system blir en effektiv disciplineringsmetod. ”Underhållande av information” som Berit Åhs skulle sagt. Man fogar sig, flyter med och hoppas på att få jobba så länge som möjligt.

Nu i veckan fick jag och min arbetskamrat (som har samma problem till viss del) nog och bestämde oss för att på allvar kolla upp vem som var vem och hur hackordningen såg ut, för att sen kunna ta reda på hur läng vi skulle få jobba (och när det gäller mig, få ett anställningsbevis). Resultatet var oväntat, och det visade sig att min kollega aldrig ens träffat vår chef, jag hade visserligen gjort det, hon var en av dom tre personer som delegerat arbete åt mig, men icke desto mindre var jag rejält förvånad över at det var hon. Nåväl, stärkta över att åtminstone till viss del förstått byråkratin och över att vi nu hade en konkret person att prata med, beslutade vi oss för att ta tjuren vi hornen. Vi beslutade att gå tillsamman för att kunna stötta varandra och för att minimera risken för att nån av oss skulle få jobb på den andres bekostnad. Men, nej, då var hon upptagen och icke-anträffbar, vi försökte igen dagen efter: samma sak då. Där står jag nu. Ovissheten är fortfarande stor. Dom kvava och mörka korridorerna är oändliga ter det sig.

Fortsättning lär följa.

/Igelkotten

Hösten, lagret och den högre lönen

Efter sex sommrar på samma ställe så hände det. I kön till matsalens frukost bord så frågar chefen vad jag ska göra i höst.

Gå tillbaka till förskolan, plugga lite distans, du vet, svarar jag

Han frågar lite skämtsamt om jag inte ska stanna till november då? Så långt stannar alla visstidsanställda, hinner jag tänka innan jag fort svarar, näe – det är ju högre lön inom barnomsorgen.

Lönen har vi inte snackat om än, säger han tillbaka. Jag svarar med ett jaha och går direkt med min färdiga frukostmacka till skyddsombudet, eftersom klubbens ordförande inte är på plats. Efter att ha disskuterat lön med honom och en annan kille som fått förfrågan att stanna kvar så ber skyddsombudet oss att vara tysta och inte låtsas om att vi snackat med honom. Vi båda fattar och spelar förvånade och glatt överraskade när vi kallas in till chefens kontor och han berättar vad han och facket kommit fram till i förhandlingarna.

Lönen är till och mer högre än vad klubbens representanter trodde sig kunna få upp den till och dessutom har de fått in en truckutbildning som kostar ca. 5000 att ta privat. Nu betalar företaget.

Jag skriver på och tar steget som feriearbetare till visstidare.

Nu har det gått två veckor och jag är precis klar med utbildningen, det var inte så svårt som jag trodde och nu ska jag tillbaka till produktionslinjen. Plocka, packa, sortera och bära. Men nu till högre lön och inte längre ”sommarbarn”.

Jag läser i DN Ekonomi om löneskillnader mellan könen men fastnar för pappersupplagans statistikstapplar. Ett ögonkast på staplarna och man ser att över 90% av alla löntagare tjänar mellan 10.000 och 30.000, den allra största majoriteten kring 20.000-22.000. Efter 40 papp planar det ut sig och man ser knappt staplarna tills de plötsligt stiger i höjden vid 70.000 och mer längst bort.

Jag ler först och skriver skämtsamt ”men arbetarklassen finns ju inte!” i marginalen för att de läsare där hemma som fortfarande sover ska ha lite roligt. Sen blir jag arg, förbannade jävla idioter! Vi sliter och arbetar hela våra liv i tron om att en klassresa är möjlig (annat än i den liberala bloggvärlden där det räcker med att kalla sig socialist för att bli ”medelklass”). Men det går inte, hur vi än försöker så kan vi bara klättra över varandras (döda?) kroppar för att hamna i en annan statistikstapel längre bort i x-axeln.

Enda långsiktiga lösningen är att tillsammans marschera ner från våra respektive staplar i statistiken, se till att de högre avlönade arbetarna/tjänstemännnen strax till höger om oss i y-axeln följer med och sen ta i med all vår kraft och skaka ner de höga herrarna längst bort ur sin statistikstapel av elfenben. Sen ska det fan inte finnas nåt klassamhälle att snacka om.

Ps. Jag lovar att skriva mera om hur besviken jag trots allt är på att inte få jobba vidare med ungarna den här hösten. Inget slår förskolan när det gäller att få mig glad på jobbet, jag ska dessutom skriva mera om den härliga gemenskap vi på truckutbildningen fick trots att vi inte visste mera om varandra än våra yrken och knappt det.

Det kommer komma flera överraskningar på bloggen framöver också, så fortsätt läsa!

Vill du läsa mer?

Under täcker reder ut begreppet kring solidaritet, Petter tycker synd om nyliberala och Planekonomen skriver om vanliga och ovanliga människor.

Krastavac

Det talas många språk på lagret. Svenska, finska, spanska, liberiska, gambiska Läs hela inlägget här »

APT och Lärarförbundets svek

2007-feb-14

Jag var sjuk hela förra veckan och nu är jag tillbaks igen.
Igår hade vi Arbetsplatsträff (APT). Förutom att ta upp förändringar som att den nya borgerliga stadsdelsdirektören helt sonika har bestämt att alla föräldrar ska ha rätt att lämna sina barn 7:30 (då vi högst har en pedagog på plats) och andra diverse byråkratiska ändringar så nämnde en av enhetscheferna att även om Kommunal inte är klara med sina centrala förhandlingar så är strax Lärarförbundet det, i april så börjar nämligen de lokala förhandlingarna.

Vi har inga fackliga ombud på våra två förskolor som ligger i samma område. Varken för Kommunal, Lärarförbundet eller något annat fack. Det beror på att ingen ”vill eller orkar” som en kollega utryckte det senare på kvällen när chefen lämnat mötet och vi disskuterade för oss själva. Varför inte det då?
Jo, det chefen medelade om LF:s centrala förhandlingar var nämligen detta; ”det finns inget löneutrymme i år”

Vad i helvete?
”Vadå, 0% löneförhöjning?” frågar nån
”Det kan bli både 0% men även 5% i de lokala förhandlingarna. Det beror vad [stadsdelen] vill satsa på” svarar chefen. (Lite oklart om hon menar facket lokalt eller stadsdelsnämnden).
”Kanske de bestämmer att vi ska få minus i lön nästa gång” skämtar en annan lite cyniskt och vi andra skrattar.
Chefen säger att det är dåligt och glorifierar sedan det lönesättande samtalet som hon och hennes kollegor använder sig av när de förhandlar om sin lön. Många är positiva, och det förstår jag.

När ska Lärarförbundet sluta bete sig som ett politiskt parti som jobbar med att kasta ut alla ”obehöriga” outbildade lärare och pedagoger ur skolan och börja jobba med fackliga frågor?

ps. En kollega funderar på att gå ur facket appråpå den borgerliga regeringens straffhöjning av a-kassan. ”Jag har inte råd att vara med i båda” säger hon.