Att arbeta för att kunna supa och supa för att kunna arbeta?
Vissa har det, andra inte. De flesta lär det sig med tiden. Den disciplin och motivation som som behövs för att få sig själv att gå upp varje morgon och gå till jobbet. Det enklaste är att hitta något man gillar att jobba med, något du är intresserad av eller trivs med. Jag vet redan att jag vill jobba inom barnomsorg, skola eller annan ungdomsverksamhet. Men jag vet också att ett arbete kan aldrig vara roligt.
Du kan ha kul under arbetstiden, du kan till och med tycka om dina arbetsuppgfifter, men själva grejen, att du går dit bara för att få pengar till mat och till hyra, hatar man.
Jag har som sagt arbetat sen jag var sexton på samma lager varje sommar, och varje år så har jag haft ångest över att behöva gå upp så tidigt och pallra mig till lagret och det monotoma arbetet. Men med åren så har ångesten blivit mindre.
”Ah!” Säger liberalen, ”du har vuxit upp, börjat förstå hur samhället fungerar”
Åh, lilla vän! Du har rätt, på ett helt annat sätt än du tror. Ångesten har inte minskat lika mycket i takt med ålder som med mängden av alkohol jag häler i mig på helgerna.
”Vissa har det, andra inte. De flesta lär det sig med tiden. Den disciplin och motivation som som behövs för att få sig själv att gå upp varje morgon och gå till jobbet. ”.
Jag vet exakt vilken sorts motivation som skulle få mig att uthärda att stå framför automathissarna eller lättpacketeringen resten av arbetslivet. Alkohol. Gå upp, gå till jobbet, jobba jobba, äta lunch, fem dagar i veckan. På onsdagen har jag redan planer för fredagen och på fredagen går jag runt med ett dumt flin hela dagen. På lördag, söndag och måndag är jag bakfull i varierande grader.
”Alkoholism har sociala orsaker”, ja men det handlar inte i främst om taskig barndom utan om samhället i allmänhet. Klassamhället producerar utslagna människor på löpande band.
Jag är därför så otroligt lycklig att jag funnit en bransch där jag känner mig behövd, nyttig och omtyckt. Men å andra sidan, en god vän till mig som arbetar (till en ganska bra lön) med sin hobby har berättat att han inte längre tycker är roligt nu när det är arbete och inte en hobby längre.
Och oroa er inte, jag kommer inte supa ner mig, mina trevliga arbetskamrater (både sommarjobbare, de från bemaningsföretag och de ordinarie) är motivation nog för att arbeta på lagret på sommrarna.
—
Mllstrm skriver om hur patienter kan fördriva tiden, Planekonomen har reccenserat en bok han lånat av mig och Slutstadium åkte fast i en biljettrazzia. Petter fortsätter jiddra med den där salladsliberalen och Bloggaden drar en anekdot om sin tid som barnskötare
Det är ju verkligen så, när jag har helg från mitt jobb så super jag ner mig medvetet eftersom just det här sommarjobbet är så extra slitigt! När reaktionsförmågan försämras så känns plötsligt alla problem bortblåsta och bara värme och flörtighet finns kvar!
Förresten är det verkligen så att man måste vara hård, nästan fruktansvärt hård, för att leva. Det finns ingen plats för dom som inte är psykiskt starka, outtröttliga, målinriktade och orädda. Annars slutar man som en människospillra – världen är full av dom, men borgarna ser dom inte, betraktar inte ens den förtidspensionerade som ett subjekt utan bara som ett problem!